onsdag 2 november 2011

Jag tar emot pris! Priiiis!

Jag har fått ett pris av Linn. Fina Linn!! Henne borde ni läsa, här är några anledningar: för att hon är rolig. för att hon är smart. för att hon verkar laga god mat (jag kan aldrig härma hennes recept eftersom jag är veg + oändligt lat). för att hon känner saker och skriver om det. för att hon är världens bästa boktipsare, på riktigt. för att hon kan sitta i stockholmsstaden man inte bor i och inte känna en och ändå trösta så bra att hjärtat slår lugnare. för att hon en gång guidade mig till vuxenliv när jag fick panik på min person som bara lämnade disk i tre veckor gång efter gång och att jag efter hennes tips faktiskt tagit det till mig. + tusen anledningar till, så klart! gå in och läs, gå in och älska! oj, nu ska jag börja använda versaler igen. orkar inte ändra.

Med priset kommer frågor, det passar väldigt perfekt i dessa hemtentatider.

Varför började du blogga?
Jag har faktiskt haft två bloggar till. Den ena började jag skriva för fem år sen, varför minns jag inte. Den blev ett hål för lite tankar. Dålig vardagsbloggning som bara mina vänner uppskattade. Ibland var den politiskt arg, ibland känslosamt liten, ibland "lite kul". Några sörjde när jag helt brutalt tog bort den, det tyckte jag var konstigt för den bloggen var verkligen inte bra. Den andra var en fotoblogg och var faktiskt ganska stor ett tag. Den blev mindre och mindre när jag och M var tillsammans, sedan gjorde han slut, mitt hjärta blödde och jag raderade den. Varför jag startade den var ganska självklart: jag ville dela mina fotografier någonstans. Jag saknar det fortfarande, kreativitet kan vara ganska tråkigt när man inte får någon respons förutom från sin pojkvän (han är partisk) (och har dessutom konstig smak så jag vet inte hur jag ska ta hans positiva kritik, riktigt). Anledningen till att jag startade den här bloggen går att läsa
här. Jag kände så mycket och eftersom jag alltid skrivit var en känsloblogg ett naturligt steg. Jag tycker väldigt, väldigt mycket om den här bloggen eftersom jag kan analysera och reflektera kring mina känslor här. Hela jag får självfallet inte plats här för herregud den människan jag är här skulle jag inte vilja ta i med tång, men bloggen betyder så mycket för mig. Här får jag vara naken, rädd och liten. Det är viktigt.

(längden på detta svar kan kopplas samman med min ovilja att skriva tentan, ja).

Vilka bloggar följer du?
Jag läser väldigt, väldigt många bloggar. Någon dag ska jag sätta mig ner och göra en ordentlig länklista. Nästan alla bloggar jag följer är sådana som handlar om livet, alltså livet på riktigt. Utan floskler. Ingen inredning, ingen perfekt yta. Dom bloggar jag läser som inte handlar om livet och dess känslor handlar om politik eller om mina kompisar (eller nån sån som man gick i gymnasiet med och haaataaadee men ändå måste man läsa).

Favoritfilm?
Jag ser väldigt sällan på film, jag har för dåligt tålamod. Dessutom är alla mina favoritfilmer sådana som alla andra också tycker om, typ Into the Wild och Blue Valentine och sådana, you know the drill.

Jag älskar tv-serier. Jag äger alla vännersäsonger utom två eftersom jag knarkade dom när jag var väldigt sjuk och inte orkade så mycket annars. Jag älskar fulkulturserierna såsom Desperate Housewives och jag älskar finkulturserierna såsom..kommer inte på någon, talande då det är fulkulturen jag värderar högst när det kommer till tv-serier. Min absoluta favoritserie är dock Skins. Jag ser på den långsamt, har inte ens börjat med tredje generationen än, men jag älskar den. Ni som inte har sett den, se den. Ni som har sett den, se den igen. Den är paradiset för en känslo-junkie som mig.

