613

Sibylla, som inte heter så egentligen, skickar mig ett sms på måndagsmorgonen: hej, jag kommer till dig nu. har du något gott att dricka? typ juice eller öl eller sprit och några minuter senare drar hon upp min dörr, förolämpar mina städegenskaper och lägger sig i min säng. Fina, fina Sibylla.

För två år sedan visste jag inte att hon fanns. Det känns jättekonstigt. Jättejättejättekonstigt, för vad skulle mitt liv vara utan henne? Utan hennes skratt och ölhävartävlingar och bakfyllesms? Utan hennes hjärta att vila i, vad skulle jag vara då?

Jag klagar ofta på min familj. Den är hemsk och ful och jag är så ledsen över att ha vuxit upp inom dom ramarna. Men någon sa någon gång att ens vänner är familjen man får välja själv. Jag skulle vilja lägga till: det är den familjen som väljer en. Vänskap är för mig den ultimata kärleken: det finns inga egentliga krav, det finns bara ren och skär jävla kärlek, det finns bara du är så himla himla bra och det känns så fint i mig när vi är med varandra och jag älskar dig för att du är du inte för att jag borde!!

och alltså, jag säger ju det här jämt, men mina vänner! Mina vänner! Vilka stora personer! Vilka hjärtan! Vilken fantastisk humor! Vilket välkomnande! Vilken kärlek! Jag förstår fan inte vad som hände, hur jag fick sådana fantastiska vänskapsrelationer. Jag har gått från att ha typ två kompisar men ingen som på riktigt kände mig, till att ha två kompisar där jag bodde och några fler (fantastiska underbara bästa i världen) på avstånd, till detta översvall av personer. Jag har liksom ett riktigt gäng! Ett stort gäng som har massa fester och som ser på film och som går ut och går och som har smågäng för vi är så många. Jag förstår det fortfarande inte, att jag får vara en del av det. Att jag får vara en del av oss, av något.

Och Sybilla då. Cybil rebell. Våra blickar som möttes på någon fest och sen hade vi kul i sällskap av andra men när vi lämnades ensamma: eeh....är ditt vin gott....fint väder idag..ja...japp..ska nog se vad Klassbästa gör....

Sen. Jag vet inte vad som hände, jag minns det inte, men vi råkade berätta om hjärtat om det som finns inuti om det som varit om det som är. Vi byggde upp någon slags relation och vi trevade tvekade i den: kan jag lita på dig? Vem är jag för dig? Är jag bara en i mängden eller får jag vara mer för dig? och sen sommaren: alla andra som flyttade: hennes känslor som åkte åt tusen håll: vi som satt i gräset: du är fan bäst! jag älskar dig så jävla mycket, fattar du det!: vi var vänner inte bara kompisar vi var vänner vänner vänner.

Idag:

min mobil skriker, sms:

Säg upp din dyra jävla lägenhet och bli min roomie! Det är spikat, klart, färdigt, hurra!

Om två månader ska jag flytta in i hennes tvåa, dela kök och liv och tankar. Bråka om disken, ha efterfester, vara bakfulla ihop, skriva förlåt jag hann inte städa ha en bra dag fjunis på lappar och lägga på diskbänken, klaga på livet, ha någon att åka hem från krogen med. Tillsammans. Med Sibylla! Min finaste bästaste Sibylla vars existens jag inte kände till för två år sedan men som nu är en självklar del av min.