555; Om att bli ihop

Linneas rubrik

.......................................

Det här är historien om en pojke, en liten liten pojke som borde vara en man, som borde vuxit upp tagit ansvar axlat rollen för länge länge sedan. En liten pojke som har så kraftig ångest att han tvingas hoppa av gymnasiet och sedan tillbringa åratal med att bara gå runt hemma hos sina föräldrar och självhatet bränner växer sig större starkare tar över hela lilla pojken, allt blir självhat självhat självhat. Det här är hans verklighet: en hunger som blir ett djupare hål för varje dag som går, en hunger som aldrig förvandlas till mättnad för självhatet täpper till strupen. Hans verklighet: att vilja men inte kunna, för allt som finns är självhat självhat självhat. Hans verklighet: avgrundsdjup.

Han dricker sig full fem dagar i veckan och i sitt anteckningsblock skriver han:

jag har tänkt på alkohol varje sekund i tre veckor

förutom då jag druckit

och han söker desperat efter en lösning, en utväg, han vill nå fram men det går inte. Han har stenblock i vägen. Han bryter benen och armarna och han blir en klump och han sitter i elva timmar och spelar age of empires och han hatar varje millimeter av sig själv. På nätterna kan han inte somna: han svimmar istället. Han somnar klockan sex vaknar klockan åtta är vaken spelar datorspel spelar gitarr dricker sig full kommer hem och äter somnar vaknar klockan åtta med ångest måste spy kan inte spy och allt som finns är självhat självhat självhat.

Dagarna går och åren går och allting går förutom den här lilla pojken som borde blivit en man, han bara står och stampar på samma plats. Hans vänner flyttar och pluggar och går vidare i livet och han kan inte gå vidare, han vet inte hur han ska göra det. Hans ångest står honom upp i halsen och detta vet han om sig själv: han är en förlorare. Han har ingenting. Han kan inte betala skatt eftersom han inte har mer jobb än kontorsstädning fyra timmar varje vecka. Han har inte ens en gymnasieexamen.

Han har ingenting. Han är vilsen och stängd och han orkar inte prata längre. Han orkar inte ens skriva. Han orkar knappt spela gitarr. Han släpper inte in någon, inte en enda person får veta. En dag när hans sömnbrist får honom att svimma på toaletten kastar han in handduken, han säger: jag kan inte mer. Jag kan inte lösa mina problem. Han går till sjukhuset, pratar med en psykiatriker och han får ångestdämpande sömnpiller och det känns som en förlust, för honom är allt en förlust. Hans självhat vänder allt positivt till nederlag.

Sekunderna går och dagarna med dom. En kväll dricker han sin sedvanliga öl med samma gamla kompisar och han är tyst och han orkar inte mer. Han är ledsen och stängd och han kan inte se längre fram än tre sekunder, framtiden känns för avlägsen och oöverstiglig. Han vet allt han borde ta tag i, han vet att han måste men han orkar inte. Han är inte värd det. Han kan inte. Han kan bara dricka den där ölen, och nästa, och nästa, och bli full och åka hem och inte sova och fan, vad livet suger, men han sitter där iallafall. Han ska precis gå när hans gamla klasskompis travar in med några av sina vänner i släptåg. Det är en tjej som stirrar extra på honom och han pratar med henne men han är så stängd (och så ful och dålig och inte värd någonting alls överhuvudtaget någonsin förevigt amen) att han inte tänker på det närmare. Hela sitt liv har han tyckt illa om tvåsamhet, han har sett sina föräldrars förvisso kärleksfulla men ändå så otroligt inrutade äktenskap och tänkt att aldrig, aldrig, aldrig ska han vara så svag att han ska överlåta sig till någon annan på det sättet. Aldrig någonsin. Tvåsamhet kanske fungerar för andra, men aldrig någonsin för honom (och vem skulle förresten vilja vara med honom? Ingen ingen ingen väljer att vara med någon som varken kan äta eller sova, hans vardag fungerar inte med någon annans). När dom ska skiljas åt upptäcker han att dom stått i tjugo minuter och pillat med varandras händer. Trots att det är februari och kallt, både i Sverige och i honom, blir han varm.

