613

Sibylla, som inte heter så egentligen, skickar mig ett sms på måndagsmorgonen: hej, jag kommer till dig nu. har du något gott att dricka? typ juice eller öl eller sprit och några minuter senare drar hon upp min dörr, förolämpar mina städegenskaper och lägger sig i min säng. Fina, fina Sibylla.

För två år sedan visste jag inte att hon fanns. Det känns jättekonstigt. Jättejättejättekonstigt, för vad skulle mitt liv vara utan henne? Utan hennes skratt och ölhävartävlingar och bakfyllesms? Utan hennes hjärta att vila i, vad skulle jag vara då?

Jag klagar ofta på min familj. Den är hemsk och ful och jag är så ledsen över att ha vuxit upp inom dom ramarna. Men någon sa någon gång att ens vänner är familjen man får välja själv. Jag skulle vilja lägga till: det är den familjen som väljer en. Vänskap är för mig den ultimata kärleken: det finns inga egentliga krav, det finns bara ren och skär jävla kärlek, det finns bara du är så himla himla bra och det känns så fint i mig när vi är med varandra och jag älskar dig för att du är du inte för att jag borde!!

och alltså, jag säger ju det här jämt, men mina vänner! Mina vänner! Vilka stora personer! Vilka hjärtan! Vilken fantastisk humor! Vilket välkomnande! Vilken kärlek! Jag förstår fan inte vad som hände, hur jag fick sådana fantastiska vänskapsrelationer. Jag har gått från att ha typ två kompisar men ingen som på riktigt kände mig, till att ha två kompisar där jag bodde och några fler (fantastiska underbara bästa i världen) på avstånd, till detta översvall av personer. Jag har liksom ett riktigt gäng! Ett stort gäng som har massa fester och som ser på film och som går ut och går och som har smågäng för vi är så många. Jag förstår det fortfarande inte, att jag får vara en del av det. Att jag får vara en del av oss, av något.

Och Sybilla då. Cybil rebell. Våra blickar som möttes på någon fest och sen hade vi kul i sällskap av andra men när vi lämnades ensamma: eeh....är ditt vin gott....fint väder idag..ja...japp..ska nog se vad Klassbästa gör....

Sen. Jag vet inte vad som hände, jag minns det inte, men vi råkade berätta om hjärtat om det som finns inuti om det som varit om det som är. Vi byggde upp någon slags relation och vi trevade tvekade i den: kan jag lita på dig? Vem är jag för dig? Är jag bara en i mängden eller får jag vara mer för dig? och sen sommaren: alla andra som flyttade: hennes känslor som åkte åt tusen håll: vi som satt i gräset: du är fan bäst! jag älskar dig så jävla mycket, fattar du det!: vi var vänner inte bara kompisar vi var vänner vänner vänner.

Idag:

min mobil skriker, sms:

Säg upp din dyra jävla lägenhet och bli min roomie! Det är spikat, klart, färdigt, hurra!

Om två månader ska jag flytta in i hennes tvåa, dela kök och liv och tankar. Bråka om disken, ha efterfester, vara bakfulla ihop, skriva förlåt jag hann inte städa ha en bra dag fjunis på lappar och lägga på diskbänken, klaga på livet, ha någon att åka hem från krogen med. Tillsammans. Med Sibylla! Min finaste bästaste Sibylla vars existens jag inte kände till för två år sedan men som nu är en självklar del av min.

hipstersvensken

En av mina kompisar bor i USA. Idag fick jag veta att hennes vänner där gjort en blogg om henne, hipsterswede. Den är hittills väldigt kort men så himla himla kul!! Vill också ha en tumblr tillägnad mig. Får bli känd helt enkelt.

Mathilde var för övrigt den första som fick veta att mina föräldrar skilt sig. Då hade dom inte bott ihop på ett halvår. Fina, fina Mathilde. Jag saknar henne.

599 (Om varför jag är bäst i hela jävla världen)

Det här med era rubriker, det går långsamt för mig. Det var juli då jag bad om det, nu är det januari. Jag ska skriva färdigt alla för jag älskar alla rubriker, dom var fantastiska.

Här är rubriken jag kanske återvänder till, rubriken jag fastnade vid eftersom jag inte kan skriva det helt ärligt. Jennys rubrik.

_____________

Det är nyårsafton och jag sitter på en säng med min fina fina vän K. Jag dricker ouzo ur en miniflaska och vi pratar om något irrelevant. In genom dörren strider en lång figur med stort blont hår och mörkröda läppar. Jag känner knappt igen henne först, jag förväntar henne inte att komma förrän långt senare men när jag inser vem hon är hoppar jag ur sängen så hastigt att jag spiller ut någons öl som står på golvet. Jag begraver mitt huvud i hennes nacke, har saknat henne så mycket mycket mycket, och viskar om och om igen jag trodde inte att du skulle komma förrän sent, fan vad fint att se dig, fan vad jag har saknat dig, fan vad jag älskar dig, vad fin du är!!! och mitt hjärta är så jävla varmt för henne och för alla andra stjärn-vänner som grävt sig in i mig.

*

Det är en julikväll och jag sitter i en soffa med mina två enda vänner från gymnasiet. Dom två som blev mina första riktiga vänner där jag bodde och jag skämtar om det ibland, att det är patetiskt att ha haft så få vänner där man bott, men innerst inne är jag tacksam över det. Jag är tacksam för det är en likformad stad, alla vita familjer med hus bredvid varandra och jag har aldrig aldrig känt mig välkommen där (ett grannområde där i en del där vi bodde hade många grannfester varje år och vi blev aldrig någonsin inbjudna) eftersom alla där har hela sin historia där och bara där och min historia i den staden börjar med total tragik. Inga släktband betyder där att man är ingenting, att man aldrig kan bli en del. Jag vill inte vara en del av den staden, men jag kan aldrig sluta vara tacksam över att den gav mig dom två. Dom som retar mig för min längd, skrattar åt mitt hår, gör narr av mig så fort dom får chansen. Dom som hållit min hand när jag bett dom att inte göra det. Nu sitter vi här, det är den enas födelsedag och hon vill inte fira. Hon vill bara se en film och äta vindruvor och det är allt. När klockan är tio får hon ett ovälkommet sms, det är hennes pojkvän som inte längre är pojkvän utan ex-pojkvän sedan två veckor tillbaka. Han har ångrat sig, vill ha henne tillbaka, bara det, och hon gråter för det går inte, dom har försökt och det går inte. Hon ber om ursäkt gång på gång men kan inte sluta hulka. Jag håller hennes hand och attack-kramar henne trots att hon har svårt för fysisk kontakt. Vi resonerar igenom varje irrationell tanke hon får och till slut, efter många timmar, lugnar hon ner sig. Precis innan vi börjar skämta igen ser vi varandra i ögonen och vi säger ingenting, men båda vet. Tack för att du alltid finns här för mig.

*

Jag och Klassbästa är på väg från en fest fylld av artonåringar. Det är vinter och hon är nästan hela min värld. Hon tar mig med på alla fester, låter mig sova i hennes säng när jag inte orkar åka hem på natten, vi sitter bredvid varandra på varenda föreläsning och det är innan hon blir arg på mig och vi råkar skapa en tystnad mellan oss som pågår i flera månader. Allt är bara rent. Vi går där på vägen och det är långt och kallt och vi skrattar åt något när hon plötsligt ramlar på en isfläck. Hennes skosulor är dom halaste på jorden så hon ramlar konstant. Oftast blir hon bara irriterad och tar sig upp igen men den här gången ligger hon kvar. Gråtande skriker hon josefin jag ooorkar inte meeeer. Jag lägger mig bredvid henne i snön och vi ligger där i femton minuter och pratar och skrattar och när vi slutligen reser oss upp har hon glömt varför vi låg där från början.

*

Victor ringer mig och han är ledsen på rösten men säger att allt är bra. Jag ser rakt igenom honom, jag vet att ingenting är bra och efter att han blivit irriterad på mig för att jag frågat en för många gånger och vi lagt på skriver jag ett långt mail och säger allt det där som ingen vågar säga till honom och jag avslutar med jag älskar dig, sluta förstöra dig själv.

*

Jag är hemma hos S och det är sommar. Sedan några år tillbringar jag alltid ett antal veckor i hennes källare varje sommar och det är det bästa jag vet. Att slippa sakna henne, att slippa vara där jag bor, att slippa vara med mina föräldrar. Nu sitter vi i deras vardagsrum med hela familjen. Hennes farmors saker ligger utspridda över golvet. Jag går på toaletten och när jag kommer tillbaka är hon inte kvar, så jag slinker ner till hennes rum där hon ligger i sin säng med huvudet vänt mot väggen. Det är farmors saker, kvider hon fram. Det är farmors saker och det ska inte bli någon annans, det får inte bli någon annans, hon kan inte vara död och jag kan ingenting om det här så jag lägger mig bara bredvid henne och klappar hennes hår.

*

Jag är okej på det mesta. Jag ser okej ut, är okej i skolan, är okej musikaliskt, kan fota okej, är okej på att inreda, okej på att laga mat. Jag är ganska dålig på att höra av mig och jag tror inte att jag kan få mina vänner att förstå hur mycket jag älskar dom. Det som gör mig bäst i hela jävla världen är att jag älskar utan hämningar. Jag älskar storslaget och jag älskar så mycket att varje dålig egenskap blir som glittrig och vacker. Jag älskar för evigt och jag kan göra vad som helst (VAD SOM HELST) för dom jag älskar. Det är det bästa med mig.

591

Jag har så många vänner som älskar mig. Som verkligen, verkligen ÄLSKAR mig. Som väljer mig och tycker att jag är klok och fin och värd allt det bästa.

Dom är det bästa, vackraste och mest värdefulla jag har. Alla är guld, diamanter och hem. Min ryggrad, mina lungor. Jag vet att det inte anses lika attraktivt att blogga om sina vänner som att blogga om sin partner. Det drar inte till sig samma "awww"-känslor. Jag tycker att det är tråkigt. Mina pojkvänner, och då främst Victor, har utvecklat mig jättemycket och alla historier har varit storartade. Men från mina vänner har jag fått en familj. En familj dit jag får komma smutsig och nerdekad. En familj där jag får vara jag, vad det jag:et än betyder för stunden. Mina vänner ÄR kärlek. Den renaste och vackraste kärleken.

Utan dom finnes jag inte. Om jag så är på botten slutar det aldrig vara sant. Utan dom kan jag inte andas, existera, leva. Dom går inte åt mig, dom hjälper mig att se att jag har muskler. Utan dom finnes jag inte.

Jag tror inte på kravlös kärlek, men hos dom har jag det närmsta man kan komma det. Full acceptance. Total love.

Jag älskar dom. Jag älskar dom, älskar dom, älskar dom. Och ja, jag talar främst om kuddkrigsfamiljen men även om dom andra. Dom som bor i mitt hjärta. Alla dessa livslånga kärlekar jag inte kan förstå att jag har förmånen att ha i mitt liv. Dom klokaste, snällaste, smartaste, finaste, bästaste personerna. Som är mina. MINA! Som låter mig vara deras. Som älskar mig i alla skiftningar, var jag än befinner mig. Som alltid älskat mig. Genom tro och tvivel och himmel och helvete och liv och nästan-död.

Jag kan inte säga att ingenting annat spelar någon roll, för det gör det. Men i slutändan kan jag aldrig falla helt och totalt, även om jag tror att jag gör det, för dom är där. Dom är där och håller min hand och älskar mig och förstår mig och älskar mig än mer.

Ofta önskar jag att jag kunde återgälda detta stora, men jag tror inte att jag kan det. Jag vet inte hur jag lurat dessa fantastiska personer att vara mina livslånga vänner, jag vet bara att jag aldrig vill stöta bort dom. Jag vill ha dom i mitt liv alltid.

Utan dom går ingenting.

Älskade ni, som kanske inte läser min blogg längre men ändå: jag älskar er. JAG ÄLSKAR ER! Jag älskar er så hjärtslitande mycket. Ni är alltid närvarande hos mig, i mig.

Tack för att ni finns. Tack för att ni är just ni och inga andra. Låt ingen ändra på er grund. Ni är så himla kompetenta och kloka och fina och ni kan allt, allt, allt.

Kunde man gifta sig med vänner skulle jag gifta mig med er. Ni är mitt föralltid. Jag älskar er in i evigheten ni tror på. Jag älskar er så himla himla himla mycket. Alltid, alltid, alltid.

Klassbästa

Ringer och säger hej nu kommer jag till dig vad ska jag köpa??. Köper makaroner och ost och halstabletter. Pratar i ultrarapid om "en kille som jag känner som heter". Skrattar i tjugo minuter åt något helt oväsentligt och säger att hon älskar att vara bakis. Reflekterar inte ens över faktumet att jag har pyjamas, gårdagens smink och luktar väldigt äckligt. Ligger i min säng i sex timmar och ser skinsavsnitt efter skinsavsnitt. Pausar mitt i avsnittet för att titta på mig och bryta ut i skratt. Poppar popcorn och skriker av rädsla när första poppar. Håller en kudde med armarna utåtsträckta i fem minuter eftersom hon inte orkar lägga bort den. Säger att jag är etta på hennes favoritlista. Planerar nästa års kollektiv.

Jag älskar henne så fruktansvärt jävla mycket.

566

Kuddkrigarna/tjejgänget.

Jag skriver för lite om mina kuddkrigare.

Dom som är min ryggrad. Lungorna jag andas med. Musklerna som tar mig uppåt, framåt. Dom är allt det.

Jag har inte ringt någon av dom under hela september. Dom har ringt mig några gånger, men det har alltid varit i dåliga tillfällen så jag har missat det utan att ringa upp igen. Jag har gått runt i min hjärna och hatat mig hatat mig för det, för att jag skapar mitt eget dåliga samvete och för att jag sviker dom på grund av min egen jävla stolthet. För att jag kreerar skam som får mig att inte ringa. För att jag är rädd. Rädd för att dom ska sluta älska mig, sluta orka.

Jag har haft en ganska skitig månad. Det har varit väldigt mycket som händer och jag är trött. Jag är helt jävla utmattad. Jag behöver dom. Gud, vad jag behöver dom. Jag behöver mina lungor, jag har syrebrist i hjärnan.

Så idag ringde jag en av dom. Det var ganska kort för hon var lite upptagen, men jag slogs nästan i bitar av kärleken hon hann skicka mig under dom få minuter vi pratade. Hennes glädje när hon svarade, bristen på varförharduinteringtmigdubordevarabättre!, hennes stora kärlek till mig som slår mig i bitar just precis idag när jag behöver slås i bitar, när jag behöver vara trasig.

Mitt älskade, älskade gäng.

Ni är dom enda till vilka jag får komma helt bruten. Inga har gjort det så tydligt för mig att jag inte får finnas hos er på nåder. Ingenting är prestationsbundet. Det är bara ren jävla kärlek. Jag får vara jag hos er. Jag får springa ifrån er, slå mig matt och sedan komma tillbaka och bara mötas av jag har längtat efter dig. Jag får vara hur liten eller stor jag än känner mig. Jag får komma precis som jag är.

Jag inser det om och om, men lyckas ändå aldrig riktigt förstå det. Det är för stort, för mycket. Jag är inte värd er kärlek just nu men det spelar ingen roll. Inga kan stå kvar som ni. Inga kan ha min rygg på avstånd som ni. Inga andra. Inga kan ge mig det jag behöver genom tystnad. Inga andra än ni.

Det är ni som är min ryggrad. Det är ni som är mina lungor. Inte bara när jag behöver er utan alltid, alltid, alltid. Det är ni som kände mig när jag var på jävla botten, ni som lät mig utvecklas i min egen takt. Ni som funnits i mitt liv längre än nästan någon annan. Ni som tålmodigt och längtande står kvar. Ni är människor men kärleken ni ger mig är gudomlig.

Ni är villkorslös kärlek.

Ni är min familj.

Ni är min familj.

Ni är min familj.

NI

ÄR

MIN

FAMILJ

och det kommer alltid att vara så.

Tack.

563

Klassbästa och jag sitter i en busskur. Klockan är ungefär ett på natten, vi är på väg hem från en rolig fest som vi båda tröttnade på efter typ en och en halv timme eftersom vi har gått från fest fyra dagar i veckan till att inte orka göra något annat än att spela sims och titta på tv när vi hänger. Hon säger att hon inte vet varför, hon är bara trött och förstår inte syftet med sitt liv just nu. Jag kramar, vi kramar och jag berättar berättar att jag inte heller orkar, att jag också är så trött och utom mig av oro

för det är så mycket press på mig just nu. Min pojkvän mår dåligt. Han är ledsen och mår dåligt och jag vill inte jag kan inte berätta och det här får vara vår lilla hemlighet, jag kan inte sprida vidare hans tankar hans oro när det är sådant han säger till mig mig och ingen annan än mig, men jag måste få skriva det här för jag tänker på det hela tiden. Han behöver hjälp. Han behöver hjälp och jag kan inte ge honom den hjälpen. Det enda jag kan göra är att hålla handen, vara hans grund vara hans ryggrad stödja och lyssna, men jag kan inte hjälpa honom mer än så. Han behöver hjälp från någon som är utbildad. Han vill inte. Han vill inte för han har dåliga erfarenheter och lyssnar knappt när jag säger att hans dåliga erfarenheter beror på att han bara har gått till kuratorer och att han valde att gå till en allmänläkare när han behövde sömnmedel, att han aldrig varit hos en psykiatriker trots att det är det han faktiskt behöver.

Igår när han kom hem hade han mjölkiga ögon och kinderna liksom hängde och han nästan skrek ut i den kommunala trafiken att JAG MÅR DÅÅÅLIGT. JAG ÄR SÅ LEDSEN! och jag går sönder inuti när det är såhär. Det tär så extremt jävla mycket på mig. Att möta mjölkblick, att tvinga honom in i min kram min famn, att prata en halvtimme trekvart om vad han tänker på, att höra honom säga jag är så trött på mig själv, jag orkar inte mer, jag har haft det såhär alltid och jag orkar inte mer, jag dör hellre än att fortsätta för jag orkar inte

det

tar

sönder

mig

.

Jag älskar honom mer än jag älskat någon annan någonsin. Jag älskar honom helt genomsyrande, jag älskar honom fullt, jag skulle kunna offra vad som helst för honom för honom för honom. Han är livets man. Han är så otroligt jävla fin och snäll och fantastisk och helt enkelt UNDERBAR och jag vet att jag är partisk, men alla tycker det. Klassbästa har inte träffat honom så många gånger men pratar ändå ofta om hur bra hon tycker att han är. Han är helt enkelt bäst i hela jävla världen och han är så ledsen. Han är helt satt ur system och har varit det så länge och jag vet inte vad jag ska göra. Jag nådde någon slags gräns igår, jag stannade upp honom och sa bara att Victor snälla sök hjälp. Du vet ju att du behöver den själv, du lider så jävla mycket av det här och det är inte värt det längre, det kan inte vara värt det

men han vill inte och då kan jag inte göra något mer. Jag kan bara stå bredvid och se på och det här är inget som går över av sig självt, det är ingen "process" han är i, det är konstant och kroniskt och system i hjärnan och jag är så ledsen och förtvivlad.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Vad ska jag göra, bloggen? Vad i helvete ska jag göra?

534 (min största kärlek, forever) (och orden räcker inte till)

Det spelar ingen roll hur många andra som finns i mitt liv. Det spelar ingen roll hur mycket jag kommer att älska dom, det spelar ingen roll hur mycket jag anförtror dom. Dom kommer ändå aldrig vara störst, aldrig veta mest. Det finns ingen som någonsin kommer kunna ta din plats som min största kärlek, den enda jag helt säkert hundra procentigt kan veta kommer stanna kvar hos mig. Det finns ingen annan, bara du.

Det är så svårt att skriva om dig, att prata om dig. Jag har försökt så många gånger utan att någonsin lyckas. Jag kan inte beskriva det. Det vi har är större än mina ord, större än någons ord, större än allt, helt ogreppbart.

När vi träffades hade jag ingen. Tre veckor innan hade jag stått i mitt flickrum hos pappa med hjärtat under jorden, jag skrek till någon, jag vet inte vem, att nu måste det komma någon, vem som helst, för jag orkade inte bära allting helt ensam längre. Det var för mycket, min ork på väg att ta slut. Jag var desperat efter någon, vem som helst och tre veckor senare åkte jag till ett läger. När jag precis kommit dit var jag så jävla rädd, för tänk om jag skulle vara helt ensam hela lägret? Tänk om jag skulle se på alla andras leenden och känna hur tårar stockades i mig, tänk om det skulle bli så igen igen igen, tänk om jag alltid skulle vara ensam. Sedan hittade du mig eller jag dig, jag minns inte längre hur det gick till men jag minns hur ett band (i mitt huvud tänker jag att det är rött) knöt oss samman och resten av det lägret var jag inte utan dig längre än tio minuter, om det mot förmodan hände frågade alla efter dig. Det var så självklart: du och jag. Din hand i min, mitt hjärta tätt sammanflätat med ditt. Du fick veta mina innersta hemligheter, allt det jag svurit att aldrig berätta för någon berättade jag för dig. Jag var knappt rädd.

Min största kärlek i livet, det är du. Du med det långa fina håret, ditt skratt vilket är det bästa, din röst som är den klaraste. Dina livsfunderingar som är så stora, så kloka. Du som målar så fint, du som fotograferar så egensinnigt perfekt. Du som brinner för tonåringar. Du, min största kärlek för evigt evigt evigt. Du, den mest lojala av människor. Du som är min stadiga grund, min Petrus. Din famn vilken jag alltid får vila i, du som alltid alltid alltid lyssnar på mig. Du som kanske inte alltid förstår mig, du som kanske tycker att jag väljer fel ibland men som ändå står fastkilad vid min sida och inte ens behöver säga: här står jag för jag vet det redan, du gör det så tydligt.

Jag älskar dig.

Min största kärlek i livet. Mitt guld, min skatt, min eviga vän. Det vi har, det är något jag inte kan förklara men det är det största jag varit med om. Det är den totalt villkorslösa kärleken, den som aldrig någonsin kan dö, den som alltid alltid alltid lever. Det är vi. Det är du och jag. Det har alltid varit det och det kommer alltid vara så. Jag kommer vara tärna på ditt bröllop och det här är talet jag kommer att hålla då, när det än blir.

Hur mycket som än kommer emellan oss, hur mycket som än redan kommit emellan oss är vår relation det mest stadiga jag vet. Den är mina hörnstenar, den är orsaken till mitt mod. Din kärlek till mig är oöverträffbar och alla andra får ursäkta, alla som tror att dom älskar dig mest, men den som älskar dig mest av alla det är jag. Det är helt oberoende av vad du än gör. Riv mig blodig, knarka bort dig själv, döda någon, gör vad som helst..jag kommer aldrig sluta älska dig ändå.

Du är för evigt min allra största kärlek, min bästa vän och min syster. Dom här orden räcker inte för att beskriva hur mycket jag älskar dig och det starka starka starka bandet jag känner till dig. Jag är föralltid fastkedjad vid din sida.

Helt och fullt din

Josefin.

ja nä men alltså...

jag

måste

plugga

.

Har en svinstor tenta going on. Jag har inte läst kursboken. Jag har läst 7 av dom 30 akademiska artiklarna och rapporterna jag borde ha läst. Borde använda mig av teorier jag lärt mig i gamla kurser men jag o.r.k.a.r inte. Ska tydligen rädda världen, eller iallafall Yemen, i tentan. Prata om våld och utbildning och så. Det är svinintressant EGENTLIGEN men jag orkar inte. Min hjärna vill ha sommarlov nu. Ska jag känna såhär i två/fyra år till? Kommer jag vara skoltrött förevigt men kämpa mig igenom det bara för att jag inte vill ta studieuppehåll och jobba på svintråkigt jobb baföratt? Bara för att jag vill jobba med det jag drömt om i hela mitt liv istället för att jobba i mataffär och jobba upp den där studiemotivationen jag tappat på vägen. Åh suck alltså jag vill ha sommarlov NU, inte om två veckor. Vill minst av allt prestera den här jävla tentan som borde vara rolig men mest känns jobbig eftersom det är den mest krävande läraren av alla (seriöst, på en av examinationsuppgifterna i denna kurs fick jag poängavdrag för att jag inte kopplade tillväxt till ekonomiska krisen på 30-talet....i en uppgift som handlade om framtiden) (okej nu avslöjar jag typ vad jag pluggar vilket jag bestämt mig för att inte göra, men det känns som att min anonymitet blir mindre och mindre hela tiden. Snart kommer jag väl skriva hela mitt namn, min adress och lägga ut en länk till min facebook också. Well).

Nä, men jag kör på det här och sen ska jag plugga en timme och sen åka till mitt svintråkiga extrajobb (ni ba KÄNNER MIN LIVSLUST):

Just nu tänker jag på ja det jag skrivit ovan: tenta skoltrött ska jag känna såhär i två/fyra år till???? vill jag verkligen det här, borde jag hoppa av och söka om och bli typ lärare istället?
När jag vaknar på morgonen är min första tanke: helvete helvete helvete hur fan blev klockan TIO nu har hela dagen försvunnit redan faaaan jag har så jävla mycket att göra!! men åh, fin person, jag gillar dig, kramas lite till? kramas lite till!
Min mobiltelefon var den billigaste jag kunde hitta i min operatörs butik. har haft den i typ två månader, innan det hade jag en lånetelefon eftersom min mobil jag köpte i typ september gick sönder. jag har världens sämsta trackrecord med mobiltelefoner, på fem år har jag haft kanske sju. fattar inte vad mitt problem är.
Imorgon kommer jag gå upp tidigare än tio, åka till skolan och sitta med världens bästa killkompis och HK och sucka över tentan och dansa lite danser och inte göra vad jag borde göra (skriva tenta), ringa min kille som gjort intagningsprov, gå på föreläsning, stanna kvar i skolan och "skriva tenta"/åka hem och "skriva tenta", gå och lägga mig/gå på j-klubben.
Ikväll skall jag jobba jobba jobba! gu va kul. sen krama min kille och försöka somna tidigare än tre.
När jag bakar beror det alltid på att det luktar äckligt i köket eller att jag har något annat jag inte vill göra. Hetsäter sedan upp det jag bakat (vilket i 9,5 fall av 10 är kladdkaka) helt själv och mår illa.
Sist jag grät var när jag läste något om en mormor och jag kom på att jag saknade min och att hon aldrig aldrig aldrig får dö för då dör kanske jag också (på riktigt vet jag inte hur jag ska kunna klara av den sorgen)
Kärlek är mina muskler, mitt syre. Mina vänner som ringer och pratar om stort och om smått. När klockan är 2 på en nattklubb och klubbpulser dunkar i kroppen och kompisar ler och dansar och jag vet att livet är ungefär finast precis just där. Vänner som anförtror mig saker, som lutar sig på mig. S som hör av sig efter en vecka utan kontakt och säger: no matter what är du alltid min bästa vän, min syster, mitt guld och jag vet att även om alla andra skulle lämna mig finns hon alltid kvar, att det är en helt ömsesidig och villkorslös kärlek. När timman är sen och det är mörkt i rummet och jag ligger på sidan mittemot Victor och han ler med ögonen och leendet säger att här hör jag hemma, med dig ska jag vara, dig vill jag älska till tidens slut. Att Victor ringer mig ungefär två gånger var dag för att småprata trots att vi vaknar och somnar ihop varje dag och träffar varandra oftare än vi träffar någon annan. När jag och Victor haft sex och slappnar av och andas och han kränger sig närmare mig, klappar mitt hår och viskar sådant ingen annan får höra. När världens bästa killkompis ringer och frågar om jag slutat existera bara för att jag inte varit i skolan på två dagar och när jag säger att jag finns svarar han bra! men jag saknar dig. När jag inser att jag skulle kunna skriva det här svaret resten av dagen utan att bli klar för mitt liv är så otroligt rikt på fina människor och så himla mycket kärlek.
I somras var jag var jag lite på festival med min finaste Frida (som jag saknar så jävla mycket), var jag på några små fester, skrev jag kontrakt på min förra lägenhet, jobbade jag mest på mitt urtråkiga sommarjobb och umgicks med M och tänkte att han var den bästa och finaste men samtidigt tvivlade jag hela tiden på om vi skulle vara tillsammans föralltid, som vi sagt, lekte med Ms syskonbarn som jag saknar varje dag, var arg och ledsen på min mamma hela tiden. Och så utsattes jag för ett av sex upplevda våldtäktsförsök.
Jag pratar en jättekonstig dialekt som är en blandning av ungefär allt. Min mamma och min syster pratar ungefär lika (men inte riktigt) och det är aldrig någon som lyckas definiera varifrån den kommer.
Jag lyssnar på musik väldigt ofta. Alltid pop-liknande skit.
Jag är sämst på att göra hushållssysslor. Skjut mig vad dålig jag är på det. (Victor sa till sin syster en gång när vi umgicks med henne att han aldrig stött på så mycket mögel som efter att han träffat mig. Nöjd med det.)
Jag är bäst på att gnälla? Stöka till?
Den bästa känslan är att ha den enorma tryggheten att veta att vad jag än gör, hur mycket jag än misslyckas, hur ledsen jag än blir kommer det alltid alltid finnas en familj som älskar mig, som kämpar för mig, även om den familjen inte består av mamma och pappa.
Jag är rädd för döden. Att jag ska dö, att någon jag älskar ska dö, att se någon dö, att vara nära att dö, att någon jag älskar ska vara nära att dö.
När jag lagar mat gör jag alltid alltid alltid storkok. Från 20e april till i söndags levde jag på gamla matlådor. Det ni!
Jag brukar få komplimanger för hur jag skriver, hur jag ser ut.
Jag glömmer aldrig hur det var att vara femton år. Den där kvällen på krogen då jag såg Victor för första gången och det smällde till i mig och jag visste med en gång att det var HAN och ingen annan. Första gången jag träffade S (ska skriva mer om det sen). Kuddkrigs-helgen. När jag blev klar med gymnasiet. Hur det var att vara sådär överjävligt jävla pissjuk utan att någon förstod. + en massa massa massa mer.
Jag vill ha SOMMARLOV. Och en färdig utbildning och mitt drömjobb, tacktack.

Det var det.

Nu ska jag skriva om utbildning och våld i Yemen, sköj. Känner ändå att det var bra att jag gjorde den här listan för jag gick från ett state of gnäll till ett state of grin pga alla fina jävla människor som finns i mitt liv, som jag älskar och som älskar mig tillbaks. Klysch klysch klysch men det är verkligen det allra allra allra viktigaste för mig och jag är så outsägligt glad över att redan nu ha så många människor som jag känt så länge och kommer känna i hela mitt liv. BÄSTA SOM FINNS!

480

På måndagen tänker jag

jag har ju fan inga riktiga vänner här, bara låtsaskompisar som inte vet vem jag är bortom ölskrål och pinsamma hångel

för det är måndag och livet tynger mig, det tynger mig jag känner mig så ensam att jag inte kan andas

men sen går veckan, tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag, och Klassbästa fylleringer och sjunger du är den sortens flicka jag gillar, för du är tom och jag är tom..du är det fiinaasteee jag veeet..du var solskenet, jag var ennnsaaaam.. och avslutar med att säga: det där var en mash-up från mig tillägnad dig

och jag ler och skrattar och fan

i love her

och det är tisdag och jag är skyldig Världens Bästa Killkompis en middag, så han kommer hem till mig och jag lagar middag i tre timmar och vi pratar pratar pratar, om stort om smått och när han går känner jag sådan värme i bröstet,

och det är fredag och vackra Icke-Spanjorskan och jag säger samma ord samtidigt om och om igen och vi tar varandras händer och

det är så fint det är så fint det är så fint för:

för sex månader sedan kände vi inte till varandras existens:

nu ses vi hela tiden, nu vet vi så mycket om varandra nu är vi

vänner.

Och jag är lycklig, jag är faktiskt det jag är lycklig.

458 (världens längsta årssammanfattning)

januari började i ett hus långt borta i skogen med människor jag tyckte om. Jag kramades, skrattade och livet var bara så

fint

som det aldrig fick vara i januari, för i personen jag var i januari var liten och orolig. Jag hade häftig ångest varje kväll och kunde inte andas alldeles för ofta. En dag hittade jag mig i ett landstingsinrett rum på ungdomsmottagningen. Jag var yr, pratade för fort och för sakta och mittemot satt en person utbildad för att hjälpa mig. Det var ett av årets bästa beslut.

Jag städade, packade och pluggade pluggade pluggade. För mycket och för lite av allt. En kväll sa jag godnatt till pappa, dagen efter tog jag mina väskor, åkte därifrån och bodde inte där längre. Huset var inte vårt, det tillhörde en annan familj. En fem år lång era var över. Fem år då jag varit tonåring, blivit sjuk, gråtit och velat bort. Jag reste mig och såg inte tillbaka. Ms mamma kramade mig hårt och gav mig middag och jag bodde inte med pappa längre och det kändes inte ledsamt, bara konstigt.

Jag reste till en stad fem timmar från där jag då bodde och hade ett dygn med mitt tjejgäng. Vi höll varandra hårt om hjärtat, vilade hos varandra. Jag var så trött och så stark på samma gång. Sedan;

perrongen, J i mina armar, tårar i ögonen, på kinderna. Nu skulle vi inte träffas på minst sju månader. Min älskade, fina J var modig och flyttade långt bort. Jag åkte hem till M och fortsatte vara orolig, kände mig fortsatt fel på jorden, i mina egna skor.

Sedan blev det februari och en dag kramade jag min pappa hårt, sa det här löser sig, det här blir bra, jag är inte arg. Sen reste han och jag grät så häftigt på bussen därifrån att jag inte kunde andas. Jag grät och grät och grät och livet var fortfarande så konstigt. Jag tappade bort allt. M plockade upp mig, välkomnade mig hem i hans armar. En kväll gick vi ut, han blev jättefull och vi bråkade och var ledsna och missförstod och pappa var borta och mamma var jobbig och livet livet livet. Jag vantrivdes.

Mars, och jag var ledsen över mitt pluggande. Satt ofta tolv timmar och bara läste, skrev, läste, skrev utan att känna att jag kom framåt. Min lesbiska livspartner J bodde i Nordafrika och jag saknade henne mycket, min kraft och min styrka som alltid fick rätsida på mig när jag inte orkade få det själv. Vi skypeade och hon höll min hand trots att hon var så långt borta.

Jag var ofta i landstingets lokaler, bland blodprov och spec-läkare och sjukgymnaster. Dom såg på mig, sa vi kan inte erbjuda dig mer nu. Vi är ledsna, men mer än såhär kan vi inte göra och jag visste att det inte var sant, att det var en lögn, att dom visst kunde göra mer, att det fanns mer hjälp att få. Jag räknade alla månader, år jag spenderat på detta sätt och ville sparka skrika slå, men vågade inte och gjorde istället meningslösa sjukgymnastikprogram som inte på något sätt hjälpte mig att leva lite mer smärtfritt.

Den första april skrev jag ett långt prov. Det regnade. Efteråt satte jag mig i bilen, rullade två meter och började sedan storgråta till Bob Dylan. Jag var klar med pluggandet. Det var över, jag var färdig, jag var klar och livet blev tusen gånger lättare. Vädret var dåligt men i huvudet hade jag sol, sol, sol för:

jag sa jag älskar livet och menade det ibland, jag jobbade och trivdes, jag hånglade kramade hade världens finaste lilla förhållande. Älskade så gränslöst mycket.

I maj var livet enkelt, även om jag fortfarande grät, även om hjärtat fortfarande var tungt ibland, så var livet enkelt. Det var vår, Ms syster fick världens finaste lilla dotter, jag fick ett sommarjobb och en lägenhet och livet sken.

Jag sken, och juni kom med arbete och lägenhetskontrakt. M jobbade hela tiden och jag kunde inte hantera det, kunde inte hantera att vi aldrig hann se varandra, kunde inte hantera någonting.

När juli började var jag på festival med min finaste Frida och en till kompis. Vi var uppe hela nätterna, hatade dagarna och skrattade nästan hela tiden. Banden vi såg var bra och livet var så enkelt, trots att jag hade ljugit för att komma loss från jobbet och åka dit.

En kväll i juli var jag på en picnicfest och där var han;

ett gammalt hångel som ofta smsat, facebookchattat, sagt;

vill ha dig här, naken.. Jag pratade med honom, mest om M och försökte säga att man visst kan vara kär så länge som jag varit, han drog in mig i ett mörkt rum, höll fast mig, tog mig på brösten på rumpan, kysste halsen. Jag lyckades krångla mig ur hans grepp, rymde därifrån och var ledsen ledsen ledsen.

I augusti var hela personalstyrkan på mitt jobb sjuk och jag jobbade tolvtimmarspass varje dag. Om nätterna flyttpackade jag för med augusti kom flytten jag väntat på i så många, långa, jobbiga år. Jag, L och två kompisar hade en sista sommarfest och trots att jag klivit upp 4 på morgonen för att åka till jobbet, inte hunnit eftermiddagssova hade jag en av mitt livs roligaste kvällar.

Sen, en lördag och alla mina saker låg i en bil och bilen tog mig till min stad. Min stad, min stad, min stad. Jag älskade den från början. Jag älskade min lägenhet. Jag älskade M. I hjärtat hade jag ett lugn, men lugnet gjorde mig stressad. Inte kunde jag väl må..bra? Något måste hända, livet måste röras upp, annars är det på inte riktigt, livet kan väl inte vara lugnt?

Med september började universitetet och kurser och heldagar och så mycket nytt, hela tiden så mycket nytt. Sjuttio nya små personer att hitta rätt ibland, att hitta ett sammanhang bland. Böcker att läsa, diskurser att lära. Jag trivdes; var glad, men det var samtidigt så svårt att hitta vänner, att komma till rätta, att vara jag.

När jag var som tröttast på att försöka hitta min plats bland alla andra åkte jag till mitt tjejgäng och Ss stad och vilade bland människor som vet, älskar, den jag är.

En dag i oktober satt jag och M och pratade om oss; vad vi ville, hur vi skulle göra. Det var så svårt att inte tappa bort, att hålla fast varandra, bland allt det nya. Så svårt att hitta en ny vardag när vi redan haft en så bra, tidigare. Plötsligt sa han jag vet inte om jag är kär i dig längre. jag vet att jag älskar dig, men jag känner mig inte kär på det sättet jag gjort tidigare. jag tror att jag är kär i dig, men jag vet inte och jag behöver. Jag spydde fyra gånger av ångest och resten av månaden fortsatte så. Jag kämpade, försökte laga. Åkte till min syster för att han skulle få vara ensam och tänka. När jag kom hem kramade han mig och sa att han visste, att han varit så dum, att det var klart att det skulle vara vi.

Men det var en kamp.

Hela tiden en kamp.

En kamp bland lögner. Lögner om sms, lögner om vad han gjorde, om var han var. För varje som uppdagades tog jag honom i handen och sa det här är inte okej. Du måste lära dig att dina handlingar påverkar andra människor, i det här fallet mig, och du måste ta ansvar för det. Om du råkar ljuga, säg det med en gång istället för att dra ut på det.

Jag var ledsen på honom för det kändes som om han glömde bort mig. Han hade en ny klass och dom hängde ungefär hela tiden. En kväll följde han med mig, Klassbästa och några till ut. Vid 22-tiden sa han att han var trött och åkte hem. Jag svalde min besvikelse och hade roligt i fyra timmar till, men när jag kom hem 02 var lägenheten tom. Jag ringde honom, han svarade inte. Jag ringde igen. Det var inte första gången jag tappade bort honom i natten, inte första gången han inte svarade. När jag till slut fick tag på honom skrek jag kom hem NU. jag skiter i om du är rädd att jag är arg, jag skiter i det, kom bara fucking heeem. Han kom hem 05 och jag höll samma predikan för honom men la denna gång till om du sviker mig såhär igen, om du fortsätter ljuga och svika kommer jag på allvar ifrågasätta dig som pojkvän. jag älskar dig föralltid, men jag kan inte det här. Dagen efter kom nya lögner fram och jag slog honom hårt, hårt i ryggen.

Jag kände inte igen honom längre. Hans ögon var inte samma, hans kroppspråk var inte samma, hans röst var inte samma. En kväll satt jag på en balkong med en klasskamrat och han frågade hur det var, på riktigt. Orden strömmade ur mig, trots att jag knappt kände honom. Han drog mig till sig, sa det är så fint att du kämpar för honom, josefin. ni är fina. fortsätt kämpa, ge inte upp. men när du vill ge upp, när du vill vila, kom till mig. jag är här för dig till hundra procent. du är min vän och jag värderar vänner högst av allt. du är viktig för mig. lova att komma, precis när du vill, det spelar ingen roll om klockan är tre på natten. Bara kom.

och han gick från att vara klasskamrat till att bli Världens bästa killkompis.

Sedan kom slutligen en fredag, och jag har redan skrivit för långt, orkar inte återberätta allt, men jag minns detta:

M satt i en fåtölj och sa att det var slut, att det var över. Jag bara stirrade. Rakt ut. Han hade ju lovat att inte ge upp, att fortsätta kämpa, men nu fanns inget kvar av det. Jag grät inte, bara stirrade och han sa:

mina kompisar vill att jag ska komma ut, så nu går jag ut. Jag vägrade honom det. Jag vägrade honom att överge mig. Jag kunde inte ta in det. Jag älskade, hatade honom så mycket.

Vi skulle vara vänner.

Han lovade, självmant, att inte träffa någon ny snabbt.

Fredagen blev lördag (och han åkte till anna) blev söndag blev måndag. Jag åt ingenting. Jag bara stirrade. Med måndagen kom ett tåg jag satte mig på och åkte till mamma för att skriva hemtenta. Livet var ihåligt, tomt och fruktansvärt och jag trodde att jag skulle dö av ångest. Jag kunde inte andas, inte utan honom. Min framtid fanns inte längre. Han var hela min framtid, och nu fanns den inte längre.

Tjejgänget ringde mig varje dag, flera gånger. Trots att jag inte svarade fortsatte dom att ringa. Jag skrev paniska sms till J (tillbaka i Sverige sen i juli) som sa Det är okej. Du får känna såhär. Hoppa inte av med en gång, gör inget förhastat. Ge det till jul. Jag lovade henne det men visste att jag i jul skulle vara på samma plats, att livet skulle kännas lika slut, lika hopplöst. Utan M fanns ingenting.

På något sätt lyckades jag skriva färdigt min hemtenta och lämnade in den den förstanovember. Jag kom hem till en tom lägenhet och det kändes okej. Okej samtidigt som:

ångest tomt jag dör jag dör jag dör jag kommer aldrig överleva detta.

November hann bara bli några dagar gammalt innan jag fick reda på att M och anna hade inlett en relation. Jag ringde honom, skrek att han var en jävla idiot, så jävla dum i huvudet, så jävla respektlös. Jag ringde en annan J ur tjejgänget och grät högt. Hon sa alla rätta saker.

Nu var det över, på riktigt. Helt över, det fanns inget mer, fanns inget hopp. Han var en otrogen jävla idiot jag inte kände längre, han var..han var fortfarande min vackraste, han var fortfarande min framtid, han var fortfarande min borg min trygghet mitt hem, han var fortfarande min tomhet. Mitt hjärta gjorde ont.

Jag mailade mamma, pappa och min syster. Bytte relationstatus på facebook och log under tiden jag gjorde det. Kände mig lite starkare, ändå. Lite framtidshopp, ändå.

Dagarna fortsatte gå. Jag gick ut, drack öl, knullade runt. Gav inget av liggen mitt nummer och när dom gav mig deras slängde jag bort det. Jag längtade efter söndagsnärhet och förhållande, men ville inte, var inte redo, såg det inte hända.

Klassbästa gav mig biobiljetter, drog med mig på fester, bakishängde med mig. Klassbästa gav mig ett annat liv än att bara ligga i min säng och vara ledsen över M. M som fortfarande störde mig, som fortfarande ringde, som var arg.

Vi träffades två gånger.

Ena gången låg han på min säng och grät i tre timmar. Han var krossad efter att jag skrikit men ser du inte dina destruktiva mönster, ser du inte vad du gör om och om igen?

Den andra gången stod vi i det som varit vårt kök men nu var mitt kök. Vi stod nära, nära. Fingrar längs ryggraden, kyssar på kinderna, i håret, på munnen. Jag sa förlåt, jag vill men jag kan inte. Inte än. Kanske aldrig. Du måste ge mig mer än du ger mig nu, du kan inte hålla på så här. Jag kan inte ta dig tillbaka. Han kved att jag måste, att ödet vill oss, att vi måste vara tillsammans, för annars finns inte livet. Jag sa nej och vi hånglade i fem minuter. Sen åkte han hem till anna och jag visste att det var sista gången jag skulle få ha hans läppar mot mina, visste att det var sista gången för tjockispussar, ass-mouth och allt det andra, det som varit vi. Han åkte till anna, jag ramlade ihop i en hög i min hall och livet var bara tomt.

Jag ville komma över men jag kunde inte. Jag ville inte komma över och kunde inte. Det gick fram och tillbaka, hela tiden fram och tillbaka. Jag ville inte ha något annat liv, jag ville bara vara med honom. Jag ville aldrig ha honom. Jag ville och jag ville inte. Hela tiden. Jag pratade med min syster, med L, med J, med hela tjejgänget, med Klassbästa, med Frida och sa samma till alla:

stiltje. Inget framåt, inget bakåt. Bara stiltje. Jag kommer ingenstans.

Sen, en lördag.

Jag hade ytterkläder, skulle strax åka och handla, och plötsligt:

men jag vill ju inte. Jag vill ju inte ha tillbaka honom. Jag har vetat hela tiden att jag inte kan ta tillbaka honom, men jag vill ju faktiskt inte heller. Jag vill aldrig mer M.

och jag ringde L, som jag pratat med bara dagen innan och sagt det här går inte, jag kan inte! inget går, ingenting fungerar och jag kommer ingenstans! och sa

vet du vad som precis hände, jag tror jag kom över M.

Därifrån var det bara uppåt, framåt. Jag började älska att bo ensam, jag tänkte sällan på M och när jag väl gjorde det blev jag inte ledsen. Jag blev inte ens ledsen när han skickade ett sms där han skrev har du hört nyheten, jag och anna blir sambos på riktigt i januari =), jag blev bara trött.

Jag fortsatte att festa för ofta. En kväll var jag med Klassbästa, som vanligt. Jag åkte inte hem den kvällen, jag åkte till Köpenhamns lägenhet i min stad. Köpenhamn som hade vetehår. Jag trodde att det bara var ett vanligt ONS men dagen efter frågade han efter mitt nummer och jag gav honom det. Vi stod ute i vinterns första snö och hånglade och kyrkklockor började ringa och vi skrattade åt det storslagna i den scenen. Några timmar senare var jag tillbaka i samma lägenhet och kysste honom över ryggen.

Kanske kunde han bli det där reboundet jag så gärna ville ha. Kär, aldrig, inte så fort, det går inte. Men kanske kunde han bli fint rebound genom fina sms och små besök när han råkade vara i min stad. Kanske. På morgonen skulle han åka hem till staden Köpenhamn och viskadefölj med.

Den tjugofjärde november vaknade jag och det var en vanlig dag. Jag diskade, städade, tvättade, åkte till centralen för att möta min älskade, fina L och en till kompis. Vi kramades hårt, hade inte träffats på så många månader. Jag fick presenter, för jag fyllde år och dom gjorde den till världens finaste dag.

November blev december och alla var jul-lyriska, alla utom jag som inte gillar julen. Vi fick en gigantisk fallstudie i skolan att göra på tre veckor och satt många, långa timmar. Jag drack öl för ofta och var bara hemma ibland. Min disk samlades på hög, mina matlådor tog slut. Jag pluggade, drack öl, sov, pluggade, drack öl. Livet bankade hårt, hårt i hjärtat. Jag tog bussen till skolan och den åkte i en backe varifrån man ser hela staden. Jag blundade och kände mig hemma.

Hemma.

Jag som aldrig känt mig hemma förut, jag som famlat runt i många städer och visserligen hittat trivselkänslor i små, korta ögonblick men hemma? Aldrig någonsin tidigare och nu var jag det.

Hemma.

Hjärtat slog lugnt och hårt på samma gång. Lugnt av trivsel, av hemmahörande, av att ha en hemstad. Hårt av liv.

Jag fick sms.

Jag fick många, långa, finurliga sms. Alla avslutades med puss eller kyssar. Ibland, på fyllan kanske, fick jag längtar efter dig.

Jag fick ett kort sms också:

Cph på onsdag? My treat!

och jag la mig ner i Klassbästas säng och kunde inte andas och sa vad gör jag? Vad i helvete gör jag, jag kan ju inte åka, jag känner ju inte honom? men hjärtat längtade efter otänkande, ville få leva på impuls nu och därför svarade jag med darrande händer att vi har ett avtal, på onsdag är det du + jag = Cph!

Onsdagen kom och jag åkte från min fallstudiegrupp. Satte mig på tåget, skickade sms till Frida och sa okej, nu dör jag kanske. Han kanske mördar mig, han kanske våldtar mig. Nu kanske jag dör. Skickade sms till L och sa om jag inte hör av mig ikväll måste du ringa mig eller polisen, okej?

men tåget anlände, jag steg av och var i Danmark. Med Köpenhamn som fortfarande var fin, som fortfarande hade vetehår. Han tog mig i handen, välkomstpussade och sen hade vi världens finaste dygn. Han kysste mig som jag aldrig blivit kysst innan, rörde mig som ingen rört mig innan, knullade mig kanske inte bäst i världen men bäst av alla som fått så lite övning. När jag skulle åka sa han jag trodde verkligen inte att du skulle komma och jag ville inte åka därifrån. På tåget längtade jag tillbaka men längtade samtidigt hem och fick världens finaste sms.

Månaden fortsatte med fallstudie, fester, långa telefonsamtal till vänner och livet. Livet var bra, underbart, fantastiskt och jobbigt och ledsamt och allt i en röra. Men det var ingen tyngd, ingen tomhet, det var bara vanlig december-ledsamhet, bara vanlig jag är så trött för jag har pluggat i tolv timmar och min lägenhet börjar snart lukta för jag orkar aldrig diska min disk och jag sover aldrig-ledsamhet, inget stort och omtumlande. Bara livet. Livet som kändes bra, tillfredsställande, livet som passade mig.

Två till Köpenhamns-dejter, men hemma hos mig. En av nätterna låg vi och pratade och min mage sög till och jag tänkte att nu, nu händer det, nu faller jag för honom.

En tisdag skulle jag åka till mamma och tåget blev uppskjutet, uppskjutet, uppskjutet. Jag satt på ett café med Världens bästa killkompis och Icke-spanjorskan och hade skickat sms till Köpenhamn, som var i stan. Helt plötsligt hörde jag hejhej! och när jag tittade till höger stod han där. Jag hade gamla sminkrester (efter vår date som slutat bara några timmar tidigare), fula kläder och blev chockad. Han hejade på VBK och Icke-spanjorskan och kramade, kysste mig och gav mig muffins. Jag satte mig på tåget och stirrade ut i det som såg ut som natten men egentligen var eftermiddagen och jag tänkte på Köpenhamn hela vägen, hela vägen. Jag insåg att jag var kär. Fullkomligt jättemycketjättekär.

Jag kom fram till mamma efter tusen försenade tåg. Jag besökte till en gammal spec-läkare jag haft i över två år och fick nya, bättre mediciner som kan komma att ge mig ett lättare liv med mindre ont. Vi firade jul och jag hade ont i magen. Vi firade jul igen och jag hade mer ont i magen.

Jag och L åkte på fest, en fest där M var. Vi pratade i en timme och kom, sedvanligt, ingenvart. Han var arg och saknade mig, älskade mig. När jag gick därifrån höll jag ryggen rak och kände mig lättad över att inte vara ihop med M längre. Sen sjönk jag förvisso ihop i Ls famn och grät, men fortfarande;

lättnaden över att inte vara Ms.

Min syster och hennes pojkvän kom hit och igår firade vi nyår. Vi skålade in det nya året iklädda mjukisbyxor och det var en fin kväll. Jag somnade med längtan efter Köpenhamn, med en längtan hem till min stad. Somnade med tacksamhet bakåt och glädje (och tillförsikt) framåt. Somnade med tanken;

2011.

Hit me.

455

onsdag, natt.

jag har spenderat fyra timmar med min fina kärlek L och två vänner till,

jag älskar. älskar så mycket. Min vackra, ledsna L som jag bara vill ta hand om, men jag vet att jag inte kan. Hon måste få ta hand om sig själv, så jag sitter bara där och vi skrattar och hon vet:

närhelst du vill, mitt hem är ditt hem. kom med en gång. jag älskar dig, jag älskar dig så mycket. du är alltid min prioritet.

onsdag och natt.

alldeles för sen natt och jag borde sova, jag sover aldrig när jag borde. jag är fortfarande så patetiskt dålig på att gå och lägga mig ensam. somna ensam, utan ljud omkring mig. jag kan inte det. jag vet inte hur man gör. jag vill bara ligga bredvid, med armarna runtomkring, med näsan i nacken.

onsdag och natt och jag är ledsen.

jag är alltid ledsen när jag är här, här där min mamma bor. här där jag också bott. mitt hjärta slår inte lika fort, lika hårt, som det annars kan göra när jag här. jag regredierar till en liten och otrygg tonåring som bara vill bort, som bara spenderar sina dagar i sängen medan världen pågår där utanför.

inatt vill jag inte att den ska pågå.

jag vill ut, jag vill dit.

jag vill känna att jag lever. jag vill klara av att känna att jag lever också här.

onsdag och natt och jag är ledsen och köpenhamn,

köpenhamn varför gör du mig så osäker?

jag vill inte vara osäker. inte på dig, inte med dig. jag längtar efter att vara trygg med dig, säker i dig.

jag vill inte vänta på sms som inte kommer.

jag vill inte glömmas bort.

snälla, köpenhamn, glöm inte bort mig

snälla köpenhamn;

våga mig.

våga mig.

snälla, våga mig.

jag är värd det.

jag kan aldrig ge löften om att det ska vara enkelt, lätt. jag är inte enkel, jag är inte lätt. jag är ledsen på onsdagsnätter och jag kräver för mycket ibland. jag kan skrika på människor som inte alls förtjänar det bara för att jag inte orkar skrika på dom som faktiskt gör det. jag är en människa, jag är inte enkel.

men jag är värd att du vågar mig. jag är värd det, för ingen är så hängiven som jag, ingen kan kämpa som jag. jag är guld, jag är faktiskt det. jag älskar med hela hjärtat, utan hämningar. jag kan se det stora också i vardag med suckar och trötthet.

men jag vågar liksom inte våga först. jag vill att du ska ta alla steg åt mig så att jag bara kan följa efter sen, det är tillräckligt läskigt. jag vill att du ska plöja vägen för mig att gå;

jag vill att du ska vara min, att jag ska få kräva skypesamtal, att jag ska få kräva att inte bli bortglömd bland tentaplugg och cph-kompisar,

inatt vill jag bara det.

inatt vill jag bara kunna skicka sms och veta att du skypear mig till sömns, för köpenhamn jag vill faktiskt ha dig. jag vill faktiskt ha dig som min och

det är skrämmande,

men jag vill inte ha någon annan. det är ingen allmän närhets-längtan, det är en du-längtan. när jag sitter i bilen och sjunger önskar jag att du, inte någon annan, inte vem-som-helst, utan DU, ska sitta bredvid och sjunga med. jag vill att du ska ligga bredvid mig och stryka mig över armen, säga att jag är bäst. om det inte är du får det just nu vara. (så snälla köpenhamn, våga mig. jag vill så mycket att du ska våga mig, att du ska vilja våga mig.)

i'm odds and ends but that's me; stumbling away, slowly learning that life's ok. say after me:

it's no better to be safe than sorry

(i'll be coming for your love, ok?)

433

Jag vill skriva om tjejgänget.

Dom är alla så fantastiska, så vackra, så unika och underbara. Alla individer med vackra hjärtan. Jag skulle kunna skriva om det, om deras egenheter, men jag vill inte göra det idag. Dels för att det inte är min plats att beskriva dom i en dagbok som läses av andra, deras historier är inte mina att berätta, men också för att jag vill skriva om kärleken dom ger mig.

Det vackraste i mitt liv är deras kärlek till mig.

Dom är min familj, min trygghet, min borg. Mina största kärlekar, mitt förevigt. Dom jag skulle gifta mig med om man kunde gifta sig med vänner. Dom finns i alla mina celler, dom fyller mitt hjärta med värme och kärlek, dom får mig att andas när jag själv inte orkar. Vi bor tre timmar ifrån varandra med tåg men dom bor i mitt hjärta. Längst in.

Alla i tjejgänget är frikyrkliga med personliga relationer till gud och dom flesta har en hemförsamling. Alla i tjejgänget utom jag. Det kanske är konstigt att jag tar upp just det men i det visas så mycket av vilka dom är, hur mycket dom älskar mig, hur självklart det är.

Tre av dom läser här. Varje ord.

Det hämmar mig aldrig. Aldrig någonsin tänker jag att jag inte borde skriva om ölen, om liggen, för deras skull. Aldrig någonsin finns tanken men dom läser ju.. för den behövs inte.

I frikyrkan jag aldrig går till men ibland besöker känner jag mig så ständigt som det svarta fåret, som den som behöver räddas, frälsas, be om förlåtelse inför gud och hela församlingen. Jag är hon som varit inne men som självmant gått ut. Jag är den som sjungit med i lovsången men valde bort det och istället spenderar fredagskvällarna med att supa. Jag har haft sex före äktenskapet många gånger, med olika människor och egentligen bara med en människa jag älskade himlastormande stort och vackert, bara med en jag tänkte gifta mig med. Jag svär högt för homosexuellas rättigheter och funderar ibland på om jag är bi. När jag går till kyrkan står skammen mig i halsen och jag känner mig ofta så kvävd, så dålig. Jag vänder bort blicken och svarar tyst nej när människor undrar om jag hittat någon församling i min nya stad.

Därför skulle det kunna bli så fel med mitt tjejgäng. Dom skulle kunna se på mig och säga att jag borde lägga av, att det förstör mig. Jag skulle kunna bli det svarta fåret, den med det syndiga levnadssättet. Jag skulle kunna vända bort blicken och en tystnad skulle kunna växa för att till slut ta över och vända oss emot varandra. Jag skulle kunna sucka över att dom är instängda och inte fattar och dom skulle fördöma mig för stegen jag aldrig tar tillbaka till kyrkan utan snarare från den.

Det skulle så lätt kunna bli så fel, men kärleken dom ger mig, har för mig, är så stark, så stor, så tillåtande. Dom läser varje ord i min dagbok utan att någonsin skrämmas, dom är immuna mot att älska mig mindre. Jag vet att dom tycker att jag kanske egentligen inte borde ligga runt, men aldrig aldrig för att det är en synd utan för att dom är rädda om mitt hjärta.

Deras kärlek känns som mamman jag aldrig riktigt haft.

Jag får vara liten, sårad, rädd och revolterande med ett medvetande om att famnar alltid finns för mig att komma hem till. Jag får vara treåringen som skriker att hon minsann kan själv men som vill krypa ner i sängen mellan föräldrarna varje kväll. Dom är dom som alltid kommer att vara tillgängliga, som alltid kommer att klappa mig i håret och älska mig med varje steg jag tar. Alltid, alltid.

Dom är min trygghet och mina största kärlekar och förtjänar ett bättre inlägg än såhär, dom förtjänar storartade tal och tatueringar på armarna, dom förtjänar varje storslagen handling jag skulle kunna ge dom. I jämförelse är ett halvkasst blogginlägg väldigt banalt, men ändå.

Och tjejgänget, till er och bara er:

Jag älskar er. Jag har älskat er från början. Jag älskar er för varje gång ni ringer mig och jag älskar er för eftermiddagar då ni inte ringer men jag känner er i hjärtat hela tiden. Jag älskar er för att ni inte är rädda, för att ni aldrig dömer mig. Jag älskar er för att ni är det närmaste en hel familj jag kommer komma tills jag skapar mig en egen. Jag älskar er för att ni är tillåtande, starka. För att ni låter mig hjälpa er. Jag älskar er för att jag får vara liten och stor på samma gång med er. Jag älskar er för att ni ser till att jag aldrig behöver tvivla på er. Jag älskar er för att ni håller mig flytande när jag inte orkar simma, att ni blir mina muskler när kraften är slut. Jag älskar er för era hjärnor, era hjärtan, er moral. Jag älskar er för tusen anledningar till.

Jag älskar er så mycket.

Så mycket.

404 (min bästa vän)

Jag plockar lite ur den här blogggrejen. Skriver om det som känns rätt för stunden. Hittar på själv. Sån är jag. Jag älskar universitetet för alla uppgifter är väldigt öppna. På gymnasiet redigerade jag alltid uppgifterna vi fick, sa men kanske kan jag få göra såhär istället... oftast fick jag det för det slutade med att jag gjorde mycket mycket större uppgifter än vad som var meningen och förbannade mig själv. Varje gång.

Jag har många nära vänner.

Jag är väldigt välsignad med vänner. Dom är allt det jag saknat. Dom är min familj, mina största kärlekar. Det är på grund av dom jag inte mår sämre över M än vad jag gör - jag har liksom det allra, allra viktigaste kvar, och dom försvinner inte.

Mina nära vänner är mina bästa vänner allihop. S, som är min eviga, som är min husband, min stora kärlek. Anledningen till att jag aldrig klarar av att sluta tro på gud. Med en sån gudagåva som S går det inte. F, som är så långt borta men som vet så mycket om mig ändå. Som var den första som läste den här bloggen för jag råkade berätta för henne om den. Det blir alltid så med F. Jag tänker hålla något från henne och sen berättar jag det ändå. Det går inte att ha hemligheter för F, och hon håller alla hemligheter. Varje gång. Hon är underbar, F, för hon känner sina vänners glädjeämnen och smärtor lika starka som hon känner sina egna. Det är fint. Hon är väldigt ledsen över mig och M, för hon vet att det gör ont i mig och då får hon ont i sig själv. Underbar.

Jag har tjejgänget i staden tre-fyra timmar härifrån. Som jag skulle gifta mig med om man kunde gifta sig med sina vänner. Tjejgänget där inga ord behövs men vi pratar dygnena runt ändå. Underbara, fantastiska med brokiga historier och mycket kärlek att ge. Vi älskar varandra. Dom är min trygghet, min borg. Det är dom som säger snälla kom, men jag förstår om du inte gör det. Det var en av dom jag ringde och grät och skrek när jag fått reda på att M inlett en ny relation. Det är dom som påminner mig om att äta, men aldrig aldrig på ett herregud men bara ät!!-sätt, utan försiktigt och ät en frukt, det kan också räknas som middag! ha inte för höga krav.

Jag har L. L som jag är bitter och cynisk med, som jag kan hata med i timmar. Som ringde mig när hon gjort slut med sin förra pojkvän och grät. Som aldrig, aldrig glömmer att berätta för mig hur mycket jag betyder för henne. Älskade L. Vi är så olika, så lika. Våra samtalsämnen tar aldrig slut men vi kan lika gärna sitta och titta på tv och trycka i oss godis utan att säga ett ord. Trivsamheten, kärleken, skratten. Det är L för mig. Utan L hade jag inte klarat av gymnasiet, och det är inget jag bara säger, det är sant. I gymnasiet var jag sjukskriven i omgångar och det som fick mig att klara tiden jag faktiskt var i skolan var L, som fick mig att skratta men som också höll min hand när jag grät för jag orkade inte gå uppför trappan. L som alltid förstår mig.

Jag skulle vilja smyga in A här. Min bästa kompis i min nya klass. Vi är väldigt lika och hon vet redan hela min livshistoria. Hon är oftast den som får veta det som hänt senast om M. Hon får mig att inte isolera mig, hon sätter sig bredvid mig på föreläsningarna och säger här en biobiljett, bion är på onsdag! eller i eftermiddag åker vi hem till mig och pluggar och ser gossip girl! eller öl ikväll!!. Jag har en känsla av att A kommer att betyda extremt mycket för mig. Men jag vet inte än, vi har bara känt varandra en månad.

Alla dom här betyder lika mycket för mig (minus A kanske då). Det finns ingen rangordning, ingen som är bättre. Ingen som är närmare än någon annan. Alla lika nära. Det är få förunnat att få ha så många som är så nära. Jag älskar dom alla.

Men sen har jag också J. Min lesbiska livspartner.

Inga ord kan beskriva henne. Inga ord kan beskriva vår relation.

Det började med att jag hälsade på henne en helg. Vi fattar fortfarande inte riktigt varför. Sommaren innan hade vi lärt känna varandra lite men jag var mest bitter på mitt ex och inte så engagerad i att lära känna en ny människa. Vi hade pratat i telefonen lite under hösten, men inte mycket. Ändå åkte jag för att hälsa på henne en helg. Där började det.

J är liten och har den mest perfekta kram-längden. Hon borrar alltid in sitt ansikte i min nacke och det är lite irriterande men mest ganska mysigt. Hon är den bästa att sova bredvid och vi kan prata i timmar. Varje gång jag pratar med henne inser jag en massa saker som tyngt mig men som jag inte kunnat sätta fingret på, men när hon är i närheten faller det bara på plats.

Allt faller på plats med J. Ibland får jag dåligt samvete för att jag bara ältar när jag är med henne men det är inte riktigt sant. Vi gör en massa annat med. Vi dansar, vi ser tv-serier, vi leker. Men allra mest pratar vi. Om allt. Det finns ingen censurering med J.

J är den som får mig att se framåt när jag bara vill gräva ner mig. Hon är den som får mig lösningsinriktad istället för att gröta ner mig i jag kan inte kan inte kan inte. Hon är den som säger det går, du kan även om det är jobbigt. Hon är den som kan ringa mig mitt i natten och hon är den jag ringer mitt i natten. Hon är den som fick mig att skämta om mitt och Ms slut den första, helvetiska veckan.

Hon är den jag länkade den här bloggen till den här veckan, trots att jag inte riktigt vill att dom som känner mig ska läsa, för jag är rädd för att tänka men dom läser ju, då kan jag ju inte skriva... Men J vet ju allt ändå, och jag vill att hon ska veta.

Alla dom jag skrivit om i det här inlägget är mina bästa vänner, men J är något mer.

Hon är min lesbiska livspartner.