Fuck you, världen. Fuck you. Fuck you fuck you fuck you fy fan vad jag hatar dig ibland. Jag hatar allt som är socialt konstruerat, jag hatar alla fiktiva ideal som på något jävla sätt har blivit brinnande verklighet. Jag hatar dig.
Jag hatar dig för du gör mig svag. Jag orkar inte skylla på mig själv mer, jag orkar inte ens skylla på mina föräldrar eller på gamla klasskamrater eller uppslitande flyttar eller ens jävla rotlösheten som stampar stampar i mig. Det är ditt fel. Allt är ditt fel. A l l t.
Det är ditt fel. När jag föddes blev jag ivrigt intvingad i ett fack och det facket gjorde mig halv. Gudarna ska veta att jag har kämpat att mamma har kämpat att fler än så har kämpat men dom kämpande har aldrig, inte en enda gång, fått vara i majoritet. Den socialt konstruerade demokratin överordnar majoriteten, även om majoriteten har fel. Därför har jag blivit tjej istället för människa. Tjej, tjej, tjej. Tjej och tusen andra fack tusen andra identiteter tusen andra segregerande jävla KONSTRUKTIONER som hindrar mig från att vara jag. Nu står jag här och jag undrar: vem fan är jag, under allt det här? Vem har jag blivit, vem ska jag vara, vem är jag egentligen? och jag undrar och jag är förvirrad och jag vet ingenting förutom att jag är förbannad på dig nu, världen. Jag hatar dig. Fy fan vad jag hatar dig. Jag avskyr dig så jävla mycket.
Jag fick lära mig att jag och mina önskemål var fel. Det var fel för dom kunde inte gå under epitetet "tjej". Inte helt. Det spelade ingen roll hur mycket jag älskade mina dockor, för det enda alla andra såg var att jag älskade min plastkrokodil mer. Det spelade ingen roll att jag hade en leksaksspis för jag hade ju bilar också. Det gjorde mig felaktig, det gjorde mig pojkflickig. Jag var aldrig det. JAG VAR ALDRIG DET JAG VAR JU BARA JAG.
Egentligen skiter jag i vilka leksaker som godkändes för mitt kön och vilka som inte gjorde det. I sammanhanget är det oväsentligt, för det här är vad jag hatar mest:
allra mest hatar jag:
hatar hatar hatar jag fucking AVSKYR jag är så jävla FÖRBANNAD nu:
åh så fiiin du blev i den kjolen!
har du halsband på dig idag? vad fiiint!
åh så söööööt du är!
kan du läsa? vad duktigt!
vad duktig du är som kan gångertabellen!
och jag hatar att en lärare beordrade mina föräldrar (eller egentligen min mamma, för vad hade pappa för roll? lekroll, barnvaktsroll, inte ansvar aldrig någonsin ansvar. Jävla, jävla värld) att ha klippträning med mig eftersom jag inte kunde klippa rakt. Jag är vänsterhänt, min skola hade inga saxar för vänsterhänta och jag var alltså tvungen att lära mig klippa med höger hand. Därför kunde jag inte klippa rakt. Därför satt mamma med mig i timtal timtal timtal och klippte a4 efter a4. Målade raka sträck med linjal, sa klipp efter det sträcket!, jag misslyckades, klippte fler klippte fler klippte fler. Timme efter timme efter timme. Det var liksom ingen som tänkte på att jag var bra på så jävla mycket annat, det där lilla skulle rättas till. Det var det som man la tid på, det var det det det det det och ingenting annat. Jag satt och grät för jag visste: jag misslyckas nu, jag kan inte det här, jag borde kunna det här, varför kan jag inte, vaaaarfööör.
Mina brister poängterades i handlingar samtidigt som det jag kunde bekräftades i meningslösa ord. Det har gjort mig prestationsinriktad och just nu är jag i ett läge i livet där det blivit en reell kris, för jag vet inte vem jag är längre. När jag sitter och skriver en tenta dagen innan den ska in, något jag aldrig tidigare gjort (jag har alltid, alltid varit ute i god tid och jag har alltid, alltid fått bästa betyg) tappar jag bort mig själv för min självkänsla har byggts på prestationer, inte trygghet. Alla små brister (kaninteklipparakt kaninteklipparakt KANINTEKLIPPARAKT) har överdrivits och därför kan jag nu bli paralyserad av panik när jag om och om igen lämnar disken några dagar för länge. Jag har en perfekt-hets och jag misslyckas. Jag misslyckas, det är mänskligt JAG VET JU DET men jag kan för allt i världen inte ta det till mig. Svart, ekande tomhet växer sig starkare i mig för jag är inte perfekt. Jag kan inte. Jag misslyckas. Jag har brister brister brister och vem ska då se mig, vem ska då älska mig, hur ska jag då få bekräftelse?
Och Världen jag hatar dig för att jag ibland blir "jobbiga tjejen" som måste kontrollfråga sin partner: älskar du mig verkligen? är du säker på det är du säker säker säker på det?. Personen som inte har trygghet i sig själv och som därför blir LIVRÄDD vid varje fall, för tänk om alla lämnar nu? Om alla ser hurdan jag egentligen är, vem ska då stanna? Jag måste vara bättre, bättre, bättre BÄTTRE BÄTTRE BÄTTRE. Det är aldrig nog, det är för fan aldrig nog. Det finns alltid fler trappsteg att klättra, det finns alltid nya höjder och dom där bristerna? Hur mycket jag än kämpar försvinner dom aldrig. Jag vågar inte lita på min pojkväns kärlek då jag är ledsen, för jag har fått det inpräntat i mig att kärlek inte är villkorslös utan handlar om prestationer. Överallt ska jag prestera och när jag inte orkar, för det är på så många plan det ska presteras på, på samma gång, då faller jag överallt jag faller fort jag faller fritt jag faller hårt och jag tror att jag träffar botten men det är bara falluckor så jag fortsätter falla fortsätter falla och det återupprepas hela tiden. Hela jävla tiden.
Och det där om fin.
Fy fan vad jag är trött på att det ska betyda så mycket. Att jag så innerligt vill höra att jag är fin snygg vacker, jag orkar inte! Jag vill inte att det ska vara en egenskap. Jag vill inte att det ska präntas in i generation efter generation. Jag vill vara trygg i mig, inte i om jag har en bra hårdag eller inte och ärligt, jag orkar inte mer nu.
Sen min pojkvän:
som hela sitt liv kämpat med att vara "fjollig". Som fått bög-glåpord kallat efter sig alltid alltid. Som varit försiktig och rädd och inte alls tagit för sig sådär som grabbar "ska". Som alltid velat prata känslor men som aldrig hittat hem i det, för hans könsroll tillåter inte det. Som är en vit heterosexuell man i medelklassen och därför den absoluta normen, därför överordnad överallt, ändå gråter gråter gråter för den normen är så smal. Han kan inte leva upp till den, han ÄR inte stereotypen och det har fan försatt honom i självdestruktivitet och fan, fan, fan vad det gör ont i honom och i mig.
Därför, Världen, hatar jag dig. För att du pressar in oss i roller vi inte kan hantera, som ger oss ångest och gör oss frustrerade och ledsna. För att du är roten och att det är vi som måste kämpa, vi som måste gå i terapi för att hitta någon väg ut.
För att du är orsaken men ansvaret läggs på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar