söndag 26 februari 2012

612

Jag pratar med L innan och precis innan vi ska lägga på säger jag ja just ja, jag ska snart träffa Victor också. Hon frågar hur det känns och jag: inte alls. Jag vet inte? Borde det kännas. Jag kan inte sånt här, har aldrig varit vän med ett ex innan.

Det regnar som fan från alla håll när jag går ut på torget för att möta honom. Jag känner igen honom med en gång och går fram. Han röker, vi kramas, jag retar honom för att han har skor i skinn (han har varit militant vegan) (han slutade med det när han kom på att det inte förändrade någonting) (han är dock fortfarande väldigt strikt vegetarian (nästan vegan, den enda djurprodukt han äter är typ fil och ibland creme fraiche) (han köpte tydligen skorna på loppis) och jag vet inte. Vad ska jag skriva om det här egentligen?

Vi går till ett café, jag köper te åt honom och kaffe åt mig. Vi pratar om livet: hur det är nu hur det har varit hur hjärtat känns triviala saker som händer hans musik min skola allting. Efter en och en halv timme säger han eh ja...ska vi prata om..oss också? och jag rycker på axlarna för jag vet inte. Vad finns det att säga egentligen? Så vi krystar ur oss några enkla analyser om läget om oss om allt och sammanfattar det med på ett sätt är det ju precis som vanligt och på ett annat sätt är det helt nytt.

När jag säger något om men vadå, är det tänkt att vi ska sätta upp regler för vår relation eller va jag fattar inte? Jag tycker att det är liksom..enkelt. Vi var ihop innan, vi tycker fortfarande jättemycket om varandra, vi är kompisar? Räcker inte det som riktlinje? Räcker det inte med att det känns bra nu och om det börjar kännas dåligt så får vi helt enkelt bara prata om det? kontrar han med jo vi sätter upp mål! jävligt bisarra mål, typ ta över 10% av styret i sverige och vi lägger fram en plan för hur det ska gå till och det är bara..kul. Kul och enkelt och bra och Victor är den mest speciella personen jag träffat någonsin och gud, vad jag älskar honom. Alltid älskar jag honom!

Och kanske kan ni inte förstå det här men snälla försök: vi kommer inte att bli ihop igen. Vi vill inte. Vårt förhållande fick vara rent och vackert från början till slut. Att vi nu kan fortsätta ha en relation är helt beroende av att vi lät det vara så. Att vi aldrig skuldbela den andre, att vi aldrig svek varandra, att vi aldrig var elaka. Jag kan inte förklara det bättre än så. Vi älskar varandra, vi står varandra väldigt nära, vi funkar: men vi vill fungera såhär. Som vänner. Victor är för speciell för mig för att jag ska kunna ge det en till chans. Jag tror inte på on-and-off, han tror inte på tvåsamhet och allting som fick oss att göra slut finns fortfarande kvar. Det går inte.

Jag övar mig på att vara helt brinnande ärlig, inför mig själv och inför andra (er), så här kommer det: Jag är inte kär i Victor. Jag kämpade som fan för att sluta vara kär i honom. Det var svårt och jobbigt och nödvändigt och om jag står i ärlighetsbranden så säger jag: jo, jag skulle kunna bli kär i honom igen. Ja, en del av mig kommer alltid vara hos honom. Vårt ihopande blev kort men det var så extremt jävla viktigt för mig. Den relationen är på min topplista över relationer som påverkat mig positivt. Det går inte att sudda ut och jag vill inte det. Jag vill inte radera vad vi var. Jag vill aldrig se mig själv stå och säga: nej men jag vet inte det med victor var väl inte sååå himla bra...för isåfall skulle jag ljuga. Det var SÅ himla bra och det var SÅ himla vackert och allt jag har skrivit i den här bloggen är sant. Jag har inte förskönat någonting: allt som står här är exakt precis som det var.

Men jag är inte kär i honom och jag kommer inte att bli det igen. Jag kommer vara hans nära nära vän, han kommer vara min nära nära vän. Jag har älskat Victor på ett sätt jag inte trodde var möjligt: ett sätt jag aldrig tidigare upplevt och som jag inte tror kommer hända igen. Jag älskar fortfarande Victor på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Det är nästan som med S: en kärlek som hände snabbt: ett band som vävdes ihop samtidigt som blickarna möttes: något som inte går att radera någonsin. Kärlek är inte bara puss och kram och gifta sig och skaffa tusen barn. Kärlek är inte bara att vara ihop och ta det där extra ansvaret. Kärlek är inte bara att vara kär och ha sockerdricka i blodet. Kärlek är också att säga: jag älskar dig och vi är inte bra för dig så jag lämnar oss. Jag lämnar oss men aldrig dig. Kärlek är att bli ihop och göra slut och sedan sitta på ett café och ha det så himla himla bra och veta att man aldrig kommer att bli ihop igen. Kärlek är att älska personen mer än relationen. Kärlek är jättemycket mer. Kärlek är allt som är av godo. Kärlek är vänskap och solrosor och fyllekramar och ja, allt.

Innan vi skiljs åt frågar jag hur han mår. Hur han mår på riktigt, inte vi-träffas-och-fikar-och-jag-ger-dig-det-här-svaret-för-det-passar-bäst-mår. Han tvekar i blicken och svarar bra..eller ja jag mår okej. När jag frågar om hans mediciner säger han att han fortfarande äter dom, men mixtrar. I mig: suck, gör inte såhär mot dig själv. Sluta mixtra. Gå till en jävla psykiatriker och få riktiga mediciner och riktig diagnos. Jag vill inte se tvek i hans blick, jag vill se liv. Riktigt liv!! Sådär som jag har sett, inte många gånger men ibland ibland, det livet vill jag se i honom och det finns inte där. Det finns inte där och det är sorgligt.

När caféet sedan stängt och vi hejdå-fint-att-ses-kramats åker jag till min vän meteorologen. Vi köper mat och jag kvittrar: det gick bra! det gick bra! jag har en ny kompis och det känns så himla bra!

8 kommentarer:

It's all gonna be fine sa...

Herregud, plötsligt blir allt så klart för mig: du har tagit över stafettpinnen efter Världens bästa flickvän (obs komplimang). Jag älskar hur du skriver.

Och vad fint att ni kan vara, är, vänner.

It's all gonna be fine sa...

Herregud, plötsligt blir allt så klart för mig: du har tagit över stafettpinnen efter Världens bästa flickvän (obs komplimang). Jag älskar hur du skriver.

Och vad fint att ni kan vara, är, vänner.

It's all gonna be fine sa...

(Oj det blev två.)

josefin sa...

Oj. Hjälp. Jag tar det som en jättejättejättestor komplimang, en superkomplimang för jag har läst hennes blogg som en bok kanske hundra gånger utan att ens överdriva. Tack fina fina du.

It's all gonna be fine sa...

Ditt sätt att skriva påminner så mycket om hennes. Så innerligt och fint.

Världens Bästa Flickvän sa...

Jag tar det också som en komplimang!!!

<3

It's all gonna be fine sa...

Ja, ta åt er båda två! Ni = mkt bra!

josefin sa...

Åh men åh ni två!! Hjärtan och solsken!