616

Det är den sjätte mars och jag har levt utan min morfar i två månader nu. För två månader sedan höll jag handen på hjärtat och önskade att han skulle orka fortsätta. Jag tittade på tågbiljetter för att åka dit och säga hejdå men jag hann inte. Jag hann inte för han dog och nu har jag levt utan honom i två månader.

Jag tycker att det är konstigt att varje månadsdag kommer över mig med sådan total sorg. Jag var ledsen när jag vaknade utan att riktigt veta varför. Hjärtat var tungt och jag hade drömt mardrömmar hela natten. Sedan insåg jag vilket datum det är. Den sjätte. Sjätte sjätte sjätte. Det sitter inpräntat i mitt undermedvetna. Hjärtat reagerar innan hjärnan hinner förstå.

Jag saknar honom så mycket. Jag saknar honom så jävla mycket och det finns ingenting jag ångrar mer än att jag inte hann dit. Att jag inte hann säga hejdå. Att sista gången jag såg honom blev på julafton när jag inte förstod. Han var jättedålig då och självklart visste jag att det var en av dom sista gångerna, precis som jag vetat det varje gång jag träffat honom dom senaste åren: det kan vara sista gången det kan vara sista gången det kan vara sista gången. Men jag visste det inte säkert. Det har alltid varit kan. Inte nu är det sista gången och jag kommer sakna dig så mycket men jag ska hålla din hand för sista gången sista gången sista gången och jag kommer suga in allt ditt dna och spara det i mitt hjärta för evigt.

Sista gången jag träffade honom var en gång jag vill förtränga. Han satt vid ett bord på demensboendet. Han hade spillt kaffe på kläderna och jag var tvungen att titta på honom fyra gånger innan jag förstod att det var han. Han hade gått ner så mycket i vikt, blivit så smal och hade en så jagad blick. Han mindes inte vem jag var. Alltid tidigare har poletten till slut fallit, han har lyst upp och tittat på mig med en blick som sa dig känner jag, dig har jag skyddat, dig älskar jag men nu: tom och jagad blick. Tom och ledsen och plågad och han förstod inte hur han skulle öppna paketet jag gav honom, han förstod inte att han skulle äta godiset som var i, han kunde inte tugga chokladen. Jag satte mig bredvid och tog hans hand men egentligen ville jag bara bort. Jag ville inte vara där, jag ville inte se honom så förstörd av sin sjukdom. Jag ville bara ha honom tillbaka. Min morfar, min finaste mest älskade person i hela vida världen, var inte kvar. Det var bara ett skelett, ett skal helt utan minnen av allt som varit.

När vi gick därifrån började jag gråta häftigt. Mamma och min syster pratade om något jag inte minns och jag ville bara skrika: hur kan ni gå så oberörda därifrån? Varför tar det inte sönder er att se honom så, hur kan ni bara gå därifrån och prata om saker som inte spelar någon roll? Varför gråter inte ni? men istället för att skrika höll jag handen för munnen för att kväva mina hulkningar.

Det finns ingenting jag ångrar mer än att det var sista gången. Att sista gången blev så smutsig och ful och inget egentligt avslut. Mormor har sagt att när han till sist somnat in såg han fridfull och lugn ut. Han hade inte dom där jagade skuggorna över sig, han såg till sist ut som sig själv igen. Jag fick inte det. Jag fick inte se honom så. Jag fick inte säga hejdå och det gör så ont i mig.

Jag vill radera alla sjukdomsår. Jag vill ta bort dom ur mitt minne. Jag vill ta bort allt som inte är hans leende, jag vill ta bort allt fult och hemskt. Jag vill inte att vårt avslut ska vara så fult och nersolkat av jävla fucking alzheimers. Jag vill inte veta att hans rum på äldreboendet nu står tomt eller är inflyttat av någon annan JAG VILL BARA ATT HAN SKA FINNAS KVAR. Jag vill inte att min mormor ska vara en änka, jag vill inte vara morfarlös.

Det är den sjätte mars och jag har levt utan min morfar i två månader precis som jag kommer leva utan honom resten av mitt liv och ingenting, ingenting, ingenting gör ondare än att veta det.

610

Idag är en sådan dag då det enda, enda, enda jag vill är att få min morfar tillbaka. Helst av allt den friska starka favoritpersonen, men jag kan ta den sjuka och lilla människan också. Bara jag får hålla hans hand en gång till. En enda gång. Jag skulle göra vad som helst för det. Hålla hans hand, klappa honom i pannan. Få se honom lysa upp av glädje när jag kommer in i hans rum. Prata med honom. Se att han är stolt över mig. Stolt. Sådär som jag alltid velat att mina föräldrar ska vara, sådär som han alltid alltid alltid varit. Min morfar. Min bästa, vackraste morfar.

Allt det här gör att jag bara vill bli kristen igen. Tvinga mig till en gudstro, bara för att få ha vetskapen om att vi ses igen. En gång till och då är det i evigheten.

Men jag tror inte på gud och jag kan inte tvinga mig till att göra det och det enda jag vill är att få hålla min morfar i handen en enda jävla gång till.

608

hur kan verkligheten vara så fruktansvärt svart och orättvis att den tar ifrån mig min fadersgestalt, min vackraste person? det var redan tillräckligt hemsk att han blev så sjuk, men att jag aldrig mer ska hälsa på honom? att hans händer inte längre finns att hålla, att jag aldrig mer ska få klappa honom på huvudet? att han aldrig mer kommer att lysa upp av glädje när jag kommer till hans ålderdomshem?

hur kan han vara död och kremerad och utspridd i luften? hur kan det vara så? jag förstår inte det. kommer aldrig att förstå det. jag bara sitter här med hans skjorta som fortfarande luktar som honom och hur många gånger jag än tänker att det är över, att jag får tänka på allt som är fint, bultar insikten om att inga fler minnen kommer att skapas någonsin igen OCH DET GÖR SÅ JÄVLA ONT DET GÖR SÅ JÄVLA JÄVLA JÄVLA ONT.

Jag saknar honom. Jag saknar honom varenda minut, varenda sekund. Det är en månad sedan. En jävla månad. Från och med nu kommer det bara bli fler och fler månader jag tvingas överleva utan honom. Jag vet hur dramatisk jag är, jag vet att dom flesta bara INSER och KOMMER ÖVER att mor- och farföräldrar dör men jag kan inte. Inte med mina morföräldrar. Jag kommer aldrig att kunna förklara hur mycket dom gjort för mig. Hur mycket dom betyder. Hur mycket vi älskar varandra. Att deras kärlek var det enda jag hade under en lång, lång tid

och att det ska vara såhär abrupt slut kan jag inte ta in. Det spelar ingen roll att han var 87 och hade varit sjuk i tio år. Det spelar ingen roll. För jag kan inte förstå att han är borta. Att hans hand inte längre finns att hålla.

606

Ikväll maxar jag patetiken genom att dricka whisky ensam. Jag hatar whisky, jag vet ju inte ens hur det stavas.

Idag var min morfars begravning. Jag minns den inte. Det enda jag minns är paniken. Jag fick kämpa mitt allra bästa för att inte springa ut ur kyrkan, för att inte skrika rakt ut. Aldrig i hela mitt jävla liv har jag velat vara på en plats mindre än vad jag ville vara precis där precis då. Det värsta, värsta, värsta.

Han kommer inte tillbaka.

(vill radera den meningen, vill radera och slippa inse och varför måste det vara sant varför varför varför måste det vara sant)

(jag minns det här från begravningen också: jag frågade min syster om kistan var tom och hon sa nej och jag insåg att hon sa nej eftersom vår morfar låg där och sen kunde jag inte andas normalt på flera timmar)

Jag åkte hem ganska snart efter begravningen, hade egentligen tänkt att åka imorn men det gick så få tåg då. Så jag åkte hem idag och det är bättre än att vara med min familj men jag känner mig ändå så jävla jävla jävla jävla jävla ensam.

Så jag dricker whisky i den jävla ensamheten för ingenting spelar längre någon roll. Vad jag än gör kommer han ändå aldrig komma tillbaka. Varje andetag jag tar är ett längre bort från honom och jag kan över huvud taget inte acceptera det som ett faktum. Whisky är bättre än insikt.

602

Det är när jag åker till mammastaden (men bråkar så mycket med henne att jag bor hos mormor, bättre så) och rensar ur morfars rum på ålderdomshemmet som jag inser det. Han kommer inte tillbaka. Det här är ett definitivt slut. Det blir inte mer. Det är över för evigt. Hans kropp har blivit till aska som ska spridas på en hemlig plats. Jag kommer inte ens att få en gravsten att hälsa på.

Under hela utrensandet väntade jag bara på att han skulle komma och skälla på oss för att vi tog iväg hans saker. Han kom inte. Han kommer aldrig att komma. Vad ska man göra med den informationen? Hur ska den processas? Jag kan inte. Jag vet inte hur man gör det här.

På söndagen var jag i kyrkan för första gången på många, många år. I frikyrkan använder man sig av parentation när någon dött - alltså att man läser upp en minnestext om en nyligen avliden församlingsmedlem och det var hans tur. Svartklädd gick jag in i kyrkan och hälsade på ansikten jag sett för många gånger. Jag svarade på frågor om vad jag gör nu och höll sedan min mormors hand genom hela gudstjänsten. Texten dom läste om honom var fin, speciellt delen om att han aldrig fick några barn men fick en familj när han gifte sig med min mormor. Att han tog oss som sina och hade ett speciellt band till oss. Det var fint. Det var jättefint, men jag vet ändå inte hur man gör. Jag vill inte prata om att saker som rör min morfars död som fina. Inga ord kan vara värdiga honom. Inga ord kan beskriva vem han var. Han går inte att förklara.

Efter gudstjänsten kom många fram och frågade om mitt liv och försökte hitta sätt att beklaga sorgen. Alla gjorde fel. Bara en enda person pratade om MIN sorg, alla andra sa att det måste vara tråkigt att se min mormor så ledsen. Jaha? Ja, det är väl klart att det är tråkigt att mormor är ledsen men JAG ÄR OCKSÅ LEDSEN. Det värsta är inte mormors sorg, det värsta är att min fadersgestalt och bästis och vackraste person är död och aldrig mer kommer att komma tillbaka. DET är vad som gör ont i mig, inte mormors tårar. Det är som om folk tänker att det inte gör mig någonting, för han var ju så gammal och han var ju så sjuk på slutet och förresten så delar vi ju inget blod och då är det ju självklart att jag inte sörjer, att det inte gör ont. Det gör ont. Det gör så helvetes jävla pissont, en del av mig har försvunnit för att aldrig aldrig komma tillbaka. Varje minut som går är bara ytterligare en utan honom, den för mig längre och längre från den person som gjorde min barndom uthärdlig.

Jag blir så arg mitt i allt detta, för en gammal människas död är inte lika högt värderad som en yngres. Förvisso förstår jag det; döden ÄR en del av livet och när en gammal människa dör kommer den inte att missa någonting. Den är färdig. Min morfar VAR klar med livet och jag vet det, jag vet det, men det hjälper inte min sorg. Det hjälper inte för jag kommer aldrig mer hålla hans hand och när jag inser det - då hjälper ingenting.

Jag vet inte om jag orkar skriva mer om detta - allt blir bara dåligt formulerat iallafall, men min mormor är änka och jag är morfarlös och min biologiska morfar leva vidare sitt svarta fula liv som bara skänker andra ilska och sorg samtidigt som min riktiga morfars hjärta, hjärtat där jag fick bo och som tillhörde den visaste och finaste mannen som någonsin funnits, inte längre slår och jag tycker att det är fel, det är inte logiskt.

Det gör ont i hela mig. Jag saknar honom så mycket. Jag kommer sakna honom tills jag också dör.

601

Jag läser alltid dödsannonser. Jag vet inte varför jag gör det, för jag börjar alltid gråta. Det gör mig så förbannat ledsen att se dom små, korta dikterna och namnen på dom som kommer sakna den döda.

