tisdag 11 oktober 2011

570

Det är januari 2010 och det snöar nästan varje dag. Någon säger att snön kanske kommer att ligga kvar till juni, jag håller för mina öron och skriker LALALALA för jag vill inte höra något om det, jag vill bara begrava mig i ditt täcke. Du är arbetslös och jag är avundsjuk, för jag pluggar distanskurser jag egentligen inte vill läsa. Jag vill bara sitta bredvid dig och inte ha råd att göra något annat än att spela tv-spel.

En dag tar vi en bil och åker tio mil. Fram och tillbaka, gör ingenting annat bara kör kör kör och mitt dåliga samvete skjuter jag upp till framtiden. Du håller min hand och skriksjunger Punkdrömmar, den är vår bilåkarlåt. Vi har inget mål vi bara sitter där pratar lite sjunger lite men är mest bara tysta. Mina tankar handlar om oss; hur fint allt är och att jag är så kär att jag håller på att spricka. Samtidigt undrar jag om det inte ska vara MER än såhär om du verkligen ger mig allt jag behöver men jag skäms skäms skäms för dom tankarna vill inte begära så mycket så jag yppar aldrig något om det. Jag frågar dig vad du tänker på, du svarar inget.

Samma månad flyttar min pappa tillbaks till sitt hemland. Ingen vet om han någonsin kommer tillbaka igen. Min syster ringer mig och gråter, hon vill inte. Hon vill inte behöva sakna honom. Hon vill inte att hennes barn ska växa upp med samma sprickor som vi gjort. Hon vill ha honom här. Jag är den vuxna förståndiga, säger att pappa behöver det här. Att han är olycklig och behöver leta reda på livsgnistor. Det är så dubbelt i mig, jag vill inte visa att det faktiskt gör ont samtidigt som jag faktiskt tycker att pappas beslut är det allra bästa han kunnat ta. Jag förstår honom för vi är så lika. Vi bär samma sår, samma längtan, samma rotlösa rastlöshet. Vi är lika och det skrämmer mig och ibland önskar jag honom bort, till andra sidan jorden, för jag vill inte ha honom nära mig. Vill inte påminnas. Vill bara begravas under ditt täcke, vill bara att du ska säga att allting kommer att ordna sig. Att livet inte lever så mycket nu men att det kommer det kommer snart alldeles snart kommer det att färgas igen. Kvällen jag lämnat av pappa på arlanda åker jag hem till dig efter att ha brutit ihop i kollektivtrafiken. Du är bara tyst och kramar mig.

En annan gång, jag minns inte vilken månad inte ens vilket år det var, åker vi till en sjö. Vi sitter länge på bryggan, fotograferar varandra och pratar om fiske. Det har precis börjat bli grönt så jag antar att det är april. Livet går sönder i mig hela tiden och du förstår mig inte. Du förstår inte vad jag gått igenom, du förstår inte var jag är nu men hela tiden håller du min hand. Vi är så olika, vi krockar så ofta. Jag har kastat kuddar på dig samtidigt som du skrikit att jag är en hopplös jävla hora. Jag har den svarta sjukdomen i hjärtat och jag skäms. Jag skäms och jag är hela tiden rädd för att förstöra det vi har. Hela tiden rädd för att du ska komma på att du inte tycker om mig. Hela tiden rädd för att bli lämnad ensam kvar. Jag tror att du är min enda chans, min sista chans för ett lyckligt liv. Skitsamma om jag får kompromissa med min starka ovilja inför att bo i Svea Rike, skitsamma skitsamma skitsamma allt annat än du är skitsamma.




