måndag 31 oktober 2011

578 (Om ensamheten som bor inuti. Osäkerheten och det som ibland blir så stort att man känner sig så väldigt liten)

_____________________________

16.05
Jag är fortfarande i skolan. Jag har skrivit svar på tre tentafrågor och det är verkligen pinsamt lite. Hade jag skrivit istället för att slösurfa hade jag varit färdig med tentan nu.

Tänker mycket på livet. Hur dagarna går medan jag stannar kvar och hopplöst undrar vem jag är, vilken funktion jag fyller och varför jag ska finnas till. Vad jag ska göra med all jävla tid. Jag undrar om jag är deprimerad eller bara lite livssvår. Jag har alltid föraktat människor som stannar kvar - som skaffar barn och gifter sig vid tjugo, i samma gamla "hemma" som dom alltid haft, dom som inte utsätter sig för några utmaningar utan bara lunkar vidare. Jag har tänkt att dom är svaga. Att dom gör fel. Jag skäms verkligen för det, men så tycker jag. Jag tycker att dom är pinsamma, vill inte kännas vid dom.

Samtidigt - varför inte? Om dom är nöjda, verkligen nöjda, varför ska jag då tillåta mitt hat att blossa upp? Att jag inte tror att man växer av att göra så - vad spelar det för roll? Dom får vara så korta dom vill, dom får torsdagshandla och vara nöjda. Det förändrar ju inte mig. Jag har inte rätt att spekulera kring deras kommande ålderskriser, vem är jag att göra det? Vem är jag att sätta mig på höga hästar och förinta någons lycka?

Jag står här med mitt trasiga jävla hjärta och skrattar åt människor som är lyckliga. Andra skulle nog säga att det är för att jag själv ska må bättre, men jag vet inte. Kanske är det så. Att skratta åt andra täpper inte till några hål men det är ändå skratt, en grej som blivit lyxvara i mitt liv. Jag skrattar inte så mycket och när jag gör det är det inte ur hjärtat. Jag ligger inte på golvet och frustar, jag säger nästan aldrig "sluuutaa jag får ont i maaaageeen", nej jag skrattar för att jag vet att jag ska. För att jag vet att jag, hon jag egentligen är, nog tycker att detta är kul. Men det når aldrig djupt, det berör mig inte. Jag har för mycket smuts i vägen.

Sådant är livet just nu. Det är smutsigt och fult och jag funderar på att ge upp, kasta in handduken och alla fucking möbler. Jag orkar inte kämpa för att hålla mig vid liv längre, jag orkar inte ifrågasätta mig själv och allt annat. Jag orkar inte ta mig ur det. Ni som säger att jag är stark: tack, tack men ni har inte rätt. Ni ser en ensidig bild, det jag lägger upp här. Ni ser inte när jag ligger i sängen en hel dag och desperat arbetar för att hålla mina känslor långt långt borta eftersom jag inte orkar ta tag i det.

Jag är vuxen. Kanske är jag vuxen. Jag är iallafall ingen tonåring längre. Känslostormarna borde ha lämnat mig nu, jag borde vara trygg och stabil. Vill ni veta en sak? Jag är så jävla otrygg. Jag är så jävla instabil. Sedan september har jag ätit riktig mat kanske...fyra gånger, och då alltid i sällskap med andra. Jag äter fil och godis. Det är min diet. Jag har börjat gråta överallt: i kollektivtrafiken, i hallen och på jävla ica. Jag har rivit mina naglar längs armarna, tryckt in dom i låren. När jag fortfarande hade hår slet jag det, många nätter dagar kvällar. Så stark är jag, jag faller på en gång. Ni får gärna säga emot mig nu, men det är såhär det är: jag är svag. Jag är svag inte eftersom jag känner vad jag känner utan för att jag inte vågar ta itu med det. Jag är svag för att jag hittar min tillflyktsort i gammal självdestruktivitet och därmed hindrar mig från att vara ärlig. Ärlighet är min bästa grej, min främsta mål och jag har hamnat så långt ifrån det på sistone. Eller vadå på sistone? Alltid. Jag skyddar alltid mitt hjärta. Alltid, alltid, alltid skyddar jag mitt hjärta. Erkänner inte vad som händer. Vågar ingenting. Håller mig på tryggt avstånd, försöker kontrollera vad som kontrolleras kan. Är brinnande ärlig inför det jag väljer - det andra ligger i säkert förvar bakom hinnor av osäkerhet och rädsla. Så vill jag inte leva, inte egentligen. Jag vill inte ha några ramar, inga regler, ingen integritet. Jag vill vara brinnande ärlig inför hela livet. Skriva och säga precis såsom det är. Sedan blir det lördag och jag köper en liter vin, dricker den för fort av anledningar jag inte hittar. Somnar på en toalett, gråter när jag kommer hem. Det är inte starkt. Det är förbannat jävla svagt, det är flykt, det är inte att ta itu med något.

En gång i tiden hade jag så starka principer. Jag visste hur jag ville leva och jag visste varför. Nu sitter den personen långt långt ned och undrar vad som hände med mig. Hånfullt frågar hon om jag är nöjd. Svaret är nej. Jag är inte nöjd. Jag vill inte ha det här skinnet, dom här tankarna, den här hjärnan, det här hjärtat. Jag vill inte vara den här personen. Jag vill lämna henne, jag vill byta ut mitt jag. Jag vill vara enkel. Jag vill se på livet med glädje, men det gör jag inte och jag undrar vad som hindrar mig. Jag undrar vad det är som är så svårt för mig. Rent objektivt har jag det bra. Jag har höga betyg, en fin lägenhet, går en bra utbildning, har planer för mitt liv, världens bästa vänner, en jävligt fin pojkvän. Jag har råd att äta mig mätt, jag har råd att köpa öl. Jag är sedd som snygg. Jag har det bra. Objektivt har jag det bra men i mig briserar hela tiden bomber. Jag brister nästan konstant och jag vet inte varför. Kanske är det så enkelt som psykologen sa: jag värderar mig själv för lågt, men hon träffade mig bara i fyrtio minuter och jag kan inte lita på henne efter så lite tid.

Patetiskt nog frågar jag mig själv: är det inte hösten, josefin? du mår ju alltid så dåligt på hösten! och ja, jo, jag har nog rätt i det. Jag mår dåligt på hösten och när jag mår dåligt har jag svårt att se att jag någonsin känt något annat. Men det kan inte vara så enkelt, jag är färdig med att skylla ifrån mig.

Var den här texten vill komma vet jag inte. Men såhär är det. Det här är det ärligaste jag vågar vara just nu. Jag känner mig väldigt, väldigt ensam och osäker. Imorgon tar oktober slut och det har gått fort, det har hållit på en evighet, det har skjutit mig sönder och samman. Och för att vara lite positiv: jag tror att jag behöver skjutas sönder och samman. Jag behöver den här sorgen, den här destruktiviteten. Bara för att jag behöver resa mig ur den. Psykologen frågade mig sju gånger om jag var säker på att jag var redo och: ja, kära Terese, jag är redo. Jag är redo att gråta varje dag i tre månader, jag är redo att inte kunna andas av sorg och själväckel. Jag är redo att kartlägga mitt liv och mina känslor. Jag är beredd att ta allt som ligger framför, att ostadigt kämpa mig igenom det. Helt enkelt för att jag inte orkar längre. Helt enkelt för att jag är redo att ge upp, men inte vill dö och då är det här mitt enda alternativ. Jag är redo för terapi. Jag vet inte vad det kommer resultera i, jag vet inte hur lång tid det kommer ta, men jag är redo för jag orkar inte leva det här livet längre. Jag står på kanten till jag vill inte leva-tankar och jag är redo för att ta kampen. Jag är så jävla redo.

17.40
men liksom..måste bryta in här i mitt utkast. Är jag redo? För vad är jag redo? Vad är det jag behöver, vem är jag, vem vill jag vara, vem borde jag vara? Det är så många frågor som bara cirkulerar i mig utan att hitta svar. Kanske borde jag göra slut med mitt program och säga hej, jag älskar dig egentligen men jag måste hitta mig själv, hitta lite livsglädje för jag har ingen sådan. Jag kanske borde göra slut med alla jag känner och säga hej, jag älskar er så jävla jävla mycket men jag räcker inte till, jag gör er bara besvikna, jag lämnar er ifred nu, jag tror att ni behöver det. Jag kanske borde säga upp min lägenhet, flytta till Lappland och bo i en stuga, eller åka till Sydafrika och bo med aidssjuka, eller bara förändra det här livet jag inte trivs med, eller bara finna mig i det och göra det bästa av vad jag har. JAG VET INTE. Jag vet ingenting och det river sönder mig. Sjunde timmen i skolan, jag har lovat mig själv att skriva bara ett svar till och sen åka hem och göra blomkålsmos och sojabiffar i min godaste sås men jag vill inte. Jag vill ingenting förutom att ha ett annat liv, ett annat jag. Gärna samma komponenter i livet jag har, egentligen, för felet sitter ju i mig och mina oförmågor. Varför får man inte bara byta ut sig själv, göra slut med sin person och ömsa skinn?

5 kommentarer:

Linn sa...

vi känner inte varandra josefin, men jag vill bara krama om dig när du skriver sånt här. krama om dig och sen mata dig med nåt gott. förstår du inte att vara svag är det starkaste som finns? och jag menar inte att det ska vara nån hjälp att få reda på det här, men den där svagheten/litenheten/hemskheten tror jag att väldigt många går omkring och brottas med. Jag gör det hela hela tiden. det är inte fult att må dåligt ju. det är ju det man gör innan man mår bättre. och vet du? du kommer må bättre. du kommer stå där rak i ryggen och känna fan vad jag är bra! jag lovar.

josefin sa...

åh. tack fina linn. jag var hos psykoterapeuten idag och vet du? det tror jag med. för att jag VILL. för att jag vågar.

men varför skriver inte andra om det här? varför känner jag mig så ensam i det när så många känner samma sak? vad är vi rädda för?

Linn sa...

jag tror inte att alla har den självinsikten. eller modet att se rädslan. jag tror att folk är livrädda för att vara små och ledsna och rädda så det är det sista de skulle erkänna. sen tror jag också att många tror att de är ensamma i att känna så och att det är mycket lättare att prata om typ vikthets eller inredning eller relationsproblem än att öppna sig om sånt här. just därför tycker jag att det är så jävla viktigt att vi försöker skriva om det. så vi kan få känna att vi inte är ensamma om det liksom.

josefin sa...

ja, det har du väldigt rätt i. mycket av det jag skriver här vill jag inte prata om med annat än ett fåtal vänner, det känns för nära och sårbart. så visst förstår jag egentligen, men åh som jag önskar att det inte fanns några tabun. att vi kunde vara ärliga och nakna inför varandra, att ordet privat inte fanns. i slutändan är alla människor och vi är faktiskt ganska lika. jag tänker aldrig sluta skriva rakt ut. aldrig.

Linn sa...

det märkligaste är hur lätt det blir att prata om sånt här när man väl har börjat. och bloggen är ju världens bästa sätt att börja på. och sluta aldrig!