590

Jag sa i somras att min pappa är missbrukare. Det är något jag inte vågar säga längre. Det är helt enkelt för läskigt. Ordet är för stort och innehåller så mycket jag inte vill att min pappa ska sammankopplas med. Framför allt har jag inte reflekterat kring att han skulle kunna vara missbrukare förrän i våras, då jag insåg att det där med att räkna ölburkar och känna röklukt (som inte kommer från cigaretter) i tapeterna kanske inte är saker alla barn gjort. Plötsligt kom ett sjok av minnen över mig - rädslan jag kände när jag kom hem från skolan, hatet medan han hällde upp vin i åtskilliga glas kväll efter kväll. Hur han brusade upp för att sedan inte minnas.

Jag älskar min pappa. Trots allt älskar jag min pappa. Han är rolig och ganska snäll. Alla mina kompisar älskar honom, alla tycker att han är all that. Han är trevlig och om han var säljare skulle alla köpa hans produkter. Det är vad jag vill se i honom. Jag vill blunda för allt det andra. Kanske för att jag är så bitter på min mamma och därför desperat försöker hålla mig fast vid att han skulle kunna vara en riktig förälder.

Det är han inte. Han är ett barn. En sviken tonåring som inte kan kontrollera sina känslor. En runtflyttad pojke som bara vill passa in. Som vill vara en i gänget. Han är ingen pappa. Det blev väldigt tydligt när han ikväll ringde mig och sa att han skulle ut med några kompisar.

Jag åkte hit för att jag behövde vila. För att jag behövde bli omhändertagen.

Han gick ut. Jag vet inte när han kommer hem men jag hoppas att det blir sent så jag slipper sitta bredvid honom i soffan och låtsas att allt är okej.