608

hur kan verkligheten vara så fruktansvärt svart och orättvis att den tar ifrån mig min fadersgestalt, min vackraste person? det var redan tillräckligt hemsk att han blev så sjuk, men att jag aldrig mer ska hälsa på honom? att hans händer inte längre finns att hålla, att jag aldrig mer ska få klappa honom på huvudet? att han aldrig mer kommer att lysa upp av glädje när jag kommer till hans ålderdomshem?

hur kan han vara död och kremerad och utspridd i luften? hur kan det vara så? jag förstår inte det. kommer aldrig att förstå det. jag bara sitter här med hans skjorta som fortfarande luktar som honom och hur många gånger jag än tänker att det är över, att jag får tänka på allt som är fint, bultar insikten om att inga fler minnen kommer att skapas någonsin igen OCH DET GÖR SÅ JÄVLA ONT DET GÖR SÅ JÄVLA JÄVLA JÄVLA ONT.

Jag saknar honom. Jag saknar honom varenda minut, varenda sekund. Det är en månad sedan. En jävla månad. Från och med nu kommer det bara bli fler och fler månader jag tvingas överleva utan honom. Jag vet hur dramatisk jag är, jag vet att dom flesta bara INSER och KOMMER ÖVER att mor- och farföräldrar dör men jag kan inte. Inte med mina morföräldrar. Jag kommer aldrig att kunna förklara hur mycket dom gjort för mig. Hur mycket dom betyder. Hur mycket vi älskar varandra. Att deras kärlek var det enda jag hade under en lång, lång tid

och att det ska vara såhär abrupt slut kan jag inte ta in. Det spelar ingen roll att han var 87 och hade varit sjuk i tio år. Det spelar ingen roll. För jag kan inte förstå att han är borta. Att hans hand inte längre finns att hålla.