tisdag 30 augusti 2011

557

Vi står på parkeringen, hans mamma sitter i bilen och väntar. Hon har skjutsat, kramat händer och hjälpt till i dagarna två och nu ska vi åka. Det är ett vi som i hon och jag, inte han och jag. Vi står på parkeringen och jag ska lämna honom där, i en annan stad till ett annat liv där jag inte är lika självskriven längre. Ett liv där vi inte somnar och vaknar millimeternära varje natt och morgon, ett liv där vi inte diskarstädarlagarmatkramasbubblar varje varje dag, ett liv där kram och puss blir mobiler och skype.

Jag gråter för sjunde gången den dagen. Hans jacka blir blöt medan vi står tysta och trycker oss närmare, närmare, närmare för vi vet: vi ses inte imorgon. Vi ses inte ikväll. Vi ses inte. Vi bor inte tillsammans längre, livet är inte längre lika lätt att dela. Nu är det här, det är nu det vi pratat om och förberett oss för så länge händer. Det är nu det blir ett faktum, en livssituation. I tio, femton, tjugo minuter står vi där tills jag säger: vi måste nog åka nu.. och hela kroppen stretar emot, jag VILL INTE. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Jag förbannar livet för att det så ständigt gör såhär mot mig; allt som är bra måste också innebära något dåligt. Det känns som att livet, vad det nu är, bara hånskrattar mig rakt i ansiktet, att det pekar fuck you och säger: visst, var superlycklig med din pojkvän du, men så länge ska vi inte låta det vara så. Du får ju inte glömma bort att livet ska vara JOBBIGT också!

För någon eller några månader sedan var jag rädd för att vara arg på Victor för att han flyttar. Jag är så jävla dålig på att hantera beslut som jag inte kan ändra men som ändå i allra högsta grad påverkar mitt liv, jag blir liten och ynklig men framförallt känner jag mig arg, lämnad och orättvist behandlad. Det gör mig till en dålig person och en dålig flickvän och därför vill jag aldrig känna att beslut tas över mitt huvud. Jag vill bara behandla honom så väl jag kan, allting annat struntar jag i. Små vardagskonflikter betyder liksom noll med honom, jag kan inte bli arg för att han gör si eller så för sånt har inget värde. Jag vill bara behandla honom hundra procentigt väl. Jag var orolig för att det skulle brytas, att en ilska skulle växa i mig och bli till en mur mellan oss. Det har hittills inte skett. Jag vet exakt varför han flyttar, jag vet hur svårt det har varit för honom och jag kan inte vara arg på honom för det. Det är det absolut bästa han kan göra just nu. Det är det allra klokaste och vettigaste beslutet han kan ta. Främst för sig själv, men i förlägningen även för vår relation. Jag vill inte att han ska stanna i en stad där han gått i samma cirklar tills dom blivit till bäckar, till åar, till avgrundsdjup. Det går inte. Just nu kan han inte vara kvar och han kan framför allt inte vara det för min skull, det skulle bara förvandlas från gullig grej till bitterhet. Jag känner mig trygg i hans beslut, jag vet att han har mig i tankarna hela tiden i allt han gör, även när han är där. Jag är inte rädd för att han ska glömma mig. Jag vet att han älskar mig på ett sätt ingen annan gjort. Han är fullständigt hängiven till mig, han är helt och hållet min. Jag vet att han bara vill ha mig och att han vill ha mig alltid. Jag har aldrig känt mig så säker på något som jag är på honom

och nu står vi på parkeringen och har nio jävla månader framför oss av distansförhållande och jag känner mig så ambivalent. Samtidigt som det ÄR ett bra beslut och jag är så jävla jävla jävla stolt över honom som gör det så känns det så helvetes jävla idiotjobbigt. Jag vill bara vara honom nära, vill bara ta på hans kinder, vill bara sjunga och skratta och fan sitta i soffan och äta chips en lördagkväll. Bara han är bredvid. Jag vill inte duscha utan att han sitter på toalettstolen och spelar gitarr och det börjar nu, livet där allting sker utan Victor, utan min stora stora kärlek.

Jag drar fingrarna genom hans hår medan vi säger allt det där till varandra, ni vet: jag älskar dig, jag är så stolt över dig, tack för att du är så fin mot mig, du är verkligen den bästa jag vet..etc och jag inser att det är ett hejdå, att det är våra avslutande fraser och det skälver i mig, jag vet inte hur jag ska klara det. Jag backar för att gå in i bilen och åka därifrån. Han håller min hand hårt, hårt och pressar fram: josefin du är så vacker och underbar och allt jag aldrig vågat önska mig..du är allt och jag vet att det är nu han inser vad som sker, det är nu han förstår att jag faktiskt ska åka därifrån och att vi ska inleda skilda liv och han gråter mer än jag sett honom göra, nästan mer än jag sett någon göra, och jag vill bara ta honom med mig hem. Jag vill inte leva utan honom en enda sekund

och nu har det gått mer än ett dygn och jag ligger i min lägenhet, den som jag ser som vår för allt är bara vi vi vi här, och jag orkar inte. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är bara ledsen i hela kroppen. Jag orkar inte, jag vill inte, det går inte. Så känns det. Jag är så jävla feg och liten och osjälvständig och jag vill inte. Jag vill ha honom här. Ingen annanstans. Jag vill inte säga godnatt i en äcklig jävla mobil, jag vill somna nära.

Jag vet att vi kommer klara det, att det kommer gå bra. Vi är väldigt bra på att prata med varandra och vi har verkligen alla förutsättningar. Det är dessutom inte jättelångt bort och vi kommer att kunna ses på helgerna och kanske till och med några veckodagar. Han behöver göra det och det är bra och blablabla jag är utled på att höra det, jag är utled på att säga det. Det är bara såhär det är nu, jag är beredd på det och jag får väl bara ta mig igenom det men jag orkar inte lyssna på fler som pratar om hur kort sträcka det är, hur mycket värre det hade kunnat vara, vem som har klarat det och det jättelångtborta-avståndet, att vi är lyckligt lottade yadyadyad jag vill inte höra det. Jag VET redan att det är så och jag kommer att lära mig leva med det. Det kommer att bli utvecklande för vår relation

men nu, just nu när jag ligger här och ska somna ensam för första gången (jag sov hos en kompis natten till idag) på ett halvår (förutom när någon av oss har åkt iväg på kortare resor), känns det bara skit. Jag är ledsen överallt. Jag känner mig helt förlamad av längtan. Det är ju egentligen en positiv längtan, för det enda den betyder är att vi har en fin relation och ett fint liv, det är ju egentligen en längtan till juni då han kommer tillbaka och allt blir som vanligt igen, men just nu har jag allting framför mig och det känns bara svart, svart, svart. Jag vill inte.

Inga kommentarer: