jag vill inte vara i början av den här distansen. Jag vill att det ska vara slutet av maj och bara en vecka kvar, min älskadeste! Nu är det snart över, snart snart kan vi dela exakt allt igen!
och jag vet att det är ett hån mot alla som kämpar med hundratals mil emellan sig, som gör det år efter år, jag vet det, men för mig känns det här som en avgrund. Den här veckan. Den första. Jag vill inte att den ska finnas. Jag vill bara sova tills det blir juni och han kommer hem på riktigt igen.
2 kommentarer:
åh, finaste. det kommer bli bra. jag förstår verkligen känslan. all tid isär känns som slöseri - oavsett om det handlar om flera år, nio månader eller en helg. puss!
(Om jag är en av dem som det känns som ett hån mot så måste jag bara skrika: NEJ! Det är inte ett hån. Jag känner inte ett dugg längre för avståndet, vilket känns dåligt förstås, och jag tycker att det är så fint att läsa om hur ont det gör. Alltså, inte för att jag vill att du ska vara ledsen, men för att ni tycker så mycket om varandra att det gör ont att vara ifrån varandra. Och det är vackert.)
Skicka en kommentar