Jag tänkte på allt det här idag. På dig och på drömmarna som aldrig blev, på framtiden som inte blev vår. Hur glad jag är för att du gjorde slut med mig och lämnade mig på hallmattan medan jag skrek ångesten ur kroppen. Hur skönt det är att jag sa nej till dig när du ville ha mig tillbaka. Det var så länge sedan vi sågs nu, maj tror jag. Jag var bakis och ful och ursäktade mig, du sa men det är ju jag...och jag insåg att det inte betydde någonting längre, att du inte innehöll någonting för mig. Gången vi sågs innan det var dagen efter att jag hade träffat Victors familj för första gången, du kom hem till mig för att hämta en jacka. Jag hade precis kommit ur duschen när du kom och tidigare på dagen hade jag förklarat att jag inte var hemma, du såg på mig med sluta ligga runt-blicken. Jag ville skrika till dig att jag inte låg runt, att jag hittat mitt hemma men jag insåg att det bara var hämndkänslor så jag lät bli.

Det är så konstigt, M. Jag minns inte längre hur det var att vara en del av oss:et som inte längre finns. Jag minns inte vad jag kände och tänkte. Jag minns inte hur din röst låter, jag minns inte hur du ser ut naken. Jag minns inte om min hand var för liten för din eller om dom kändes perfekta i varandra. Jag minns inte hur vårt sexliv var. Jag minns nästan ingenting och en gång var du allt jag hade. Jag tycker att det är så otroligt konstigt, hur blev det egentligen så här? Hur kan man gå från att vara varandras närmaste till att bara vara främlingar? Om vi skulle råka träffas skulle vi nog ge varandra en snabb kram, fråga om läget för att sedan inse att vi inte har något att säga varandra.

Snart är det ett år sedan du gjorde slut på oss. Ett år och jag saknar dig inte. Jag undrar inte vad du gör och hur du mår. Du betyder ingenting för mig längre, du är bara en del av min historia. Jag har så svårt att förhålla mig till det, jag vet inte vad jag ska känna eller tycka.

Jag kan bli paralyserad av skräck, för tänk om jag sitter här om några år och skriver om den där gången Victor och jag åkte till havet och åt picknick eller då vi var på Sicilien eller om när han flyttade eller något annat, och det bara är ihopskrumpnande minnen som knappt känns längre. Tänk om tänk om tänk om tänk inte så. Jag tänker inte tänka så, jag vill inte vara rädd. Victor är min framtid. Jag ska kämpa mitt allra allra bästa för att vi ska hålla varandra i handen när vi dör och jag tror att det kommer att gå.

7 kommentarer:

lina sa...

åh, vad läskigt att du skriver om detta nu. går runt och tänker jättemycket på alla som gör slut och bara slutar älska varandra och blir lyckliga ändå just nu. för jag villvillvill inte att det ska hända oss. jag vill inte bli lycklig utan honom. jag vill inte att jag ska se tillbaka på oss och tänka att det var en fin tid men inte mer. skrev faktiskt ett inlägg om det häromdagen (http://ramlad.blogspot.com/2011/10/jag-har-sett-dig-falla-i-sa-manga.html).

du är för övrigt helt överjävlig på att uttrycka dig och jag blir helt tagen. måste läsa igen och igen och igen.

Wallflower sa...

Om du bara visste hur skönt det här var att läsa. För det var lite mer än ett år sedan jag låg på en hallmatta och skrek och höll händerna för hjärtat som jag aldrig trodde skulle slå igen, som brustit och trasats sekunden hans blick dödade allt hopp jag krampaktigt hållt fast vid medan han förklarade Aldrig Mer. För Aldrig Mer fanns inte för mig då. Jag kunde inte föreställa mig Aldrig Mer. Nu lever jag i Aldrig Mer varje dag, för han låtsas att jag inte finns när han cyklar förbi mig med sin nya tjej på väg till deras nya lägenhet. Han tittar bara rakt fram, som om två år aldrig existerat. Men nu slår mitt hjärta igen, och jag minns inte de där sakerna. Jag minns inte hans röst, hur jag tänkte och kände, hur Oss:et var. Jag minns inte hur han såg ut naken och jag minns inte vad det var jag attraherades av. Jag har inte glömt allt, långt ifrån, och gångerna han passerar mig utan att visa minsta tecken på att känna igen mig krossas jag ändå lite, lite igen. Men jag minns inte längre vad det var jag saknade, när jag låg på hallmattan och grät tills blodådran brast i ögat, tills det inte gick att gråta mer. Och det känns så fruktansvärt skönt att se att du är glad att det hände dig. För det kanske jag också blir en dag.