Mitt namn har aldrig stått i en dödsannons. Förutom mormors och farfars syskon känner jag ingen som dött. Jag har varit ovanligt förskonad och alltid, alltid, alltid fruktansvärt rädd för den. Döden. Döden som stirrade min mamma i ögonen i så många år, döden som jagat mitt väsen hela livet och nu slutligen kommit ikapp.

Men ni vet när man läser dödsannonserna, man hoppar över dom gamla? Man tänker att det är livets gång, även om det är tråkigt för närstående så är det naturligt. Nu är det en helt annan sak och det gör obegripligt ont i mig att morfar ska förminskas till en i raden av dödsannonser som hoppas över.

Min morfar ville dö. Han sa till både personalen och mormor att nu väntar jag bara på tåget hem. Han slutade både äta och dricka och han dog i sömnen. Han är fri från plågor, fri från sin sjukdom och trots att jag gjort slut med kristendomen vilar jag i hans tro på gud. Guden jag inte klarar av att se som verklig men som jag desperat hoppas att han är hos.

Han fick det bästa slutet en människa kan få. Han var färdig med livet och hur konstigt det än känns för mig så är döden naturlig. Den ska komma.

Alla, inklusive jag själv, säger det här till mig. Förlåt allihop, men det tröstar mig inte. Jag vet redan allt det där. Att han fick avslutet han borde fått, att hans plågor är över nu. Jag pratade i telefonen med mormor igår och medan jag hulkade sa hon han är framme nu, han är framme nu om och om igen. Jag vet att det är sant. Jag vet att det var hans tid. Men det hjälper inte, för jag har aldrig levt utan honom och jag vet inte hur man gör.

Jag och morfar hade något speciellt. Alla vet om det. Till och med mormor sa det igår, han älskade alla, sådan var han. Mest älskade han dig och din syster. Jag tycker inte om att favorisera, och det är inte något sådant, men med dig och honom så var det mer än så. Ni var varandras bästisar och på slutet när han hade glömt bort alla andra kom han fortfarande ihåg dig. Du var det sista som fortfarande kunde göra honom glad. Exakt så är det. Det är något i mig som tillhör honom, trots att vi varken delar gener eller blod, trots att vi aldrig kan klassas som släkt, så är det en stor del av mig som tillhör honom. Något han har planterat, vattnat och låtit gro. Det finns något i mig som är han.

När jag var liten tog han med mig överallt. Vi åkte på utflykter, gick på promenader och lekte. Han var ostoppbar. När vi åkte skidor var det jag som tröttnade först och bad om att gå hem. När jag drömde mardrömmar kände han det på sig och kom upp till mitt rum (vi bodde hos mormor och morfar ett tag, och även efter att vi flyttat hade jag ett eget rum där) och hämtade ner mig till deras säng. Sedan låg han sömnlös medan jag spann runt och sparkade honom om och om igen.

Ibland bråkade vi och då brakade hela helvetet lös. En gång sa jag till mormor att vet du hur jag vet att jag och morfar är släkt? Vi är lika envisa. Båda två ville envetet ha rätt och han var den enda som inte kollade bort när jag fuskade i olika spel. Han lät mig inte hållas. Jag minns en gång när jag satt i trappen och grät av ilska. Han hade stängt in sig i hobbyrummet. Till slut orkade jag inte längre, jag längtade så mycket efter honom, så jag smög upp och knackade på. Viskande frågade jag om vi inte kunde bli vänner igen. Hans svar var vi är vänner, bästa vänner, även när vi bråkar.

Sådan var han. Den vackraste, envisaste och bästa mannen jag mött. Han som alltid burit mig på sina axlar och som även i sin sjukdom alltid var god mot mig. Som kom ihåg mig längre än han borde ha gjort. Vatten är starkare än blod ibland, men starkast av allt är min morfar.

Jag vet inte hur man överlever det här. Det kanske är patetiskt att ta en gammal mans död så hårt, men morfar har uppfostrat mig. Jag har bott hos honom. Han har stått kvar när allting annat har rämnat omkring mig. Det är så konstigt att världen fortsätter snurra när hans hjärta har slutat slå, för på något naivt sätt har jag trott att det är hans hjärta som håller världen någorlunda vettig.

Allting känns så främmande nu. Utan honom. Det är svart överallt och jag kan inte förstå vad som skett. Kan inte förstå att jag idag suttit och letat psalmer som jag vill ska spelas på hans begravning. Kan inte förstå att jag sett honom för sista gången. Att jag hållit hans hand för sista gången. Att allt som kan ske mellan oss redan har skett. Kan inte förstå att jag ska gå in i en kyrka och säga mitt sista avgörande farväl. Jag kan inte ta in det.

Jag saknar dig så mycket morfar. Så mycket. Inga ord kan någonsin räcka.

****

Tack för era kommentarer. Er ombrysamhet värmer mig.

Nu har jag ingen morfar längre.

600

Min morfar håller på att dö nu

och jag vill bara ta tillbaka alla gånger jag egoistiskt önskat att det ska vara nog, att alla ska slippa se honom bli mindre och mindre, att vi ska få behålla minnet av morfar som mannen han egentligen är

jag tar tillbaka allt allt allt för jag är inte redo att ha sagt ett sista hejdå, jag är inte redo att ta ett slutgiltigt farväl av mannen som uppfostrat mig mer än min pappa, jag kan ta att han ligger på ett ovärdigt ålderdomshem och glömmer bort mer och mer jag kan ta det jag kan ta det jag kan ta allt förutom döden.

Jag är inte redo.

527

Min morfar är egentligen inte min morfar.

Inte biologiskt.

Min blodsliga morfar heter Rutger och är sociopat. Han kan inte känna empati för andra människor, hans hjärna fungerar inte så, det är kortslutning i den. Hans lägenhet luktar äckligt och på mammas fjortonårsdag, några månader efter hennes föräldrars skilsmässa, skickade han ett kort till henne där han sa att han inte längre var hennes pappa, att hon inte skulle hälsa om hon såg honom i stan. Jag träffade honom den senaste, antagligen sista, gången för åtta år sedan.

Min mammas pappa är inte min morfar.

Min morfar är en stor och ståtlig man som gillar att gå långa promenader i skogen, plocka blåbär och hjortron och allt annat. Min morfar är envis och stolt.

Min morfar är mitt livs kanske första kärlek, tillsammans med min syster och min mormor. Min morfar som aldrig lät mig fuska i fia med knuff, min morfar som sa stopp till mig med sitt mjukaste men ändå hårda sätt. Min morfar som bråkade, tjafsade och stängde in sig i "arbetsrummet". Min morfar som aldrig var den där fasta tryggheten min mormor alltid alltid alltid kommer att vara för mig. Min morfar som var i Korea en gång och sedan aldrig slutade prata om det. Min morfar som var en bastard, son till pigan som bonden gjort gravid, min morfar som ingen ville veta av. Min morfar som gifte sig med mormor i sitt sjätte årtionde, min morfar som gifte sig med Ingegerd som dog innan dom hann få några barn. Min morfar som inte är min biologiska morfar, min morfar som alltid älskat mig mer än han behövt bara för att bevisa att hur lite blod vi än delar så är han ändå alltid alltid alltid min riktiga morfar.

Min morfar.

Min älskade älskade älskade morfar, som jag varit så femårstrotsig på, som jag suttit i trappan och skrikit åt medan mormor försökte medla. Min morfar. Min eviga fadersgestalt när min egen pappa inte räckte till, när min egen pappa var frånvarande, kroppsligt och själsligt. Min morfar.

Min morfar som skrumpnat ihop, som nu bor på ett ålderdomshem. Min morfars kropp som en gång var så reslig, som nu krympt och blivit kortare än min. Min morfars ben som orkat ta så långa promenader så länge, som nu knappt ens orkar stå. Min morfar som ibland inte kommer ihåg mitt namn, men som alltid frågar hur jag mår. Min morfar som glömt bort allt, allt förutom kärleken till mig och min syster och mormor. Min morfar som inte kommer ihåg vad ica är, men som ändå tvingade en i vårdpersonalen att skjutsa honom dit så att han kunde köpa blommor åt mormor.

Min morfar, den största och stoltaste av män, 20-talets resligaste urman. Min morfar som hade ingenjörsexamen trots att ingen någonsin trodde på honom, min morfar som startade företag och gick med enorm vinst varje år mot alla alla alla odds. Min morfar som skrumpnar ihop och glömmer bort allt han varit.

Min morfar.

Jag älskar dig, morfar.

Du är den vackraste jag vet. Du är den största och stoltaste och kärleksfullaste och vackraste och jag skulle kunna ge allt, allt, allt jag äger för att få tillbaka ditt minne, för att få tillbaka dig. Det gör så ont i mig varje gång jag hälsat på dig, för du är bara ett skal nu. Av allt det jag älskat, av allt det som uppfostrat mig: ett skal finns kvar. Ett skal med ljusglimtar, med skratt, men varje gång du ser på mig med den där förvirrade blicken, när jag ser att du inte längre minns mig...morfar en del av mig dör då. En del av mig är du och med varje minne som faller bort faller också en del av mig till glömska, till historien.

Jag älskar dig, morfar.

Jag skulle kunna ge allt för att få tillbaka dig, för att ge dig ett evigt och friskt liv. Jag hatar din sjukdom morfar, jag hatar den! för den har tagit det allra vackraste jag har.

Jag älskar dig, morfar och just därför:

jag önskar att du får somna in snart, morfar. När du fortfarande har visst ljus kvar, jag önskar att du får somna in. Innan du blir till en grönsak med lunginflammation, innan det inte finns någonting kvar innanför skalet som är din kropp: jag önskar så att du får somna in innan dess. Jag klarar inte av att se dig förfalla mer, morfar, det gör så ont i mig att se försämring varje gång jag träffar dig! Det gör så jävla ont, morfar. Jag vårdar hellre dom minnen jag har, jag vill hellre att min sista bild av dig ska bli ditt leende, snälla låt det bli så.

Jag vet att du hade varit stolt över mig, morfar.

Precis lika stolt som mormor är; precis så stolt hade du varit. Jag har flyttat nu morfar, jag går på universitetet och ska ta examen om några år. Jag klarar mig bra. Det är svårt ibland men jag klarar mig bra. Jag mår bra. Mitt liv är fint. Jag har blivit en ganska bra person ändå och jag har dig att tacka för det. Dig och mormor, mina egentliga uppfostrare, dom som älskar mig mer än några andra gör. Ni är dom vackraste jag vet, det jag är stoltast över. Ni som börjat på botten, i fattigdom jag knappt kan föreställa mig har funnits i Sverige, där har ni börjat. Ni har byggt mitt land. Ni har byggt mig. Ni har snickrat ihop min rygg för att jag ska hålla den rak och vända alla nej till ja.

Jag behöver inte gå emot dom odds du och mormor haft mot er. Jag behöver inte göra det för att ni har älskat mig, uppfostrat mig till ett jag kan! och morfar ibland kan jag inte, men då tänker jag på er och gör ändå. Det är så lätt för mig och jag har bara er att tacka för det.

Morfar jag älskar dig.

Du som är den stoltaste, envisaste och vackraste jag vet. När jag tänker på dig bor du aldrig i det där eländiga rummet nära pingstkyrkan, när jag tänker på dig är jag fem år och sitter i er trapp och är så arg så arg så arg och du är i arbetsrummet och är så arg så arg så arg, när jag tänker på dig kommer du ut ur arbetsrummet, tar fram fia med knuff och säger den här gången fuskar du inte! När jag tänker på dig är vi i den där lilla skogen nära ert, vårt, hus och jag sitter på en sten medan du ger mig blåbärsris efter blåbärsris. När jag tänker på dig ser jag gröna stövlar och grå byxor. När jag tänker på dig ser jag modellflygplanet du byggde ihop, när jag tänker på dig äter vi blåbärssylt i långfilen mormor alltid gjorde. När jag tänker på dig står jag åter och håller i dina ben, står på dina skidor medan du för oss framåt och morfar jag skrattar så mycket att jag kiknar, faller omkull rakt in i snön med huvudet före.

