621

En gång sa jag: jag hoppar hellre från femtonde våningen och faller än att stå på marken och undra vad som skulle kunnat bli. Jag kastar mig ut och nästan varje gång faller jag platt till marken blöder nästan ihjäl gråter slickar mina sår kliver bestämt upp går med fasta steg mot trappen hoppar igen och jag tänker göra det om och om igen tills jag flyger för evigt

nu vill jag bara säga: jag orkar inte flyga. Jag orkar inte slicka mina sår, jag vill inte bära min sorg i armarna. Nu är tiden för mig att växa upp tiden att bli som dom andra (calm collected sjukt jävla tråkig blir för full skrattar åt det dagen efter känner ingenting på riktigt undrar om jag verkligen andas). Nu ska jag bli vuxen med kontroll över mina känslor

jag orkar inte hoppa från femtonde våningen längre. Jag orkar inte ens hoppa från fucking fjärde.

Jag orkar inte, för det fungerar ju inte ändå.

Efter M visste jag: det finns mer än det här, det finns större och jag väntade inte på att det skulle komma till mig jag roffade åt mig skrek högt DET HÄR FÖRTJÄNAR JAG och visst

det är nog en efterkonstruktion att det var så för samtidigt minns jag ensamma gråtsöndagar, men ändå. Jag var modig. Jag var inte på toppen av världen men jag var modig och det räckte för att få Victor och den största (och oh så korta) kärleken i hela mitt liv.

Jag har aldrig upplevt någonting i närheten av det jag hade med Victor och när tiden nu går läser jag mina gamla blogginlägg och jag minns det, men som om det var någon annans minnen i mig. Är det verkligen jag? Var det verkligen jag som fick höra alla stora ord?

(ja, det var jag. Jag vet det för jag har sparat en hejdå-lapp skriven på en godispåse. Den avslutas med jag älskar dig så mycket. Fan, jag saknar dig redan innan jag gått härifrån. Du är allt. Allt allt allt. Allt. Allt. Allt. Allt. Allt.)

Det var en kärlek som sprängde alla mina gränser. Det frågade sig inte på, den lät sig inte växas fram den sa: här är jag KABOOM. Vi gick från främlingar till älska på två veckor och allting var genuint, allting var på riktigt.

Det var: inte två personer utan en. Det var: jag ska upp om två timmar men jag måste hålla mig vaken för du är så vacker du är så min jag älskar dig för mycket för att kunna sova. Det var: duåjag och sen alla andra. Världen utanför var precis det, utanför. Dom visste ingenting om vad vi hade, om vad vi var, dom fick aldrig aldrig höra det vi viskade till varandra klockan fyra på morgonen i juli. Dom fick inte veta, fick inte höra för tänk om dom tog det ifrån oss. Det var: jag kan inte leva utan dig det går inte jag menar allvar du är mitt syre och att verkligen, vekrligen mena det. Att inte längre existera på sina egna villkor utan på den andres

det är det vackraste och mest self-destructing jag varit med om. Det var inte världen utanför som var hotet, det var vi själva. Man (eller ja, jag) orkar inte älska en person så mycket. Man orkar inte bära den

jag orkade inte bära honom.

Jag älskade Victor mer än vad jag trodde gick och jag ber om ursäkt till mig själv nu för jag ville aldrig, aldrig skriva det här och jag ber om ursäkt till mina vänner som läser det: jag älskade Victor MED HELA FUCKING KROPPEN och jag som alltid sagt att vänner är störst vänner kommer alltid att vara störst glömde bort mina egna ord

för Victor var överallt. Victor var i alla mina celler. Jag älskade honom. Han älskade mig. Vi älskade varandra på ett sätt där man själv inte spelar någon roll, där det inte ens är svårt att ta ett beslut man vet kommer göra ont eftersom det kommer få den andra att må bättre.