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Det finns inget kort svar på den här frågan. Jag vill överallt. Jag brinner av längtan till mellanöstern. Jag vill känna sanden i mina lungor. Vill ha platta tak, en sol som står i zenit, arabiska runtomkring. Jag vill ha soukher. Köttmarknadslukten är den äckligaste jag vet, trots det kan jag sprängas av saknad när jag stöter på lukter som liknar den. Platta tak är förresten det som blivit symbol för min MENA-längtan, ibland slutar jag andas när jag tänker på platta tak. Mitt allra första minne handlar just om ett platt tak så det kanske är därför.

Dessutom har jag ju dubbelt medborgarskap och alltså dubbla hemländer. När man är sådan längtar man alltid bort. Alltid. Aldrig hem, för det finns inget sådant. Jag har inte varit i Australien sedan 2008 och trots att jobbiga pretto-delen av mig avskyr att det är ett land dit nästan alla svenskar åker och sedan längtar efter (Linn, jag pratar inte om dig, jag pratar om tjugoåringar som backpackar och sedan talar sig varma om Byron Bay och allt jag kan tänka är att dom inte vet ett piss): jag vill dit. Främst vill jag träffa min familj, förstås. Mina fastrar är världens bästaste bästa och mina farföräldrar är ju alltid mina farföräldrar. Jag älskar Sydney, men min längtan går instinktivt till Melbourne. Det, tillsammans med pyttebyn i Lappland min mormor kommer ifrån, är det närmaste jag kommer ett ursprung. Mina förfädrar kom till Oz med guldruschen och alla rotade sig i Melbs. Mina farföräldrar var dom första i sina respektive släkter att röra sig därifrån när dom flyttade till Libanon och det är Melbourne min pappa ser som sitt orubbliga hemma. Jag längtar efter Yarra River. Jag längtar efter alla små pluttehus. Jag längtar efter citronträd och spårvagnar och köttpajer och den stora gravplatsen jag inte kommer ihåg namnet på. Jag längtar efter Northcote (och Northcote high school, konstigt nog). Jag längtar allra mest efter Brunswick och min fasters före detta grannar ("the lebs", nej inte homosexuella kvinnor utan en libanesisk familj). Jag längtar efter det som blev mitt stammisfik 2008 som jag nu varken kommer ihåg vad det hette eller var det låg. Jag längtar fan efter Flinders Street Station. Jag längtar INTE efter Melbourne på vintern, nån jävla måtta får det ändå vara på det hela.

Ibland vill jag skrika åt svenskarna att det inte är deras land, att dom inte har rätt till det på sättet jag har. Extremt jävla missunnsamt, men så känner jag ibland. Australien ÄR mitt (men också många andras, så klart) land. Snart ska jag bo där.

Det här blev ju inget bra besöka-svar. Kort sagt: jag vill resa överallt, men det mitt hjärta skriker efter är mellanöstern och Australien. För att jag tror att bitarna i mig jag letar efter finns där. För att dom på ett eller annat sätt tidigt stal mitt hjärta, min identitet. För att jag försöker plocka ihop mig själv och dom delarna alltid, alltid saknas.