josefin sa...

lina: åh jag läste det inlägget när det bara var en mening och förstod inte alls, men nu förstår jag mer.

jag vet liksom inte vad jag ska säga, egentligen, för jag tycker att det är så jävla obehagligt att jag, när jag var med M, tänkte det ska alltid vara vi han är min framtid
att det sen inte blev så att det inte:t gör mig glad och lättad
att jag nu tänker samma om victor det ska alltid vara vi han är min framtid, för jag vet ju nu att kärleken är förgänglig och föränderlig. att den starkaste känslan kan implodera, bli ett ingenting. det skrämmer mig. det skrämmer skiten ur mig. samtidigt vet jag också detta: det räcker inte att bara älska varandra. och hold your horses nu för här kommer haranger av klyschor:

kärlek är ett verb. den måste hållas levande, den gör det inte av sig själv. kärlek är grunden, sen får man skapa något hållbart utifrån det. jag vet att med M dog det inte bara, det var många orsaker som bidrog till att vi inte höll. den erfarenheten kan jag ta med mig in i den här relationen. man måste prioritera varandra och man måste ge varandra friheter och man måste jobba med sig själv och sina egna problem (etc). jag tycker att det är lätt att vara med victor, det är min lättaste relation och det är hos honom jag hittar vila. samtidigt måste vi ju också jobba med varandra och jobba med oss själva för att det ska kunna vara enkelt. blablabla skulle kunna prata om det i tusen år, men kontentan är: jag är gladare nu än med M och det känns bra att det tog slut. jag vill aldrig, aldrig känna så för victor, vill inte att det ska finnas ett slut och just därför måste jag jobba för att relationen ska fortsätta vara precis så bra och fin som den är.

jag tror alltså inte att det kommer behöva hända er. jag tror inte att du kommer skriva ett inlägg som liknar det här om tre eller fem eller sju år. för du jobbar i er relation, du är trygg i den och du kommer ihåg vad som är viktigt.

och tack tack tack. jag behövde den komplimangen just idag. många kramar!

Wallflower: åh bra att du hittade mig för jag har letat dig! wihi.

du är på rätt väg. rätt väg rätt väg rätt väg. jag är helt övertygad om att du kommer komma helt över det, helt övertygad om att du en dag kommer inse att du är fantastiskt lättad över att inte vara med honom, att det inte blev ni i slutändan ändå. att du kommer se vad du lärt dig i relationen som var och att du kan minnas den med värme, men inte mer än så. du är fortfarande ung. fler personer kommer bli kära i dig och du kommer att hitta någon som tar fram dina bästa sidor. en ren och stark och förvandlande kärlek.

stor kram.

lina sa...

du är så klok och det känns som att du har svar på allt men jag vet inte om jag vågar tro på dig helt. för visst kämpar jag för det här förhållandet men jag försakar det också. jag glömmer bort hur bra jag har det, tar honom för given, är onödigt svartsjuk, snäser, går på fest och dricker för mycket och svarar inte på hans sms, tycker andra är fina.

jag älskar honom så mycket.
jag älskar oss så mycket.

men;

jag förstår inte varför vi skulle klara oss bättre än något annat par. vi är inte bättre. vi har byggt det här förhållandet på lösa grunder (nu är det det tryggaste jag vet men det är byggt på kvicksand - egentligen). vi började så fel. vi har båda gjort oförlåtliga misstag. vi har bråkat och skrikit på varandra och till och med slagits. jag har hatat honom mer än någon annan människa i vissa ögonblick.

det var längesen nu men det är ändå det vi byggt vidare ifrån. det är ändå det som är vår historia. så jag kan inte begripa varför vi skulle klara oss när mycket "bättre" par inte gör det. för några veckor sedan gjorde vårt spegelpar slut. de var precis som vi. allt som hände dem, hände oss. de blev ihop två dagar efter det datum som jag och axel räknar som vårt. allt har varit likadant och nu är det slut mellan dem. det känns konstigt och har verkligen fått mig att grubbla.

