onsdag 30 maj 2012

625

(En liten varning: detta är LÅNGT och jag förstår om ingen läser, men det var viktigt för mig att skriva och jag kunde inte dela upp det i kortare bitar)

Jag vaknar av att Sibylla sticker in huvudet i mitt rum och väser fram förlåt för att jag väcker dig men snälla umgås med mig jag har så jävla trrrååååkkiiiiiggggttttt!! för att senare kommentera på hur fint jag har städat och möblerat om och det är egentligen så enkelt, men mitt i min nyvakna förvirring fylls jag av oändlig tacksamhet. Hon förstår inte att hon gör det och kan därav inte förstå hur mycket det betyder, men den här tysta uppskattningen och kärleken mellan raderna - den betyder hela världen för mig. Den säger: jag älskar dig för att du är du och jag vill tillbringa min tid med dig. Jag är glad över att du bor med mig, jag är glad över att du finns i mitt liv

och det är så enkelt och osagt och plötsligt rörs jag till tårar över det, över att det kan vara såhär. Det är som att hon säger du din mamma har fel, du är visst värd en massa saker.

Jag minns alla som älskat mig, alla som genuint velat hjälpa mig och jag är så tacksam, så glad, över att det ändå fanns en plats för mig. Så lättad över att alla dom där åren av att inte höra till, dom där åren av att vara åsidosatt och ensam, är slut. Kanske inte för alltid, men iallafall för stunden. Det får räcka.

Några timmar senare sitter jag i soffan och tänker istället för att plugga och jag inser att jag gör allting fel. Jag låter mina vänners kärlek bli motpoler till negativa erfarenheter. Jag jämför med när jag gick i högstadiet och bara möttes av nej från hela världen, jag jämför med min mammas oförmåga att se mig i något annat än ljuset av min syster - ljuset av allt jag kunnat vara men allt jag inte blev. Jag jämför, jämför, jämför - söker hela tiden upprättelse.

Mina personers kärlek till mig blir istället för något vackert och rent ett fuck you till alla som ignorerat mig. Jag använder det för att ta tillbaka min stolthet som gick förlorad för längesedan. Jag använder det för att bevisa att jag VISST är värd någonting, ser ni inte det, alla ni som hatat mig och pratat skit om mig på bussar jag satt på - ser ni inte att människor älskar mig? Jag använder mina vänners uppskattning för att åtgärda bristen på detsamma jag inte fick. Använder, använder, använder.

Jag hävdar ofta att jag är färdig, att jag är över. Det har aldrig varit sant. Självklart har jag kämpat för att komma dit. Jag har kämpat och gråtit och arbetat och överlevt och fallit och rest mig och det har varit så himla himla svårt. Mitt problem är bara att jag gång på gång hävdar att jag är över något för att få det att sluta göra så himla ont. Sekunden jag andas lättare igen skriker jag till världen: jag är över nu! Det trodde ni inte va, att jag skulle kunna resa mig så fort! Ha ha! men egentligen har jag inte rest mig, jag har bara börjat röra på mig igen - långsamt och försiktigt. Därför har jag i en mening klagat på hur jobbigt något är för att i nästa proklamera att det inte är det att jag inte är över det - för det är jag - men minnet kan fortfarande göra ont. Det är ingenting annat än en kontraproduktiv överlevnadsstrategi.

Jag har trott att om jag reser mig snabbt, om jag inte låter det här komma åt mig - då kommer jag komma helskinnad ur det. Ingenting kunde ha varit mer falskt. Jag predikar ofta om vikten av att vara sanningsenlig och äkta, inte bara med andra utan främst med sig själv, men jag tror inte att jag har förstått vad det betyder. En sanning är mer än att tro att det räcker att erkänna att något gör ont - det är också att bibehålla sanningen genom hela processen istället för att skynda på för att slippa framstå som patetisk.

