549

Jag är på minisemester (min chef frågade: vill du ha semester en vecka? jag svarade: jaa! hurra! tack! min chef schemala och gav mig ledigt i fyra dagar. att resa till min mamma från hem tar en dag hit och en dag dit. två dagar semester katchiiiing!) hos mamma och vi bråkade i lördags, hon skrek åt mig och jag skrek tillbaka och sedan la vi på och jag var arg och klump klump klump i halsen, ville inte, ville bara få stanna hemma och slippa, sedan ringde hon upp mig och bad om ursäkt för att hon skrikit (det kändes såhär: !!!!! för min mamma ber aldrig någonsin om ursäkt. hon bad inte om ursäkt för vad hon sagt och för att hon gjort mig ledsen (vilket jag gjorde till henne) men jag tänker: ett steg i taget) och sedan sa hon att problemet ligger hos mig, att jag har fel i mitt huvud, i min själ, att jag inte kan hantera mänskliga relationer, att jag känner saker som inte är sanna och som jag inte har rätt att känna och då var jag tvungen att avsluta för jag började gråta och sedan grät och grät och grät jag i en halvtimme, i fyrtiofem minuter kanske tillochmed och jag grät och grät och grät för det gjorde så ont eftersom jag för första gången sett fram emot att åka hit, jag tänkte att vi kan börja om och varje gång, VARJE GÅNG, jag tänker så bråkar vi och hon anklagar mig för saker och säger att jag har fel i huvudet och det gör ont det gör ont det gör ont att mamma tänker så om mig

så jag åkte med klumpar i magen, halsen, jag ville helst av allt bara vända tillbaka hem igen och slippa men det gjorde jag inte, jag fortsatte och nu är jag framme, har varit här i ett dygn och hela tiden trycker jag undan impulser att skrika och föra ett jävla liv, för jag vill att mamma ska SE MIG, jag vill det så intensivt men hon pratar om min syster och allt fantastiskt hon gör och det är det enda hon säger och jag känner mig så orättvist behandlad, så oomtyckt men samtidigt, för kanske första gången så uppskattar jag faktiskt att vara här, jag klarar av att trycka undan det ledsna och tycka om min mamma, jag älskar min mamma. Faktiskt. Jag är glad över att vara här men allra mest är jag glad över att jag på något vis skakat av mig lördagens bråk, att det inte förstör hela mitt liv längre. Jag är glad över att växa upp och lämna det dåliga där det hör hemma: i det förflutna.

Det här är min bön: låt framtiden bli bättre bättre bättre.

Jag har köpt en discokula förresten. Den ska hänga över min säng.