Fem som får pris av mig:
Belle, för att hon är så underbart speciell. Vi träffades över en snabb kram på en klubb för ett tag sedan och hon är så jävla jävla snäll och fin. Belle är en sådan som skickar sms för att berätta att hon tänker på en. Hennes blogg är..svår att beskriva och jag älskar den. Hon skriver med små bokstäver och utan punkter. Ibland längtar jag efter att få mer av henne, fler känslor liksom, men jag antar att det är vad jag har hennes telefonnummer till. Jag skattar mig lycklig som har tillgång till det och henne. Hon är fin.
Lina, för att hon är kär i två saker: kärleken och sin pojkvän. Hon skriver ibland långa texter om hur det var när hon blev kär i sin pojkvän för en herrans massa år sen, lägger ibland upp fina bilder ur sin vardag, ibland är hon trött på skolan. Hon är en människa, helt enkelt. Hon har följt mig väldigt länge, jag har följt tillbaka länge. Hon ger råd och känns som en vän.
Inte skyldig, för att jag tycker väldigt väldigt mycket om hennes blogg men konstigt nog aldrig vågat kommentera.
Anydaynow, av samma anledningar som Inte skyldig. Fantastisk blogg, men jag vågar inte kommentera. Därför: pris för att det är en ärlig och härlig blogg (lol) (lol:et är då för att "ärlig och härlig" är ett lol-uttryck, inget annat).
It's all gonna be fine, för jag ofta gråter när jag läser hennes blogg. Det värker i hjärtat, på riktigt, och jag önskar henne allt gott. Allt jävla gott. Hon skriver väldigt bra.
och sen:
Världens bästa flickvän, även om jag veet att hon inte kommer att svara på dom här frågorna. Det gör mig ingenting, jag vill egentligen inte att hon ska göra det, jag vill mest ta det här tillfället att länka dit. Hennes blogg är den absolut bästa jag läst. Den är en bok och jag sträckläser den en gång varje månad. Hon är otroligt klok och har väldigt mycket självinsikt. Efter uppbrottet med M läste jag den hela tiden, kände igen mig grät grät grät och lärde mig väldigt mycket. Jag vet att det låter bisarrt, men hennes blogg hjälpte mig att komma över honom. Om någon av er, mot förmodan, inte läst den: gör det och gör det nu. Börja från början. Läs och njut. Jag har gråtit med henne, skrattat med henne och på riktigt klappat händerna i lyckliga kapitel. Jag vill väldigt mycket att bloggen ska släppas i romanform. Gör den det ska jag ge den till alla jag känner. Nu vågar jag inte länka den till alla jag känner eftersom hon har en länk till mig där (vilket känns såhär: WHOOOAAAAA!!!!, precis som med alla andra länkar jag får) men ni som redan är här: LÄS DEN OCH LÄS DEN NU!

+
alla ni som kommenterar och läser här!! Jag vet att det är en av världens mest använda klichéer, men ni är så smarta och snälla och fantastiska. Tack för att ni läser och muntrar upp mig.

9 kommentarer:

inte skyldig sa...

Åh! Gullegullegulle! Gu så fint av dig. Och vadå inte våga kommentera? Alltså, man måste ju såklart inte om man inte vill, men våga om du vill! Jag bits inte utan blir superglad för alla kommentarer. Tusen tack finis!

josefin sa...

det är jättekonstigt, jag har skrivit många kommentarer men alltid raderat innan jag tryckt på skicka. jag förstår det inte själv, men så är det. och varsågod!

lina sa...

men åh puss finaste du! du känns också som en vän!!

inte skyldig sa...

Sluta radera! Publicera!

anydaynow sa...

Men finis, tack! Säger som inte skyldig, våga kommentera! Visst inte ens att du läste min blogg, och så får man läsa en sån här fin motivering som man blir helt varm i magen av. Jättekul!

Älskade din beskrivning av Melbs för övrigt, och håller helt med om det där med alla tjugoåriga svenne-backpackers. När tror du att du kommer komma tillbaka?

Linn sa...

Men hörru! Nu var det ju jag som skulle hylla dig, inte tvärtom! Läste det här ungefär fyrtiosju gånger innan jag somnade igår och ba ååååååååh!:ade i hjärtat. Tack!

Världens Bästa Flickvän sa...

<3 <3 <3

Har typ lust att säga att jag älskar dig!?! Blev så glad.

josefin sa...

Lina: puss och kram!

Inte skyldig: Ma'm yes ma'm!

Anydaynow: Vad fint! Jag ska sluta fega, helt enkelt.

Jag siktar på att komma tillbaka 2013. Jag tar min examen då och vill faktiskt göra färdigt den här eftersom jag dels tycker om svenska skolsystemet och dels tycker om att det inte är några studieavgifter. 2013 har jag först en praktikperiod som jag funderar på att göra i Australien, om jag får plats där. Efter min examen ska jag praktisera på egen hand i två år för att kunna ta en master senare och det vill jag göra där. Så. 2013 it is. Det känns förfärligt långt borta.

Vad har du för tankar kring din framtid? Vill du ha den i Europa eller Australien eller både och eller överallt? Omöjliga frågor egentligen, men jag undrar ändå.

Linn: Hehe. Så bra! Du förtjänar allt hyll du får, och allt hyll du borde få men inte får. Så är det!

VBF: Haha! Du är gullig. Puss!!

It's all gonna be fine sa...

Men guuud vad glad jag blev! Känner mig alldeles ärad och hedrad! TACK ♥