Han stänger av allting, men när hans kompis skickar ett mms med en bild på den där tjejen som ler rakt in i mobilkameralinsen rämnar hans murar. Han ser suddigt, blir liksom vimmelkantig, och dom nästföljande åtta timmarna tittar han på den bilden minst en gång var tionde minut. Han vet hur fånigt det är, men kan ändå inte hålla sig från att göra det. När kompisen ringer och säger att han ska komma till j-klubben går han dit med sina vänner i släptåg. Det första han ser är hur den där jäkla tjejen kramar om sin vän hårt och viskar något i vännens öra. Sedan ler och dansar dom tillsammans och fan, vad hon är fin. Och snygg. Och världens bästa leende. Och hon ser ut som en som tar hand om. En sån som kramar om när omkramandet behövs. Som inte väjer för det som är tungt. Hans kompis kommer och hälsar och drar med honom till henne. Hon frågar något om hans band, han frågar något om hennes skola och han känner sig underlägsen. I jämförelse med henne är han ingenting. Ändå vågar han ta hennes hand. Ändå springer hon fram till honom precis innan hon ska gå och viskar hej förlåt jag ska gå snart kan inte jag bara få krama dig du är fin eh ja jag ska gå. Ändå kramas dom. Ändå förlängs kramen till kyss till hångel. Ändå byter dom nummer. Trots allt han är händer hon i honom.

En kväll blundar han och allt han ser är henne. Allt han tänker på numer kretsar kring henne och en full kväll råkar han säga det till sin vän och han säger: men jag vågar inte, tänk om hon inte vill? Tänk om hon inte känner samma sak? och han ringer kompisen som känner henne och han säger att fan, jag blir galen. Jag kollar på det där jäkla mmset varenda timme fortfarande, men det finns ju ingen chans att hon känner lika och när kompisen svarar att hörru, jag pratar om det här med henne varje dag och hon är så jävla nervös inför dig. Satsa för fan! vågar han inte lita på det, han vågar inte han kan inte han är ju inte värd det.

Det går några dagar innan han tar mod till sig och skriver ett sms: Hej, det skulle vara roligt att träffa dig ensam någon gång. Ska vi fika eller kanske ta en öl? och han vet ingenting om fjärilsstormarna det smset skapar i henne. Hon svarar att hon jättegärna vill göra det, men att hennes vän kommer och hälsar på henne dagen efter och stannar i en vecka. Den enda gången hon kan är ikväll och han tänker inte, han skriver bara: okej, jag är rätt nära din kompis där du är. Vi kan ju ta en öl om en timme? och hon jakar. Hon jakar och dom möts upp. Hon säger generat att hon glömt sin plånbok när hon åkte hemifrån sig till sin kompis, att hon inte hade trott att hon skulle behöva använda den. När dom kommer fram till krogen dom bestämt sig för och hon stapplande säger något om att hon ju inte kan köpa någonting, hon har ju inga pengar med sig, svarar han att han kan bjuda henne. Om du tycker att det känns jobbigt kan du ju bjuda igen sen, en annan gång? Sedan sätter dom sig ned och börjar prata om politik, musik och han har stängt av allt i honom som säger nej. Han vet att han inte borde våga det här, han vet att hon har kommit mycket längre i livet än honom. Han vet att han är feg och blyg. Han vet allt han har tänkt om tvåsamhet tidigare men hon sitter mittemot honom och suddar ut allt han dittills har lärt sig. Hon sitter mittemot honom och är så vacker att han knappt vågar se på henne. Han tittar på hennes panna, hennes hårtestar, hennes mun men aldrig ögonen för det är för mycket. I honom känns det som att allting börjar om och han vet inte varför, men den dagen, den andra mars tvåtusenelva, börjar hans liv om på nytt. Han får en ny chans. Han får många nya chanser.

När dom suttit där i timmar säger hon att oj, min sista buss går om typ tio minuter vi måste springa. Dom packar ihop alla sina saker och går snabbt, snabbt till hållplatsen. Dom håller varandras händer och vågar nästan inte titta på varandra. När dom är framme vid hållplatsen drar han henne försiktigt till sig och kramar henne med orden tack för ikväll, du är verkligen fin. Exakt samtidigt som han säger det säger hon samma ord och som på given signal söker deras läppar varandra och inte förrän bussen kommit och nästan gått slutar dom, hon hoppar in i bussen och vinkar och hon är fin och bra och fan vad han inte är värd det, egentligen. Han går från hållplatsen och undrar vad han ska göra nu och det går inte mer än två minuter innan han hinner få ett sms och det är från henne. Nästa steg han tar är lättare och han börjar gå med en oviss känsla av att allt har börjat om. Från och med nu kan allting börja om.

