Madeleines rubrik
..................................
Jag gick med Klassbästa som var min livräddare då, där i november när jag inte fick någon klarhet i om jag mådde bra eller dåligt. Vi drack oss fulla på körsbärsvin och trängde in oss på fester, vi gick på klubbar och såg bara oss själva och vi gick på krogar och hittade ligg åt varandra. En dag var vi på en klubb och Klassbästa hade gått på toaletten när en man med hårfärg som påminner om vete kom fram och hånglade upp mig. Han tog med mig hem till sina föräldrars extralägenhet och vi lyssnade på finstämd musik och hånglade och hade sex och hånglade hånglade hånglade och pratade och låg nära och han luktade svagt av kryddor. Dagen efter hade vinterns första snö fallit och kyrkklockor ringde medan han bad om mitt nummer. Vi hånglade lite till och han åkte tillbaka till Köpenhamn och ett intensivt smsande satte igång. En kväll låg jag på Klassbästas säng när han frågade om jag ville komma till hans stad om två dagar och efter att jag haft andnöd i en halvtimme svarade jag ja och åkte. Det var december och i samma månad kom han till mig två eller tre gånger.
Jag visste inte vem han var, om han var mitt rebound eller kanske något mer. Jag visste bara att han kysste mig som ingen annan kysst mig tidigare. Jag visste bara att jag älskade att ligga i samma säng som honom och dricka vin, äta frukost och hångla, hångla, hångla. Jag visste bara hur bra det kändes när han höll om mig när vi sov.
Natten innan jag skulle åka till mamma på juluppehåll i två veckor kom han till mig. Jag tänkte att det var sista gången jag såg honom, men när vi skiljdes åt sa han vi ses när du kommer hem! och mitt hjärta hoppade till och på tåget till mamma kunde jag bara tänka på hur fin han var och hans skägg och hans röst och honom honom honom.
När det var jul hördes vi några gånger. Vi smsade och ringde till och med och sen hade dagarna gått och jag åkte hem igen, men han läser till tandläkare och hade supermycket plugg att göra och jag vet inte vad som hände men där någonstans glömde vi bort varandra utan att kunna släppa det vi hade känt i december. Därför blev vår relation detta: fyllesamtal och fyllesms och varför är du inte här? jag saknar dig men egentligen visste vi nog båda att det inte var den andres person vi saknade, utan december-känslan. Envetet försökte vi komma tillbaks till det det självklara i att ligga i någons säng och dricka vin direkt ur flaskan, men allt vi hade blivit var fyllelängtan. Vi blev varandras booty-calls när han råkade vara i min stad.
En kväll låg jag i min säng och bestämde mig för att släppa honom. Jag ville inte längre. Jag kände mig smutsig och trampad på, jag ville kärlek men det gick inte med Köpenhamn. Om jag hade lagt manken till hade vi nog kunnat fixa det, men jag hade ingen lust. Att inte ha lust är inte kärlek och då förstod jag inte poängen längre, så jag bestämde mig för att strunta i det.
Fredagsnatten efter ringde han mig. Jag var fortfarande dödligt bakis efter att ha efterfestat alldeles för länge morgonen innan, men jag lät honom ändå komma hem till mig. Jag duschade mig snabbt och han knackade på, som han alltid alltid gjorde, och vi hånglade och han sa saker om mig som han stalkat sig till och hans skägg var samma och han var så jävla fin och för första gången i mitt liv kom jag samtidigt som någon annan och jag visste att han inte glömt mig, jag visste att jag betytt något för honom och jag visste att jag kanske var dum i huvudet som tänkte det men ändå: jag visste att det var över där. Det var inte samma sak längre. Han kunde inte kyssa mig vimmelkantig, skimret runt honom var borta. Det var inte samma sak som det hade varit. Jag ville inte längre.
När han skulle åka hem dagen efter sa jag det till honom, jag sa: du. Det funkar inte. Jag vill faktiskt vara ensam, du vet att jag precis blivit singel när vi träffades och jag vill faktiskt fortsätta vara det. Kanske är det här helt överdrivet och du kommer skratta åt mig, men..ja. Jag tycker att du är fin. Jag tycker verkligen det. Jag har haft det bra med dig, men jag vill inte mer
och han sa inte så mycket. Han nickade mest och höll med lite och kysste mig adjö och sedan var det liksom helt avklarat. Han fyllesmsade mig några gånger till, men inget ledset utan bara booty-callsms. Jag svarade avvisande på ett av dom, jag hade ju Victor och var upp över öronen i honom, och efter det har han inte hört av sig mer.
Det var hela Köpenhamn-historien. Han är fin och jag önskar honom verkligen allt gott i livet. En kul detalj är förresten att Cph är nära vän med Victors syster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar