552; Om att våga

V.:s rubrik

.......................................

Jag är på fest och jag är liten och bruten och jag vill svära åt varenda människa i hela jävla staden, jag vill skrika och sparka och slå för jag orkar inte mer nu, jag har försökt så länge, jag vill bara ha upprättelse. Jag vill att någon ska se mig. Jag vill att någon ska se mig och säga: josefin jag ser att du kämpar, jag ser att du försöker, du är värd så mycket mer. Det är det enda jag vill men ärligt? Ärligt så kämpar jag inte för det längre. Jag har givit upp. Jag har spenderat en hel vår i en säng på en folkhögskola; kysst snusläpp och gått promenader genom snön och blivit bortkastad, bortkastad, bortkastad och jag vet inte varför jag ska försöka längre. Jag har tappat fokus, har tappat mitt mål och jag har blivit bortkastad så många gånger att jag inte kan hitta mig själv längre. Då kliver han in i mitt liv. Han kliver in och jag ser på honom med en trött blick och orkar inte ens tänka färdigt tanken som handlar om att han är vacker, jag orkar bara tänka: ta mig. Gör vad du vill med mig, knulla mig behandla mig som en barbara jag bryr mig inte längre. Gör vad du vill, bara du gör någonting.

Han tar mig i handen, leder mig till en parkbänk där vi pratar pratar om Kristian Anttila, gymnasiet och Natalie Portman. När han säger att jag är lik henne fnyser jag och vänder bort blicken och det enda som finns i mitt huvud är: Gör vad du vill med mig, för jag vågar inte hoppas på mer än så, jag vågar inte se mig som värd mer än det. Knulla mig ut-och-in, slå mig när jag säger att jag är för torr. Våldta mig, misshandla mig. Jag förtjänar inte mer. Jag vågar inte hoppas på mer. Han kysser mig. Han kysser mig och ringer mig varje dag i två veckor innan jag följer med honom på fest, ringer mig varje dag innan jag sitter på hans altan och äter upp hans hallon eftersom jag inte vågade tacka ja till middag. Han håller mig i handen och han kysser mig och han ringer mig varje dag och vi skrattar ihop och vi kramas och folk börjar fråga om vi är ihop och vi blir ihop och jag är så jävla, jävla kär. När jag ser på honom rusar det i hela kroppen och ibland vill jag bara gråta, för han är kär i mig med, han älskar mig. Han älskar mig han älskar mig han älskar mig och han hittade mig på botten, hittade mig där längst ned och tog mig upp till en plats jag inte trodde fanns.

Jag älskar honom. Jag vågar älska honom. Jag vågar ringa honom när livet, mitt liv, går under. Jag flyttar in i hans säng och spenderar varje dag natt morgon där. Vi äter chips och jag klär mig fult och jag vågar tro på evig kärlek: varje sång handlar om honom; om oss. Jag kräver upprättelsen jag aldrig fått och jag vet inte om jag får den, kräver alltid mer men jag vågar kräva. Jag vågar älska och jag vågar bli älskad. Jag vågar lämna ut mig helt.

En dag sitter jag i bilen och gråter och skriker omvartannat och jag får ingen ordning, det finns ingen struktur i mina känslor. Det är ju han, han som ska vara allt DET och han gör mig så ledsen att jag inte kan hantera det. Han skriker könsord efter mig och säger att jag är hopplös, hopplös, hopplös och jag vet: kan inte han älska mig kan ingen det. Jag vet: jag borde hållit mig borta från honom, jag bara förstör, jag borde fortsatt ligga i fel sängar. Jag är en barbara, en trasdocka, någon att slänga bort.

Jag vill vara med honom varje dag. Jag vill vara med honom hela livet, för vem skulle annars vilja ha mig? Vem skulle jag annars sitta bredvid, vem skulle jag annars älska? Om inte han, vem skulle det då vara? Jag vill vara med honom alltid men jag kan inte, jag vågar inte lita på det så jag frågar: tycker du om mig? Är du säker på att du tycker om mig? Är du jättejättejättesäker på att du tycker om mig är du säker är du säker är du säker? och jag vågar inte tillit. Jag vill men jag vågar inte, för han ger mig inte vad jag behöver. Han är så rätt för mig och ändå är han så fel och i min dagbok skriver jag: hur kan något som är så helt kännas så trasigt? och det är hål hål hål i mitt hjärta. En dag åker jag ifrån honom, till min mamma och det går en dag det går två det går tre och han hör inte av sig och mitt hjärta faller till marken, jag tappar det helt när jag frågar varför och han svarar men vi ses ju i helgen? Jag vill bara skrika men HUR kan det räcka, hur kan det vara nog? Du borde ju vilja mig varje dag, fan du borde skrika efter det! Du borde skrika att josefin, snälla var med mig hela tiden för varje sekund utan dig är omöjlig att andas i! Varför älskar jag dig mer, varför längtar jag mer, varför behöver jag mer varför älskar du mig inte lika mycket varför varför varför? men jag vågar inte yppa det, för det känns som att jag har hans kärlek på nåder. Det är bara till låns och därför vågar jag inte. Jag vågar inte samtidigt som jag älskar honom med hela mitt hjärta och med all min kraft.

