tisdag 30 augusti 2011

558

Klockan är sex nu och jag sover fortfarande inte. Om jag hade haft morgonpasset på jobbet hade jag ätit stress-frukost nu. Jag är skittrött, hela kroppen värker av tröttma men jag vill inte. Jag vill inte sova, för han är inte bredvid. Jag kan inte, det går inte, det känns bara NEEJ. Så istället har jag läst bloggars arkiv, sett film, läst nyheter, etcetera. Så jävla onödigt, men jag vill inte

jag vill inte vara i början av den här distansen. Jag vill att det ska vara slutet av maj och bara en vecka kvar, min älskadeste! Nu är det snart över, snart snart kan vi dela exakt allt igen!

och jag vet att det är ett hån mot alla som kämpar med hundratals mil emellan sig, som gör det år efter år, jag vet det, men för mig känns det här som en avgrund. Den här veckan. Den första. Jag vill inte att den ska finnas. Jag vill bara sova tills det blir juni och han kommer hem på riktigt igen.

2 kommentarer:

lina sa...

åh, finaste. det kommer bli bra. jag förstår verkligen känslan. all tid isär känns som slöseri - oavsett om det handlar om flera år, nio månader eller en helg. puss!

Hanna sa...

(Om jag är en av dem som det känns som ett hån mot så måste jag bara skrika: NEJ! Det är inte ett hån. Jag känner inte ett dugg längre för avståndet, vilket känns dåligt förstås, och jag tycker att det är så fint att läsa om hur ont det gör. Alltså, inte för att jag vill att du ska vara ledsen, men för att ni tycker så mycket om varandra att det gör ont att vara ifrån varandra. Och det är vackert.)