622 (om dimensionen i mig som aldrig förändras)

Vi sitter mittemot varandra på ölhaket bredvid det där vi hade vår första date. Samtalet trevar inte. Vi har pratat om skolan framtiden livet hur det känns att lämna det man en gång såg som sin hela självbild. Egentligen hade jag bara tänkt dricka en öl och sen åka hem till min nya lägenhet där jag har kombo och nytt liv och jättemycket flyttlådestök överallt, men jag är inne på min tredje och vi har pratat oavbrutet i fyra timmar. Jag ser mina egna tics i honom; hur han tvinnar håret pillar på saker på bordet. Sådant jag gjorde förut, inte han. Det känns konstigt och jag undrar hur två personer kan växa ihop så mycket och sedan bryta utan att trasas sönder helt.

Vi halkar in på samtalsämnet Vår Relation. Det där vi egentligen inte rör, som bara skapar ångest och oförståelse. Jag berättar om hur jag upplevde att jag kämpade för honom, bar honom genom allt, lyssnade på all hans ångest och besvikelsen ilskan sorgen när han sedan tog avstånd från mig utan att någonsin bekräfta att jag gjort mycket för honom. Hur tungt det var. Han frågar varför det var värt det, varför jag ens fortsatte när han obetedde sig. Svaret är enkelt: för att jag älskade dig så himla mycket, det fanns inga andra alternativ. Jag var tvungen. Det gick inte att ge upp

han får glansögon och ger mig upprättelsen jag så länge velat ha genom att säga: fan vad jobbigt det måste ha varit för dig. Förlåt. Jag reste mig upp och slutade vara så jäkla rädd när vi var tillsammans men sen flyttade jag och då spårade allting ur. Förlåt. Jag svarar att det inte gör något, att det är okej. Att jag inte är arg. Han säger något om att det är konstigt att vi kan vara så fredliga mot varandra när göra slutandet var så himla jobbigt och tungt och sorgligt

och sen säger han att det känns så bra att sitta mittemot mig nu, att det känns som..hemma. Hemma och familjärt och att allt känns precis som vanligt i honom. Att en del av honom finns i mig och att han saknat det. Att han tycker om mig, så jäkla mycket, och att det aldrig kommer att gå över. Att värdet finns i mig.

Vi går på toaletten samtidigt men fastnar utanför. Vi kramas, håller varandra i händerna, snusar nacken, pussar kinden och är som i trans innan någon ber om att få gå förbi oss. Vi skrattar lite försynt och går in i varsin toa. Tillbaka till bordet, vanligt prat om jagvetintevad och han ser på mig med ögon jag känner igen. Jag vet vem du är, tänker jag. Jag vet vem du är. Jag vet vad den blicken menar.

Klockan är plötsligt jättesen och jag behöver gå hem. Han går ut för att röka och vi står där. Pratar om att resa sig om att gå vidare om allt och sen ska jag verkligen gå och vi kramas och kramen blir längre trevar sig kvar vi tar varandras händer står nära pussar stryker kinderna mot varandra pussar kinderna och spänningen ligger tät tät tät i luften. Jag tänker att okej antingen går jag bara härifrån och bryter det som håller på att hända men jag vill inte, jag vill stanna. Jag vill stanna här med honom. Han som är mer för mig än jag kan förklara. Vi skrattar åt situationen, säger att det är konstigt men ändå inte. Mumlar något om vanans makt. Att det känns som vanligt. Han för sin hand mot mitt hår och gör en rörelse han alltid gjorde när vi var ihop. En som inte är intim men som för oss innehåller allt. Pussar på kinderna lite till. Pussar på munnen. Pussar på munnen. Pussar på munnen. Håller händerna om varandras nackar, viskar jag kommer alltid tycka om dig och allting känns. Jag vet inte. Explosivt. Det känns explosivt. Det är vanans makt, det är ölen, jag vet det för jag vill aldrig bli ihop med honom igen, det är omöjligt det går inte. Men jag älskar honom. Jag älskar honom och kommer alltid älska honom. Vi kysser varandra tre gånger till, han rufsar mitt hår och sen går jag

jag går och tänker fan

fan, för vi kommer aldrig komma över det här. Vi kommer aldrig komma över varandra helt. Något kommer alltid finnas kvar, vi kommer alltid vara victor&josefin, vi kommer alltid ha en speciell relation och jag vill inte det. Jag vill inte känna det i mig, jag vill inte alltid ha ett frö som är han i magen. Jag vill inte veta att det finns en dimension som är vi som inte går att förändra. Jag vill inte känna känslorna jag känt förut, jag vill inte veta att han varit allt det och att jag inte tror att jag kan känna så igen.

Jag vill vara över. Jag har trott att jag är helt över, att det inte finns kvar, men det gör det. Det är inte mycket och i mitt vardagliga liv känner jag aldrig av det men vi satt där mittemot varandra och pratade precis som förut såg på varandra precis som förut rörde oss tillsammans precis som förut och jag vet att känslorna som finns undanskuffade långt borta kan röras upp igen och jag vill inte det, vill inte det, vill inte det.