När jag tänker på dig är det alla glada minnen från min barndom jag ser, när jag tänker på dig blir jag varm och ledsen på samma gång, när jag tänker på dig överrumplas jag av kärleken och tryggheten bara du kan ge mig.

Moder jord, Gud, Allah, vem det än är som bestämmer: snälla låt det förbli så, tvinga inte min morfar att lida mer nu. Han är en god man, kanske den godaste jag vet. Jesus, du vet att han tror på dig med hela sin kraft, låt honom komma hem nu.

Det här är det mest och minst egoistiska jag kan säga på samma gång, för gud vad jag vill ha kvar min morfar! Jag vill aldrig sluta stryka hans hår, jag vill suga ur varje liten grej jag kan få, men samtidigt: låt honom komma hem nu. Han förtjänar vila.

Och morfar en sista sak:

jag kommer sörja dig i hela mitt liv. Jag sörjer dig redan. Jag saknar dig alltid, älskar dig alltid, längtar alltid efter att du ska ge mig råd. När jag får egna barn ska jag påminna dom om blodet som inte flyter i deras ådror, ska jag berätta om dig och din rakaste rygg, ska jag visa bilder på dig och försöka få dom att förstå var dom kommer ifrån: att allt härstammar ifrån dig, att allt som är gott i mig kommer från dig.

Morfar du var nog ingen för världen, men för mig har du varit exakt allt.

478

Jag är tretton år.

Jag har varit arg och olycklig i hela mitt liv. I hela mitt liv har jag rivit ur alla böcker ur bokhyllan, i hela mitt liv har jag kastat kuddar, i hela mitt liv har jag skrikit sparkat slagits. I hela mitt liv har det varit uppochner, i hela mitt liv har jag skrikit istället för att andas.

Hela mitt liv.

Jag är tretton år och är arg och olycklig men jag skriker inte längre. Jag är tyst. På nätterna lyssnar jag på hur min syster gråter sig till sömns.

Jag är tyst. Jag gråter inte, jag skriker inte. Hjärtat smärtebultar hårt, hårt.

Jag är tretton år och så jävla ensam. Mina föräldrar slår sönder allt det som varit vi, allt det som varit det olyckliga familjelivet men ändå liksom ett familjeliv. Allt det slås sönder. Porslin som krossar väggar, kläder som slits ur garderoben och rivs itu.

Hjärtat smärtebultar hårt, hårt men jag är tyst. Jag är tyst eftersom jag är ensam. Jag är tyst, för vem skulle någonsin lyssna? Min syster rymmer till sina vänner och mina föräldrar hinner aldrig sätta sig ner, för hela tiden springer dom. Från allt som varit vi, från allt dom nu sliter itu. Min pappa dricker för mycket, mamma syns inte till.

Varje natt lyssnar jag på hur min syster gråter sig till sömns medan mina föräldrar kastar hemska anklagelser mot varandra.

En fredag ringer en kompis mig och frågar om vi ska hitta på någonting. Jag viskar fram:

jag ringer dig senare, jag hör inte vad du säger..jag ringer dig senare. Det enda som hörs är mina föräldrars skrik i andra änden av huset. Alla dörrar i ett stort hus är stängda och dom överröstar allt. Dom överröstar mina tankar och därför är jag tyst.

Jag har inget att säga, för jag är tretton år och mina tankar överröstas av skrik som kommer från dom som ska beskydda mig från allt det hemska.

Jag är tyst och jag skäms. Jag skäms för min familj, jag skäms för mig själv. Skammen står mig upp i halsen, jag kan inte andas. Jag skäms, jag är tyst. Jag gråter inte, jag skriker inte.

Jag är bara tyst.

En dag sitter jag i en soffa hos min mormor och morfar.