när jag och axel blev ihop på riktigt efter de där jobbiga åren då vi fladdrat fram och tillbaka trodde jag aldrig att det skulle hålla mer än ett halvår. nu har vi en liten evighet bakom oss och jag är så säker på det här, samtidigt som jag ser hur alla andra går sönder och blir livrädd.

vet inte vad meningen med det här inlägget var. du är stark om du orkat läsa hela. men tack för stödet och tack för att du finns och skriver världens finaste blogg.

puss!

josefin sa...

finaste du! en sak försöker jag lära mig hela tiden: att inte jämföra. det spelar ingen roll för er att ett annat par gjort slut, hur lika dom än må vara er. det spelar ingen roll för dom är inte ni. du vet ju - egentligen- inte hur deras förhållande var och vad som drev dom till ett slut.

du ÄR ju säker på er. du är ju jättekär i honom, du älskar honom och är trygg i er relation. det är det du ska utgå ifrån, inte omvärlden. er relation är bara er. den definieras inte utifrån något annat.

du kämpar och du misslyckas. vet du en sak? det gör jag med. jag kämpar i vår relation och jag misslyckas i den. jag kan bli ledsen och arg för ingenting, jag tycker också att andra är fina. jag kan ställa orimliga krav och jag kan vara världens sämsta flickvän, men jag kan också vara världens bästa. jag vet att jag inte är något annat än människa och hur mycket jag än försöker göra mitt bästa misslyckas jag ibland. det ÄR så. man hamnar i situationer där ens bästa inte är tillräckligt. där man inte orkar göra sitt bästa. där man bara vill skita i allt. där man inte orkar. det är okej. jag är helt, helt säker på att axel också tycker det. tänk på hur du känner för honom; han misslyckas också (antar jag) men det förändrar ju inte relationen i sig, så länge man vet att man älskar helt besinningslöst och storartat. det som betyder något är inte små minuter utan helheten.

jag tror på er. jag tror på dig i er. mycket för att du inte är blind för vad som faktiskt inte är så kul, att du inte blundar för era misstag. men försök att komma ihåg att det är okej att göra fel också. ni har ju älskat varandra genom hela er kvicksandshistoria, ni har alla förutsättningar att fortsätta.

tack tack tack för att du finns, för att du skriver en av mina bästa bloggar och för att du fortfarande läser min. du är guld i denna bloggosfär. puss!

lina sa...

jag vet inte varför jag behöver denna ständiga bekräftelse. någon som säger att jag är bra och gör rätt mer än jag gör fel. axel visar så tydligt att han tycker om mig och att han tänker stanna. han får mig att bli en bättre människa och tycka mer om mig själv. jag önskar att jag till hundra procent vågade lita på mig själv och på honom.

alltså, det här är inget stort problem egentligen. jag tror de flesta som är i en relation tänker såhär. i text framstår allt som så viktigt och tungt. jag tänker i själva verket väldigt sällan såhär. oftast är jag bara nöjd och glad och avslappnad i mitt förhållande.

och jag förlåter axels misstag lika enkelt som han förlåter mina. vi vet att vi inte är perfekta och aldrig kommer bli det och det är inget fel med det. vår historia är som den är och jag tror vi blivit starkare tack vare den. så egentligen ångrar jag ingenting.

tack för kloka svar. känns skönt att någon förstår/känner likadant. du är fin. puss

M sa...

Tack så himla mycket.
I torsdags fick jag en kommentar på bloggen. Den var från "Anonym", men jag tror det var hans nya tjej. Eller han själv. Jag vet inte vad som vore värst. Den sa att jag skulle ta bort alla inlägg där hon nämndes, och att det skulle gå "duktigt fort". Jag fick ont i magen och kände mig inkräktad på. Jag låste bloggen, och numer finns jag att hitta här: http://thiswildelectricity.blogspot.com/

/Wallflower