En kärlek där det var helt självklart att bryta upp från en fest man peppat i tre veckor för att den andra hyperventilerade i en annan del av stan. En kärlek där man inte bar sin sorg i armarna, en kärlek där man bar den andres så gott man kunde

och det låter ju så jääävla vackert för det var det det var vackert vackert vackert men det var också tungt. Det var tungt för plötsligt insåg jag att han hade mer sorg än vad jag kunde bära. Jag hade vetat om det avgrundsdjupa från början, tidigt tidigt visade han mig platser ingen annan någonsin fått se

men även om jag visste så VISSTE jag inte. Jag visste inte att platserna snart skulle handla om att ha en helt normal konversation om att jag faktiskt inte ville döda honom, att det snart skulle handla om att se mjölkblicken jag aldrig förmår att förklara

och jag vet inte.

Jag vill inte längre öppna upp mig för den typen av kärlek. Det var det vackraste men det var också vårt. Jag är okej med att behålla Victor i mitt hjärta som både min vän och min för alltid mest vidunderliga kärlek. Jag är okej med att aldrig känna ruset igen. Jag är okej med det, för jag orkar inte en gång till. Jag orkar inte. Det var vackert och det var utmattande. Det var en omöjlighet att inte älska Victor så totalt men det var också obeskrivligt tungt.

Förstår ni vad jag säger? Det känns som att jag trasar omkring i förvirrade cirklar här.

Jag är okej med att aldrig igen känna en så ren och total kärlek. Jag VEET att det är precis så melodramatiskt som jag tidigare förklarat att jag inte längre är, men det här är hur jag känner. Jag är inte ledsen över faktumet att jag inte vill längre. Det känns bara: jaha

och josefin anno våren 2011 hade skrikit åt mig att VADÅ "jaha"? Varför kan du inte känna längre, varför vill du inte?

svaret är: för att jag inte orkar. För att det finns trygg och lugn kärlek som kanske mer liknar vänskap+sex som inte är på jätteriktigt, som inte får en upp till dom där trötta hollywoodkliché-höjderna. För att kärleken som faktiskt är något sånär på riktigtriktigt, den som får en att känna sig full och struttandes på rosa moln lämnar en uttorkad och spottad på och alldeles för jävla ledsen och varför, varför skulle jag välja något sådant åt mig själv? Varför skulle jag välja att fortsätta vara så ohanterbar, varför skulle jag fortsätta bära hjärtat i handen? Jag förstår inte det. Att leva som jag alltid gjort fungerar inte, det är tydligt som fan, jag behöver lämna mitt gamla hjärta och ta det här nya

det här nya som inte ständigt önskar att ömsa skinn, det här nya som faktiskt står ut med sig själv. Det här nya som kan se på en relation och faktiskt vara rationell. Det här nya som inte bara är ett stort blödande hjärta som skriker JAG ÄR KANSKE INTE GLAD MEN JAG KÄNNER IALLAFALL NÅGOT, det här nya som också har en hjärna och kan välja vad som är bäst.

Jag ångrar ingenting jag varit, jag ångrar (nästan) ingenting jag gjort. Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte vara så äkta och autentisk hela tiden, jag orkar inte vara en känsloperson, jag orkar inte kasta mig ut för femtonde våningen och därför blöda konstant. Jag har aldrig orkat vara jag och nu när jag kommit till en punkt där jag faktiskt kan välja, där jag kan bli något annat, något annat som är stabilt: varför skulle jag inte?

(och om nu någon tänker eh alltså du säger att du har blivit rationell och stabil men det här inlägget är ju ganska mycket ditt tidigare jag: jag är ganska medveten om det. Jag är medveten om att jag ser allting svart-vitt: antingen är man 1000%ig i allt allt allt man gör känner säger är eller så är man calm collected tråkig kan inte känna stora känslor. Jag har inte kommit så jättelångt med det där att vara stabil och just nu är det här det enda jag kan accomplish)

Jag orkar inte kasta mig ut längre. Jag orkar inte känna stora känslor som i slutändan förgör allting, hur god känslan än var att smaka på medan den varade. Jag orkar inte investera så mycket av mig själv i något som till slut bara dör, jag orkar inte dö med det. Jag orkar inte mer.

Jag tror på kärlek. Jag tror på det så jävla mycket att det fan tar sönder mig, men jag vill ändå inte.

(och här har du som kanske känner dig lite lite träffad den långa förklaringen jag aldrig kunde säga till dig)