Min morfar är sjuk. Hans sjukdom tar över allt det han varit, hans sjukdom berövar mig den fina, kärleksfulla mannen som tagit mig på äventyr och kramat mig och sagt stopp när jag behövt stopp. Min fadersgestalt är sjuk och finns inte riktigt längre, men han har ännu inte flyttat till ålderdomshemmet. Hans sjukdom gör honom arg och irriterad och om honom som jag älskat så högt, så brinnande tänker jag nu tanken jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig.

Jag är tyst och jag är ledsen, mina tankar tänks i hat. Jag tänker på mig själv och jag tänker på min familj och jag tänker på min släkt och jag tänker på att jag inte har några vänner, bara meningslösa kompisar som inte fattar ett piss och jag tänker på att jag har vantrivts i hela mitt liv

och jag vill dö. Jag är tretton år gammal och jag vill inte leva längre.

Ingen ser, ingen hör. Ingen kan se, för jag klistrar på falska leenden och skrattar högst av alla. Ingen får märka, ingen får se. Ingen kan heller höra, för jag är tyst. Jag är tyst, jag är tyst, jag är tyst. Vad skulle jag säga? Hur ska det som känns formuleras?

Detta har jag lärt mig: det är bättre att vara tyst.

Jag är tretton år och jag sitter i en soffa hos mormor och morfar och jag vill dö.

Mormor har bakat bröd. Brödet vi alltid kallade Ormar när jag var mindre och bodde hos dom. Hon brer en macka och ger mig godis och sätter sig bredvid mig.

Josefin jag ÄLSKAR dig. Ibland händer saker man inte kan råda över och det är sorgligt, men josefin jag älskar dig. Kom ihåg det. Du är min skatt.

Och jag svarar inte, för jag är tyst men där börjar något växa i mig. Långsamt och jag märker det inte själv, för jag är fortfarande tyst och hård och ledsen och vill dö, men ett frö planteras och börjar gro

och idag är jag inte tretton år längre och jag är inte tyst och jag vill inte dö, jag vill leva alltid alltid och jag kommer aldrig glömma att min mormor älskar mig alltid alltid alltid. Idag är jag äldre och det som slog rot i mig där, det som nu vuxit och blivit jag..

jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Jag vet bara att jag är skyldig min mormor så mycket, om inte allt.

Inatt sitter hon på ett tåg på väg till sin brors begravning.

Syskonskaran som en gång var åtta personer stark har krympt och blivit till en trio. En trio utspridd i landet,

och mormor?

Mormor jag kan nog inte förstå hur ont det gör i dig. Jag kan inte förstå hur mycket du saknar dina syskon. Jag kan inte förstå hur det känns i dig att veta att nu är ni bara tre, snart kommer ni bara vara två. Jag kan inte förstå hur det känns att veta att det snart är din tur.

Mormor, kommer du ihåg för två år sedan? När jag sa till dig att du aldrig, aldrig får dö?

Jag menade det. Jag menade det verkligen, för jag kan inte förstå hur jag ska klara av att leva kvar när du inte finns längre. När min första fasta punkt försvinner, när den enda som alltid, alltid berättar för mig om hur älskad jag är inte längre finns för att påminna mig om det. Jag förstår inte hur jag ska orka andas så många andetag utan dig.

Jag älskar dig så mycket, mormor.

Jag tänker på dig varje dag, varje timme. Jag tänker på dig när jag gråter av smärta, jag tänker på dig när jag känner mig sämst sämst sämst i skolan, jag tänker på dig när det regnar. Jag tänker på dina kramar och jag tänker på ditt speciella sätt att uttala mitt namn och jag vet att jag alltid, alltid är älskad. Jag tänker på dig när jag ler, när det är soligt, när jag lägger mig på kvällen och ler för att dagen har varit så bra. Jag tänker på dig då och vet att jag alltid alltid är älskad, aldrig aldrig ensam.

Jag vill inte att du ska dö.

Jag vill att du ska se mig ta min examen, jag vill att du ska vara med på mitt bröllop, jag vill låta dig träffa mina barn. Jag vill att du ska vara med, alltid alltid, för jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.

Så snälla mormor, säg att du är den enda med evigt liv, för jag kan inte förstå hur världen ska fortsätta snurra utan dig.

Jag älskar dig så mycket.