Igår tänkte jag att det här kanske är en av mina mest utvecklande perioder. Jag går på djupet in i mina känslor och jag kämpar kämpar kämpar och kanske kommer det något bra ur det. Kanske kommer jag se tillbaka och vara en större människa. En jag vill vara. Jag hoppas att det är så, men jag vet inte om jag tror på det.
Förra lördagen satt jag i en hållplatskur och skakade av gråt. En av mina tryggaste människor kramade, höll min hand och bara lyssnade. Vi vet varandras hemligheter och hon smsar mig idag:
Jag saknar dig min lilla majs!
- Jag saknar dig med åh tänker på dig konstant. Förlåt för att jag inte hört av mig men jag har mått piss den här veckan och då känns du läskig, du vet för mycket, kan se för mycket. Vill liksom bara hålla fasader av glad uppe för det som är i grunden är för fult för att visa upp.
- Eh konstigt sms ångrar det nu. Oroa dig inte, jag är okej egentligen. Jag tycker mycket om dig.
- Jag förstår precis vad du menar, du behöver absolut inte be om ursäkt. Du är alltid viktig för mig.
och jag undrar hur jag kan känna mig ensam när jag har inte bara en utan flera sådana vänskaper i mitt liv. Hur jag kan känna mig så bottenlöst ensam, ful och oviktig. I mitt huvud snurrar hela tiden tankar om att vara sekundär. Jag tror konstant att jag bränt mina sista broar nu, förbrukat mina sista chanser, att ingenting längre finns att tillgå. Jag skäms över min upplevda ensamhet och undrar vad någon som är ensam, verkligen ENSAM, skulle tänka om det här inlägget. Jag är inte ensam. Jag känner mig ensam.
Igår skrev jag ett långt och uttömmande mail till mamma. Det handlar om hur jag känner och hur den här hösten varit. Jag har skrivit att jag varken sover eller äter och att min livslust är borta. I det sista stycket ber jag om pengar och det är hela anledningen till att jag vill skicka det där mailet. Jag vill inte skapa förståelse, jag vill inte att hon ska veta något om mig. Jag vill ha ekonomiskt stöd. Därför tvekar jag på att skicka det. Jag har helt fel motiv och jag tror inte att det där mailet kan leda till något bra.
Jag har gett upp om min familj otaliga gånger, men inte förrän nu har jag gjort det på riktigt. Många gånger har jag gråtande skrivit att det är sista gången, att jag inte bryr mig längre men det har inte varit sant. Det har skrivits i bitterhet och oändlig sorg och på något vis är det att bry sig. Det är att bry sig som fan. Jag känner inte längre någon sorg över att det är som det är. Vi har skitiga relationer och dom kommer aldrig att bli bra. Jag är inte intresserad av att reparera något längre. Jag förstår vad som hänt oss. Jag är färdig. Om jag skickar ett mail som handlar om denna botten jag hamnat i kan allt det där förstöras. Jag vill inte bygga upp något hopp. Samtidigt behöver jag ju pengarna.
Jag läser det här och nickar:
"Har jag berättat om mina galenskaper? Det har jag säkert. De där nätterna. Omkringvandrandet. Då, när jag förlorar förståndet, medvetandet. Det är svårt att beskriva, svårt att inte förminska genom ord. Därför har jag inte skrivit någonting ordentligt, inte ett enda ord på flera veckor. För det går inte. Jag vill inte minnas den där tiden som okej när den inte var det. Jag vill inte minnas den där tiden som hanterbar för det var den inte heller. Jag kunde inte hantera den, och kanske var det därför jag försvann så länge.
*
Hösten bestod av djupare dalar och lägre toppar. Kanske inga toppar alls när jag tänker efter. En höst då sådant som en gång gjort mig glad inte berörde mig alls. Då jag varken längtade eller saknade, trots att jag säkert sa det ibland. Jag sa säkert att jag saknade ganska många människor. Jag är ledsen om jag sa det. Jag saknade inte någon.
*
Skrattade jag? Grät jag? Jag minns inte. Jag vet bara att jag inte ville längre. Jag ville verkligen inte längre."
*
Hösten bestod av djupare dalar och lägre toppar. Kanske inga toppar alls när jag tänker efter. En höst då sådant som en gång gjort mig glad inte berörde mig alls. Då jag varken längtade eller saknade, trots att jag säkert sa det ibland. Jag sa säkert att jag saknade ganska många människor. Jag är ledsen om jag sa det. Jag saknade inte någon.
*
Skrattade jag? Grät jag? Jag minns inte. Jag vet bara att jag inte ville längre. Jag ville verkligen inte längre."
Det där om att inte vilja. Det är precis det jag upplever. Jag vill inte. Jag ligger i sängen till sex på kvällen och är inte intresserad. Ser på andra som lever och kan inte identifiera mig. Jag andas, jag kissar, jag gråter och jag lever mindre än någonsin. Så som jag minns det har jag tidigare känt mina känslor explodera i kroppen och jag har tänkt att jag känner allting tusenprocentigt och det kanske är svårt men jag lever iallafall. Nu imploderar jag istället och jag lever inte alls. Jag är ambitionslös, kraftlös, viljelös. Helt oförmögen att göra någonting. Det gör ont i mig. Det gör så förbannat ont i mig.
Nu ska jag på maskerad och låtsas att jag är lycklig.
P.S Ibland är jag rädd att någon av mina kompisar eller bekanta ska hitta den här bloggen. Det skrämmer fan skiten ur mig. Samtidigt vill jag vara öppen och utan gränser, men ändå. Det läskiga är väl kanske att någon kan sitta mittemot mig och dricka öl och veta allt det här utan att jag vet om det.
