599 (Om varför jag är bäst i hela jävla världen)

Det här med era rubriker, det går långsamt för mig. Det var juli då jag bad om det, nu är det januari. Jag ska skriva färdigt alla för jag älskar alla rubriker, dom var fantastiska.

Här är rubriken jag kanske återvänder till, rubriken jag fastnade vid eftersom jag inte kan skriva det helt ärligt. Jennys rubrik.

_____________

Det är nyårsafton och jag sitter på en säng med min fina fina vän K. Jag dricker ouzo ur en miniflaska och vi pratar om något irrelevant. In genom dörren strider en lång figur med stort blont hår och mörkröda läppar. Jag känner knappt igen henne först, jag förväntar henne inte att komma förrän långt senare men när jag inser vem hon är hoppar jag ur sängen så hastigt att jag spiller ut någons öl som står på golvet. Jag begraver mitt huvud i hennes nacke, har saknat henne så mycket mycket mycket, och viskar om och om igen jag trodde inte att du skulle komma förrän sent, fan vad fint att se dig, fan vad jag har saknat dig, fan vad jag älskar dig, vad fin du är!!! och mitt hjärta är så jävla varmt för henne och för alla andra stjärn-vänner som grävt sig in i mig.

*

Det är en julikväll och jag sitter i en soffa med mina två enda vänner från gymnasiet. Dom två som blev mina första riktiga vänner där jag bodde och jag skämtar om det ibland, att det är patetiskt att ha haft så få vänner där man bott, men innerst inne är jag tacksam över det. Jag är tacksam för det är en likformad stad, alla vita familjer med hus bredvid varandra och jag har aldrig aldrig känt mig välkommen där (ett grannområde där i en del där vi bodde hade många grannfester varje år och vi blev aldrig någonsin inbjudna) eftersom alla där har hela sin historia där och bara där och min historia i den staden börjar med total tragik. Inga släktband betyder där att man är ingenting, att man aldrig kan bli en del. Jag vill inte vara en del av den staden, men jag kan aldrig sluta vara tacksam över att den gav mig dom två. Dom som retar mig för min längd, skrattar åt mitt hår, gör narr av mig så fort dom får chansen. Dom som hållit min hand när jag bett dom att inte göra det. Nu sitter vi här, det är den enas födelsedag och hon vill inte fira. Hon vill bara se en film och äta vindruvor och det är allt. När klockan är tio får hon ett ovälkommet sms, det är hennes pojkvän som inte längre är pojkvän utan ex-pojkvän sedan två veckor tillbaka. Han har ångrat sig, vill ha henne tillbaka, bara det, och hon gråter för det går inte, dom har försökt och det går inte. Hon ber om ursäkt gång på gång men kan inte sluta hulka. Jag håller hennes hand och attack-kramar henne trots att hon har svårt för fysisk kontakt. Vi resonerar igenom varje irrationell tanke hon får och till slut, efter många timmar, lugnar hon ner sig. Precis innan vi börjar skämta igen ser vi varandra i ögonen och vi säger ingenting, men båda vet. Tack för att du alltid finns här för mig.

*

Jag och Klassbästa är på väg från en fest fylld av artonåringar. Det är vinter och hon är nästan hela min värld. Hon tar mig med på alla fester, låter mig sova i hennes säng när jag inte orkar åka hem på natten, vi sitter bredvid varandra på varenda föreläsning och det är innan hon blir arg på mig och vi råkar skapa en tystnad mellan oss som pågår i flera månader. Allt är bara rent. Vi går där på vägen och det är långt och kallt och vi skrattar åt något när hon plötsligt ramlar på en isfläck. Hennes skosulor är dom halaste på jorden så hon ramlar konstant. Oftast blir hon bara irriterad och tar sig upp igen men den här gången ligger hon kvar. Gråtande skriker hon josefin jag ooorkar inte meeeer. Jag lägger mig bredvid henne i snön och vi ligger där i femton minuter och pratar och skrattar och när vi slutligen reser oss upp har hon glömt varför vi låg där från början.

*

Victor ringer mig och han är ledsen på rösten men säger att allt är bra. Jag ser rakt igenom honom, jag vet att ingenting är bra och efter att han blivit irriterad på mig för att jag frågat en för många gånger och vi lagt på skriver jag ett långt mail och säger allt det där som ingen vågar säga till honom och jag avslutar med jag älskar dig, sluta förstöra dig själv.

*

Jag är hemma hos S och det är sommar. Sedan några år tillbringar jag alltid ett antal veckor i hennes källare varje sommar och det är det bästa jag vet. Att slippa sakna henne, att slippa vara där jag bor, att slippa vara med mina föräldrar. Nu sitter vi i deras vardagsrum med hela familjen. Hennes farmors saker ligger utspridda över golvet. Jag går på toaletten och när jag kommer tillbaka är hon inte kvar, så jag slinker ner till hennes rum där hon ligger i sin säng med huvudet vänt mot väggen. Det är farmors saker, kvider hon fram. Det är farmors saker och det ska inte bli någon annans, det får inte bli någon annans, hon kan inte vara död och jag kan ingenting om det här så jag lägger mig bara bredvid henne och klappar hennes hår.

*

Jag är okej på det mesta. Jag ser okej ut, är okej i skolan, är okej musikaliskt, kan fota okej, är okej på att inreda, okej på att laga mat. Jag är ganska dålig på att höra av mig och jag tror inte att jag kan få mina vänner att förstå hur mycket jag älskar dom. Det som gör mig bäst i hela jävla världen är att jag älskar utan hämningar. Jag älskar storslaget och jag älskar så mycket att varje dålig egenskap blir som glittrig och vacker. Jag älskar för evigt och jag kan göra vad som helst (VAD SOM HELST) för dom jag älskar. Det är det bästa med mig.