556

Ibland skäms jag över den här bloggen, den känns så: kolla på mig och mitt fantastiska förhållande, vi har det bra hela tiden, allt är fantastiskt, det känns som skryt skryt skryt

för innan jag träffade honom läste jag så många sådana bloggar och kunde inte göra något annat än att fnysa, för jag trodde inte att det kunde vara sant. Det kändes som förbannade lögner, slag i ansiktet-lögner. För mig handlade kärlek om konflikter och att kämpa, hela tiden kämpa. Jag kunde inte på något sätt förstå att ett förhållande kunde vara en vilosam och evig trygghet

och sen träffade jag honom och nu är vi här, vi har varit med varandra i sex månader och det finns inga problem i vår relation. I n g a. Vi umgås tio dagar i intensivt sträck och jag vill bara närmre, jag vill bara ha mer, vill bara krama hårdare och när vi ska kliva på planet och åka hem från Sicilien ser jag på honom och tänker att det enda jag vill göra är att ta honom under armen och gå från flygplatsen, jag vill inte bryta vår bubbla. Jag vill inte tillbaka till det andra, jag vill bara bara vara med honom och han ser på mig och säger: jag vill inte hem. Kan vi inte stanna? Snälla? och senare på kvällen bestämmer vi oss för att vi ska spara ihop till en husbil och sedan resa iväg på obestämd tid

och med andra är sådana planer sådant man säger men som aldrig blir av, men vi tummar på att vi verkligen ska göra det och seriositeten brinner i hans ögon. Jag älskar honom. Jag älskar honom evinnerligt.

Förra veckan satt jag i gräset på way out west och pratade med min vän. Hon och hennes flickvän har jättestora problem och ingen av dom tror på att deras förhållande kommer hålla. Min vän frågade mig om Victor, om hur det går och känns och allt jag kunde säga var: det är bra. Nä, det finns ingenting hos honom jag stör mig på. Ja, jag är skitledsen för att han ska flytta men samtidigt så vet jag att han behöver göra det, och det enda som gör mig ledsen är att jag kommer sakna honom så mycket, inte själva flytten i sig för jag är så jävla stolt över honom som gör det. Nej, vi bråkar nästan aldrig. Ja, allt är bra. Han är fan mannen i mitt liv och jag satt där och det kändes som att jag ljög, det är så svårt att inse att det faktiskt ÄR så bra och att jag

fan. Jag vet inte om jag kan fortsätta, för på riktigt det känns bara som skryt och hån mot alla som kämpar i motets vind, men samtidigt har jag gått i den vinden hela mitt jävla liv och det känns som att jag är hemma nu, äntligen äntligen kan jag tillåta mig själv att vila i lyckan och vara GLAD och jag vet inte om jag någonsin gjort det förut. Han ger mig exakt allt jag alltid velat ha, jag behöver inte ens be om det. Hans blickar genomtränger hela mig

och för varje dag som går skrattar vi mer, har vi mer och bättre sex, kramas vi mer och vår match-maker ser på oss och säger: men hallå, ni borde ju börja vara sura på varandra, men ni blir ju kärare och kärare hela tiden och alla, alla som känner oss säger: om det finns ett enda par som kommer hålla så är det ni och det gör mig så jävla genomglad att alla andra också ser det som vi känner längst därinne. Jag är lycklig. Med honom är jag lycklig. Jag är lycklig när han drar sin hand över min mage, jag är lycklig när han säger jag är en kåt bebis! med tillgjord röst, jag är lycklig när jag märker att han börjat skära bort det hårda på tomaterna för min skull, jag är lycklig när vi vandrar omkring i Sicilien och han säger: ska vi inte sätta oss och vila lite? för han vet att jag blir trött fort

och jag är lycklig lycklig lycklig när han drar mig till sig, hårt, och säger: josefin älska mig alltid alltid alltid, lova att du alltid älskar mig för jag kan inte leva utan dig. Jag vet hur klyschigt det är, men det är du som ger mig mening med mitt liv, det är du som ger mig en framtid, det är dig jag ska gifta mig med det är du allt är du

och jag är lycklig när vi pratar om barnuppfostran, om politik, om genus, om mat, om rättvisa, om böcker, om relationer och allt han säger stämmer i mig och hela hela hela tiden bekräftar han att det är honom jag ska vara med. Jag kommer aldrig kunna se mig om efter någon annan, för jag har hittat den person som är finast och bäst för mig. Det kan inte finnas någon annan. Med honom är det rätt. Det är rent. Det är på riktigt och det är för evigt

och jag vet inte vad jag ska göra med den här bloggen, för jag har inga kärleksproblem längre. Jag har fortfarande mitt eget huvud, mitt eget hjärta, jag äger fortfarande min egen historia och det som har hänt har hänt och jag blir fortfarande ledsen. Skillnaden är att nu går jag till honom, jag kryper tätt intill och blir liten och i hans famn kan jag slappna fullständigt av. Tidigare hade jag inte det. Tidigare låg jag i min säng med tungt hjärta och jag skrev skrev skrev och gudarna ska veta att det nästan räddade mitt liv, men nu vet jag inte längre. Det känns tjatigt att bara mala på om hur fantastiskt jag har det i mitt förhållande. Varje gång jag skriver inser jag att jag redan skrivit allting, jag har ingenting nytt att komma med. Jag har bara ett hjärta som är sprängfyllt av kärlek och längtan och ömhet, jag har bara ett hjärta som äntligen fått komma hem.