5 kommentarer:
Vi slutar aldrig läsa, jag slutar aldrig läsa. Jag tycker inte att det är trist och ointressant när du bloggar om din sorg eller apati, det är lika intressant om något (men såklart ledsamt). Jag vet bara att jag inte kan kommentera det. Har liksom inga ord och ingen rätt. Själv är jag odrägligt lycklig just nu, jag kan inte skriva om det för det kan man liksom inte skriva om (jag tänker på min egen blogg), jag undrar lite vad meningen är med att vara glad - är meningen att då är man så stark att man måste åka till Afrika och hjälpa till där det behövs, eller gå på läxhjälp två gånger i veckan till mellanstadieungar? Det vet jag inte om jag orkar. Jag har gjort slut med min pojkvän sedan tre och ett halvt år och jag har inte ens den där när-du-är-ledsen-är-jag-ledsen-ledsenheten, eller den där nu-är-det-jobbigt-i-vårat-förhållande-ledsenheten, jag har ingenting som tynger ned mig och jag undrar om det får vara så. Någons sorg måste jag väl kunna ta, så känns det.
I alla fall, därför kan jag inte kommentera. Jag är sorglös och jag känner att jag inte alls har rätt att kommentera eller ens lyssna på andras sorger, det känns som ett hån att jag har fått turen att vara så här tom från olycka som jag är nu.
Men Josefin, jag känner med dig så himla mycket.
PS. Jag tycker att du är så himla modig som vågar vara så här öppen. Visserligen är jag allt förutom anonym i min, men jag kan inte skriva någonting alls längre. Det skrämmer mig lite, och gör mig lite ledsen. Mormor och morfar läser. Jag vågar nästan inte skriva om HBTQ-grejer bara därför, och igår skrev jag "jag är, som ni kanske vet, ganska svag både manlig homosexualitet [...]" och det känns ju helt galet att berätta för sin mormor och morfar. Förr skulle jag valt att vara mycket grövre än att skriva "svag för manlig homosexualitet". Jag kan inte skriva om feminism eller nyheter eller politik för jag vet att jag inte vet något. Jag är som Sokrates, höhö. Jag kan inte skriva om en dag för jag vet att det är ointressant. Jag kan inte skriva om känslor för jag har inte så himla värst mycket känslor i mig och de jag har låter så stora i skrift, och det är så många andra som inte är jag som är kopplade till mina känslor och Pontus läser och tänk om jag skulle skriva "jag känner mig så fri, idag gick jag ned för trappan och jag tog inte med mig mobilen och det var som om jag flög, för jag behöver inte ha mobilen med mig överallt längre" när jag just krossat hans hjärta. Jag kan liksom bara visa upp scenpersonligheten Hanna och det hon gör, och hon är också jag och jag ljuger inte men ibland saknar jag att vara hela jag, att tänka att bloggen ska bestå av alla olika, omaka delar som blir till mig.
Josefin.
Du är kanske den klokaste jag vet. och kloka människor är det bästa jag vet. och jag hoppas att du får ögonblick av -lätt-att-andas- utanför bloggen.
Nej, jag bor inte i Göteborg längre. Jag bor i en annan stad nu som också har drömmande husfasder och svävande asfalt, lite som Götet. Jag har bara följt med här en väldigt lång tid och det slår mig gång på gång, allt det där från förra kommentaren. kram!
slutar aldrig läsa. ger aldrig upp.
Hanna: Åh men Hanna. Tack för att du läser och är klok. Känn aldrig att du inte har "rätt" att kommentera, det har du alltid alltid. Din lycka är inget hån mot någon, din sorglöshet behöver inte betyda andras olycka och det innebär framför allt inte att du inte har tillåtelse att kommentera en blogg om sorg. Att vara glad är ju fint, tillåt dig att vara det! Snälla insup det glada, känn ingen skuld. Förr eller senare kommer du att bli ledsen igen, så är det tyvärr, och du tjänar ingenting på att inte ha tillåtit dig att vara glad när du faktiskt var det. Jag tror på att vara ärlig inför sina känslor och det är inte bara applicerbart på sorg utan också på glädje. Självklart ska du vara respektfull mot ditt ex (misstänkte förresten att det tagit slut men ville inte fråga något, skönt att höra att du mår bra!) men att du känner en grundläggande lättnad betyder ju bara att det var rätt beslut. Känn dig trygg i det.
Apropå ditt ps: fy vad tråkigt. Jag skulle verkligen känna mig så extreeeeemt jävla hindrad av det. Kanske kan du starta en ny blogg, som din släkt och familj och ex-pojkvän inte känner till? Där du kan få vara obehindrat DU, hela personen Hanna. Det är en åh så fin person och du har så intressanta tankar och jag tycker verkligen om att ta del av..ditt liv. Du är inte ointressant. Du är människa. När jag var i din ålder (haha herregud förlåt för uttrycket) kände jag likadant: vad har jag för rätt att skriva stora ord om min och endast min åsikt, det är ingenting nytt, jag tillför inget, det enda jag vet är att jag inte vet något. Och till viss del ja, jo, det är så. Varken du och jag är särskilt nyskapade men vi är ändå ensamma om att vara vi. Jag är den enda versionen av mig, bara jag har varit med om det jag varit med om och sett det ur mina ögon, bara jag har mina tankar. Det blir förvirrat det här och jag ska sluta nu, men kanske förstår du var jag vill komma?
Livia: Tack.
belle: <3
Skicka en kommentar