Jag älskar honom jag älskar honom jag älskar honom. Jag älskar hans hår. Jag älskar hans klädstil. Jag älskar hur koncentrerad han blir när han spelar tv-spel. Jag älskar att han släpper in mig i sin familj när min egen är så trasig. Jag älskar honom när vi duschar och han sjunger i said i'd die for you, or was it in my head? in i min mun. Jag älskar honom när jag blir så sjuk att jag inte kan se och han bär mig in i duschen, hela tiden upprepandes: du är vacker, jag älskar dig så mycket, du är vacker du är vacker du är vacker. Jag älskar honom när vi åker till den högsta och vackraste platsen i området vi bor i och han säger att den enda han vill dela den utsikten med är mig. Jag älskar honom när han dansar fulbalett i köket.

Jag älskar honom och tiden går in i oss och vi blir äldre i varandra. Vi flyttar till en ny stad för att plugga och sakta blir livet bättre för mig men jag vågar inte lita på det, jag vågar inte vila i lyckan för det enda som känns är: om det är bra nu blir det sämre sen. Om det är bra nu blir det sämre sen. Om det är bra nu blir det sämre sen. Om det är bra nu blir det sämre sämre sämre. Jag vågar inte släppa taget om personen i mig som varit ledsen alltid alltid, jag vågar inte vara personen jag sakta förvandlas till.

Jag vågar inte vila i lyckan och en natt kommer han hem efter att ha varit ute med sin klass. Han är full och smsar med någon, när jag frågar vem det är vänder han snabbt bort telefonen och svarar Andreas. Det känns fel i mig. I magen, i fötterna känns det fel och dagen efter gör jag det förbjudna: jag läser hans sms och det är inte Andreas han smsat med, det är Anna. Det är Anna och till henne har han skrivit på ett sätt han annars bara skriver till mig och jag vet att det är samma Anna som han sagt är den snyggaste i sin nya klass. Det river och sliter i mig och jag springer ut ur lägenheten, jag får ingen luft jag måste ut bara ut ut ut. Jag sätter mig i en gräsplätt och gråter, jag struntar i alla jävlar som går förbi och nyfiket stirrar stirrar stirrar på mig medan jag kippar efter andningspauser i gråten. Till slut sväljer jag min stolthet, den jag lyckats bevara där längst in, och går in igen. Jag går in till honom och min blick är svart, jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte mer. Jag är trött och helvetet har inte ens börjat. Jag anar ingenting av vad som ska komma, om vad som väntar.

När han säger att han gjort ett misstag vågar jag förlåta honom. När han säger att han behöver tid vågar jag ge honom det. När han säger att krisen snart är över vågar jag tro det. Jag kämpar. Jag kämpar och kämpar och jag vet inte vad jag ska göra och min ork tar slut men jag kämpar mer, kämpar mer, kämpar mer. Jag kan inte äta, jag sover knackigt och vi, som varit min trygghet, krisar samtidigt som jag försöker hitta vänner i nya klassen, samtidigt som jag försöker hitta mig själv i röran som blivit mitt liv. Jag går ner kilo efter kilo, mina kompisar tittar på mig med ömhetsblickar. Jag tittar bara bort: - Det ska ju lösa sig, eller hur? Visst ska det lösa sig?

Varje gång jag försöker äta något annat än buljong bara spyr jag. En kväll är jag på en krog för att äta med min klass och jag har förberett min mage i flera dagar, ändå hinner jag inte äta mer än tre tuggor innan jag måste springa till toaletten. Jag kräks och åker hem och möts av en pojkvän som sitter i min fåtölj och därifrån går allt så snabbt, men han säger att han vill göra slut. Att det är över. Att vi inte finns längre. Jag vägrar honom det. Jag vädjar att han ska tänka efter. Jag ber om en förklaring som är bredare än att han är förvirrad. Jag säger att man måste våga stanna, även när det inte är så roligt. Annars kommer man bara falla för varje hinder, annars kommer man bli en av dom som bara flackar mellan relationer och aldrig hinner särskilt långt in i dom. Jag säger att man måste våga älska även när det inte är kul och självklart. Han svarar att han tänkt färdigt och att han vill gå ut ur lägenheten, att han vill möta upp sin klass. Jag lyckas få honom att stanna kvar över natten. Han somnar fort, jag sover ingenting alls.

Det enda jag kan tänka är: är det här allt? Är det över nu? Är det verkligen över nu? och livet är så jävla tomt. Jag kan liksom inte föreställa mig ett liv utan honom, än mindre kan jag föreställa mig ett jag som inte sitter ihop med honom. M. Vackra M som varit min så länge, är du inte längre min? Hur ska livet nu gå till?

Han har svikit mig så många gånger den gångna månaden. Jag har jagat och väntat och skrikit och klappat och jag har gjort allt och i hemlighet grämer det mig att det var han som fick göra slut. Det borde ju varit jag som fått nog, men samtidigt vet jag att..jag är inte sådan. Jag kämpar tills det är helt dött och när det är dött kämpar jag ännu längre. Jag krälar i leran av min sönderregnade självrespekt och det är inte vackert, det är fult och dumt och leder inte till något gott. Han har svikit och nu är det slut och han fortsätter svika, han ljuger och ljuger och ljuger och springer ifrån mig och pissar på mig pissar på mig pissar på allt jag har kvar. En dag får jag veta att Anna, sms-Anna inte bara är klasskompis. Han har varit otrogen mot mig med henne. Hela livet är en enda jävla röra, han kommer till mig och gråter och ber mig att ta honom tillbaka. När jag nekar honom det åker han till henne. Jag faller ihop på golvet i hallen och tar mig inte därifrån på tio femton trettio minuter. Det är tomt. Jag gav honom allt och nu finns ingenting kvar. Så känns det. Han fick allt jag hade.

Det är kanske dags att ge upp. Det är kanske tid att kasta in handduken och säga att tyvärr nu har jag försökt kärlek men det går inte det funkar inte kanske för andra aldrig för mig. Nästan alla relationer jag känner till har antingen tagit slut eller blivit jävligt dåliga. På nära håll har jag bara upplevt trasig destruktivitet. Jag kan ingenting om upplyftande tvåsamhet. Jag har världens finaste vänner men tvåsamhet? Nej. Så borde jag kanske tänka. Det är det allra mest logiska men i mig tänds en ilska: han ska fan inte få ta allt. Jag är inte tom utan honom. Jag är jag och jag älskar mig kanske inte men fan, han får inte allt. Det finns bättre och det finns bättre för mig.

Hellre än att stå på marken och blicka uppåt och sucka att det inte är för mig, står jag på det högsta höghuset och slungar mig ut gång efter gång efter gång för en dag kommer jag inte att krascha, en dag kommer jag att flyga. Hellre än att förlamat stå och titta på kraschar jag. Jag skiter i om jag går sönder, bara jag vågar kärlek. Jag vill kärlek. Jag vill tvåsamhet. Jag vill jag kan jag vågar, men för att våga tvåsamhet måste jag också våga mig själv. Jag måste lära mig om. Jag måste lära mig att laga mat tvätta diska städa plugga och göra det med mig själv. Jag måste lära mig att vara viktig för mig. Jag måste våga ta mina vänners händer när dom sträcker ut dom.

Jag vill.

Jag kan.

Jag vågar.

Jag ligger i min säng och livet är tomt och samtidigt som jag febrilt söker efter svaret på vad det är jag saknar vet jag så tydligt vad det är. Jag ligger i min säng och livet känns uppåt neråt in-och-ut. Jag söker och jag letar och jag väntar och jag vågar vara ensam, jag vågar växa i mig och det är det svåraste jag någonsin gjort. Jag ligger i min säng och jag har knullat runt en del, jag har njutit av att ställa in siktet på någon och sedan få med denne hem, jag har hånglat och pratat och sjungit och jag har Köpenhamnat och nu ligger jag i min säng och jag är tom och jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara fixad och fin och polerad jävla yta, jag är mer än så. Jag är mer än så och jag ligger i min säng och bestämmer mig för att vara ensam, helt ensam på riktigt ensam. Inget mer sex. Inget mer hångel. Jag ger mig själv ett halvår ungefär, ett halvår för att växa in mer i mina vänskapsrelationer, ett halvår för att se serier. Ett halvår för att vara bara jag. Jag är förblindad av en tro på att relationer handlar om att kämpa, jag är så övertygad om att det inte finns någon som passar mig helt och fullt att jag inte ens reflekterar över det. Det liksom bara är så. Jag ligger i min säng och jag säger: ett halvårs paus från sex och kärlek.