Efter det går det fort. Dom smsar varandra varje dag och en kväll, när hennes påhälsande vän är där, går han till klubben han vet att hon är på. Han drar med sig sin kompis N, går uppför trappan och han hatar den klubben men det första han ser är henne. Josefin. Han minns knappt vad som hänt när han går därifrån, han är för uppslukad av hennes tänder. Hennes ögon. Hennes röst. Hennes fina tankar. Hennes sätt att ta på honom. Hur hon ser ut när hon ser honom. N är tyst, han vet att han, Victor, måste få sin tid för eftertänksamhet innan han kan säga något. När tio minuter gått säger han: Vet du, N. Jag tror att jag älskar henne. Jag har bara druckit en öl så det är inte ens fyllesnack. Jag älskar henne. Fan. Jag älskar henne. Hon är nystarten jag har behövt i så jävla många år.

En natt, eller kanske har det hunnit bli morgon, frågar hon om han vill bli ihop med henne och han säger att han inte vill något hellre, men i sitt huvud bara undrar han om hon inte fattat att dom varit det så länge. Att dom började där på krogen den andra mars. Förstår hon inte att jag älskar henne? Känner hon inte likadant? Det enda han vet är hur viktig hon redan blivit för honom. För en månad sedan visste han inte att hon fanns och nu är hon det viktigaste han har. Hon fyller alla platser i honom som tidigare bara var hål och tomrum. Dom träffas varje dag; han behöver aldrig vara ensam längre. Varje morgon får han vakna bredvid henne och han känner sig pånyttfödd. Tre dagar efter ihop-frågan står dom i hennes hall, hon kör försiktigt ut honom eftersom hon måste skriva hemtenta, men det är så svårt att skiljas. Dom står och klappar varandras kinder i fem, tio, femton minuter och hon har bara t-shirt och trosor och aldrig någonsin har han sett någon så vacker som hon är precis just då. Han tänker att han inte tvivlat på henne en sekund. Att han är säker. Att han känner sig hemma. Att ingen har sett honom så fullständigt. Att han aldrig varit med om att någon frågar precis det han tänker på, att någon är så uppmärksam för hans skiftningar. Han tänker att han aldrig sett sin mamma le så stort som när han presenterade dom för varandra. Han tänker att han inte känner igen den trygga känslan som obemärkt flyttat in i honom. Att han aldrig varit med om att sakna någon sekunden efter att dom skiljts åt. Att hon ger henne allt han behöver. Han tänker allt det och han säger: josefin jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag gör det, jag älskar dig och han skiter i att man borde vänta, han skiter i att skydda sitt hjärta, han skiter i allt. Han blottar allt han är och hon svarar: victor jag älskar dig med jag älskar dig jag älskar dig du ger mig allt jag alltid sökt. Du är allt jag vill ha.

Månaderna går och blir till juni och dom sitter ihop, dom växer i varandra varje dag, det är det bästa bästa bästa han varit med om någonsin. Han är förälskad och kär och älskar på samma gång. Med henne är ingenting slentrian. Att sitta i soffan och äta chips med henne är det största han varit med om. Han kan se framtiden utan att känna sig liten och utan muskler. Med henne vet han. Han vet vem han är. Han vet vem han vill vara. Han har tagit sig ur sin bubbla och han äter och sover och han fungerar och ska till och med ta tag i sin gymnasieexamen. Han är ingen pojke längre. Han är glad och stolt och han är vuxen. Hon är allt. Han vill leva med henne alltid, alltid och det är slutet av juni och dom sitter på ett berg och tittar på havet när han säger:

josefin, jag vill gifta mig med dig. Jag har alltid förkastat tvåsamhetstanken, tänkt att den inte är för mig. Men jag vill gifta mig med dig. Jag vill ha barn och ett liv med dig. Jag vill gifta mig med dig. Inte precis nu, men om tre år. Om tre år gifter vi oss, okej? och sen lever vi tillsammans tills vi dör

och han har aldrig varit så säker på någonting som han är på henne.