söndag 18 mars 2012

618

- Du är ju mycket mer stabil nu än du varit...ja, någonsin jag känt dig

det är Klassbästa som säger det. Vi är hemma hos henne och dricker te några dagar efter att jag träffade Victor första gången efter att vi gjorde slut. Hon tar upp det efter att jag suckat åt att han är så hjälplöst LEDSEN i varje liten cell i kroppen och påpekar något jag inte tänkt på själv. Jag är ganska stabil.

Jag har alltid varit hundra-procentig. Mina känslor intar mig med full kraft och sedan finns inget annat. Är jag ledsen är jag utom mig och tänker att jag inte orkar leva, att det bara inte GÅÅÅR mer. Är jag glad dansar jag fram på gatorna, det är ingen metafor jag gör verkligen det, dansar på gatorna av glädje och ser solsken i varje gathörn. Det har inte funnits något däremellan. Varje känsla blir så allomfattande och jag kan inte förstå att jag någonsin känt på något annat vis, än mindre förstår jag att det finns ett efter.

Det har alltid varit så. Jag har hatat det men också tyckt lite om det. Det blir så på riktigt att leva så. Allting brinner när man uppfylls så av varje känsla, men samtidigt: det är jobbigt att brinna. Det gör ont och är obehagligt varmt och även om jag har insikt i att jag är hundra-procentig är den insikten långt borta när jag ligger i min säng och önskar mig död eftersom ledsen-känslan tar över hela min person.

Så jag har bett om stabilitet. Desperat har jag frågat hur man lär sig att hantera sina känslor, för jag har inte orkat. Det går inte att orka leva i det ständigt hundra-procentiga. Varje gång jag känt mig tung av känslor har jag liksom skrikit inombords: NÄR SKA JAG FÅ VÄXA UPP OCH INSE ATT DET HÄR INTE ÄR DET ALLOMFATTANDE SLUTET. NÄR SKA DET FÅ BLI MER ÄN EN DIFFUS VETSKAP, NÄR FÅR JAG INSE. JAG BEHÖVER LÄRA MIG DET HÄR SÅ NÄÄÄR SKA JAG FÅ GÖRA DET.

Svaret är:
Jag går ut genom min port, ska till ica och köpa fil innan dom stänger. Jag är ledsen i hjärtat. Ledsen för: morfar livet skolan vädret framtiden. Söndags-ledsen, vardags-ledsen. Men det är en liten ledsnad, den är som en prick i hjärtat. Den finns där och jag tänker: jaha, jag är lite ledsen. Det gör inte så mycket, jag ska läsa min bok och sova och imorgon kommer jag nog inte vara särskilt ledsen.

Och jag kan liksom: le utan att gå sönder av lycka. Le för att livet kan vara fint och trevligt och bara bra. Jag pendlar inte längre mellan ytterligheter, jag håller mig i en gråzon vilket ju låter förbannat tråkigt men det är SÅ SKÖNT. Det är som att jag har levt ett helt liv med blurriga solglasögon på mig och nu plötsligt klarat av att ta av mig dom och världen klarnar. Jag orkar bry mig mer om andra personer, på ett hälsosamt sätt, och jag orkar plugga tillräckligt mycket och jag orkar diska och hålla städat i min lägenhet för jag tänker liksom att
om jag inte gör det här nu får jag göra det senare när det har blivit kaos så det är lika bra att jag gör det nu

och det låter ju vardagligt, sånt som alla gör, men för mig är det stort. Det är stort som fan och känns REVOLUTIONERANDE och enkelt.

Det är därför jag inte skriver. Det finns inte så många känslor som bara måste ut ut ut. Det finns känslor som guppar i mig och men ingenting är längre så lysande vitt eller totalt svart. Jag kan äntligen se andra färger och även om det finns något vackert i att leva svartvitt är det så mycket vackrare att bo i en regnbåge.

Jag vet att andra perioder kommer att komma. Jag vet att jag igen igen igen kommer att sitta här och skriva att det enda jag vill är att byta hud bryta liv, men just nu känner jag mig stabil och det är så fruktansvärt jävla skönt.

1 kommentar:

Jeanette sa...

Heja Josefin!