Det går tre dagar, sedan sitter jag på en krog och firar min kompis som fyllt år. Vi går från ett hak till ett annat och vi träffar hennes kompisar från högstadiet och innan jag hinner förvånas över att hon har vänner från så långt tillbaka knockas jag. Jag möter ett ögonpar och jag knockas. Alla nätter efter den kvällen sluter jag mina ögon och det enda jag ser är dom ögonen, det ansiktet. Det enda jag hör är hans röst och det skapar en hjärtklappning i mig jag aldrig varit med om tidigare.

Flera gånger ringer jag min vän match-makern och jag säger: men m-m jag vågar inte! Jag kan inte! Det går inte! Han kan inte tycka om mig så mycket som jag tycker om honom, det går inte! Det är omöjligt! Vad ska jag göra ölksdfkqpoieqwekdf.,ewklqowke jag dööör! och hon försöker lugna men jag vet: ingen annan kan våga åt mig. Antingen får jag släppa det, honom, eller så får jag hoppa. Hoppa från fyrtionde jävla våningen och det är läskigt, så jävla jävla läskigt och utelämnande, men vad ska jag göra om jag inte vågar? Alternativet finns inte riktigt för mig. Han har drabbat mig hårdare än någon annan har gjort, innan vi ens har umgåtts ensamma har han lyckats få ett grepp om mitt hjärta ingen annan tidigare haft. Min första tanke när jag såg honom var: där är du ju. Jag kan inte bara lämna det.

Jag måste hoppa, så jag hoppar. Jag hoppar och han tar min hand och hoppar med mig och vi flyger vi flyger vi flyger. Vi vågar säga saker till varandra som inte är logiska för att vara så tidigt; vi delar hemligheter och minnen med varandra och vi säger: du är verkligen så fin. Jag är kär i dig. Du betyder redan nu så mycket för mig. Det går drygt två veckor efter att vi haft vår första dejt innan han säger att han älskar mig. Fyra dagar efter det säger han att han vill leva med mig. Alltid leva med mig. Vi vågar varandra och det finns inga tvivel. Det finns inga frågetecken. Det är bara självklart. Det är bara rent

och det är en av mina historier om att våga. Jag är medveten om att det gick ovanligt fort för mig. M gjorde slut i slutet av oktober, jag träffade Victor i slutet av februari. Det har krävts så lång tid, så många år, för att bygga upp det modet. Jag vet inte om vi hade blivit ihop om vi träffats när jag och M träffades för jag vet inte om vi hade kunnat drabba varandra på samma sätt. Jag vet bara att jag inte kan leva utan att våga, jag fungerar inte så. Någon gång där i vintras när mitt liv bara var en samling av varför ställde jag mig själv motsatsfrågan - varför inte? Varför inte bara slita sig ur sin säng och gå ut och faktiskt våga? Varför ligga kvar och undra vad som hade hänt om man bara vågat? Det som är allra värdefullast i mitt liv har kommit ur att våga: att jag vågade flytta till en stad jag inte kände, att jag vågade sträcka ut händer till mina vänner när jag behövde det (vilket inte bara handlar om efter M utan också om alla andra gånger), att jag vågade fortsätta leva när jag inte kunde se hur det skulle gå till. Att jag vågade gå och sätta mig på en krog och dricka dom där fattiga ölen, att jag vågade kyssa honom, att jag vågade säga du är verkligen fin. Att jag vågade säga ja, men också att jag vågade säga nej. Att jag vågade säga nej till M, att jag vågade säga nej till att fortsätta ligga runt och desperat söka.

Jag vill.

Jag kan.

Jag vågar.

Det har bland annat gett mig mitt livs jävla kärlek. Det har gett mig världens bästa vänskapsrelationer. Det har gett mig en stad att älska. Det har gett mig ett jag att tycka om.

Ni vill ni kan ni vågar.