Jag har länge stört mig på det här samhällets vilja att sudda ut alla offer. Offer har blivit vår tids största fiende, den ultimata andre - den vi minst av allt vill vara. Att vara ett offer har blivit något fult och ovärdigt och hopplöst patetiskt. Det har kommit att innebära att man låtit någon annan gå rakt över en, att man låtit någon annan vinna och ta makten. Problemet är bara att det som händer när man tar bort offret är att man i förlägningen också tar bort förövaren. Det raderar systemfel och oförätter. Vi lutar  åt liberalernas för mig ologiska tro på INDIVIDENS FÖRMÅGA vilket resulterar i ett samhälle fullt av människor som gått vilse och skyller på sig själva trots att dom egentligen inte gjort något fel. Det stör mig, det stör mig så himla himla mycket, för när det inte finns några offer eller förövare eller systemfel kan alla som egentligen är ansvariga bara luta sig tillbaka och hetsa om att folk bara borde ta sig i kragen och entrepenöra lite.

Grejen är bara att jag stör mig på det, men samtidigt har jag inte klarat av att hålla det från mitt eget sätt att tänka. Jag har på något sätt "lärt" mig att jag inte får visa att alla oförätter skapat riktiga hål i mig - jag har lärt mig att försöka släta över och på så sätt visa mig """stark""". Självklart ligger inte bara felet i den här konstiga offer-diskursen, självklart är det också delvis mitt eget fel - jag har väldigt länge bara velat släta över och låtsas som att allt är bra för att på något sätt försöka stå ut

men jag behöver inte stå ut längre. Jag behöver inte överleva en dag till en annan. Jag ser inte längre på medan mina föräldrar förstör sig själva, jag är inte längre ensam och utan vänner och även om min familj har gigantiska problem behöver jag inte längre konfronteras med dom exakt varenda dag. Det har funnits tid för mig att lägga mig ned och säga: det här gör ont i mig och jag vet inte hur jag ska lyckas läka det, men damn it, jag ska försöka. Istället har jag skrikit ut min sorg till vem som helst som kanske kan tänka sig lyssna, jag har hängt ut min själ på realisation och när någon, vem som helst bara NÅGON, har lyssnat och försökt hjälpa har jag satt på mig ett litet leende och sagt: tack, nu är allt bra igen. Nu är jag över det här, nu kan jag STARTA UPP PÅ NYTT, bara för att några dagar senare hitta mig själv i samma hål av ändlös sorg över allt som inte blev.

Jag har sett mina vänner kärlek som en upprättelse för kärleken jag alltid saknat. Mina hål, min sorg, har fått bli måttstock - den som älskar mig försöker fylla iallafall en del av det och då, då förtjänar den min tacksamhet och kärlek. Min tidigare desperation har krupit in i nästan alla mina relationer och det enda jag velat ha har varit bekräftelse. Bekräftelse om att det inte kommer bli som innan. Bekräftelse och upprättelse och bekräftelse och upprättelse.

Jag har inte kunnat se mina vänner, mina kärlekar, som egna värden. Jag har aldrig låtit dom stå självständigt. Jag har alltid sett dom i ljuset av andras oförätter.

Men det funkar inte så. Livet fungerar inte så. Jag börjar lära mig det nu. Det är så enkelt och ja, jag har hört det sägas till mig och till andra tusen gånger - att ingen kan upprätta tidigare sorger, ingen kan göra det - men jag har aldrig förstått det, aldrig insett att det är det jag gör. Jag har aldrig insett att det förstört så stora delar av relationer jag verkligen, verkligen älskat och velat bevara. Min sorg har kommit i vägen för många gånger.

När Sibylla väcker mig på morgonen för att hon vill umgås, eller när J ringer mig och är uppriktigt intresserad av att höra hur jag mår - det ger mig ingen upprättelse för alla gånger ingen ville umgås med mig, det förändrar inte alla gånger telefonen inte ringt. Genom att tro att min sorg och min kärlek är två delar av samma sak har jag hållit mig fast i en desperation jag borde ha lämnat för längesedan.

Jag har försökt komma över min sorg över mina familjerelationer så väldigt många gånger. Jag har skrivit brev jag aldrig skickat där jag deklarerat min frihet från dom, jag har skrivit att det gör mig så ledsen men att jag inte orkar längre, jag har skrivit att det aldrig mer får påverka mig. Det var viktiga steg att ta, men ingen av gångerna jag utropade mig som fri var jag det. Jag är fortfarande inte fri.

Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen när jag tänker på att mamma aldrig någonsin bett om ursäkt. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att pappa, i stunder jag verkligen verkligen behövt honom, supit sig full eller hört av sig med budskapet att han inte kan prata eftersom han måste sova ruset av mig. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att sitta på "familjemiddagar" och varje gång höra hur hemsk jag var som barn. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att alltid vara den sämsta i syskonskaran. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att tänka på hur jag och min syster kunde ha stöttat varandra i en horribel uppväxtsituation men istället bråkade så mycket att vi till slut inte kunde bo på samma ställe.

Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att tänka på lilla josefin på högstadiet. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att minnas hur jag inte orkade mer, hur jag bara ville att någon skulle SE hur ont det gjorde i mig och hur ingen någonsin såg. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att minnas alla kvällar jag satt med knivar och hammare och mammas mediciner. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att tänka på när jag försökte så gott jag kunde men ändå alltid hörde hur elever i min skola pratade om hur äcklig och jobbig jag var. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att minnas när tredje världskriget pågick i mitt hus och jag inte hade någonstans att fly.

Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att mina föräldrar obarmhärtigt riktade anklagelser mot varandra. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att dom inte såg hur ont allting, hela livet, gjorde i mig och svarade på min ändlösa ilska med att greppa mig hårt hårt i handlederna. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att tänka på alla gånger mamma eller pappa skrikit till mig att försvinna ut ur rummet. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att minnas hur jag som tanig liten elva-åring satt i ett badkar och hörde hur min mamma berättade att pappa slagit mig eftersom jag var så svår att hantera. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att veta att jag satt i min mammas säng med ett döende hopp om att vi någonsin skulle kunna nå en förståelse medan hon raljerade över vilken hemsk dotter jag var eftersom jag pekade ut saker hon gjorde och sa som gjorde så, så ont i mig. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att tänka på alla kvällar mina föräldrars skrik överröstat alla ljudböcker och musikskivor. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att känna till hur porslin låter när viner förbi öronen för att sedan ilske-krossas i väggen. Det gör mig fortfarande så oerhört ledsen att känna all skam jag tyst bar på.

Jag är fortfarande så oerhört ledsen över allt det och jag vet inte när det kommer ta slut. Mamma kommer aldrig be om ursäkt och jag måste lära mig att bli okej med det. Jag måste ta in att min historia inte är samma sak som min framtid och jag måste lära mig att bearbeta på ett hälsosamt och långvarigt sätt, istället för att skjuta allting bort från mig.

Jag måste acceptera mina relationer för vad dom är istället för att försöka tvinga in människor i roller dom omöjligt kan fylla. Ingen kan göra upp för hur mycket jag saknar vettiga familjerelationer, men det betyder inte att jag inte kan bli glad och välfungerande ändå.

När jag försöker omkoda genuin och ärlig vänskapskärlek till att vara genuin och ärlig familjekärlek förstör jag den största kärleken jag de facto får. Genom att förvränga vänskapen så att den kanske möjligen kan sudda ut alla mina hål gör jag mig själv oemottaglig för stödet som finns i mitt liv. Det finns så många händer för mig att hålla och det är så svindlande stort att det är svårt att greppa, men när jag önskar och hoppas att dom händerna kan göra upp för allt som gått mig förlorat förkastar jag kärleken i händerna som sträcks ut.

Mina fina relationer är inte ett bevis för något annat än att jag har fina relationer. Det är inte ett fuck you till människor som talat illa om mig, det suddar inte ut några rykten som cirkulerat kring min person, det tar inte bort att jag så länge kände mig som ett totalt obetydligt ingenting. Mina vänners stöd är inget annat än människor som älskar mig och försöker hjälpa mig när jag behöver det. Stödet förändrar inte min barndom till att vara det jag önskar att den varit, det får inte min familj att plötsligt reda ut sig själv och fyllas av genuin kärlek. Inte heller ersätter den vad som gått förlorat. Jag tror fortfarande att vänskaper är av familjär natur, men jag tror inte att det är samma sak - på gott och ont.

För att på riktigt kunna bli okej med allting m.å.s.t.e jag lära mig det här. Jag måste lära mig att det inte förändrar mina vänskapsrelationer och jag måste lära mig att det är först när jag kan uppfyllas av kärlek utan att göra jämförelser och rikta fuck you:n åt alla som skadat mig som jag också kan sätta mig fri på allvar.

Jag måste konfronteras med att mina föräldrar troligtvis aldrig kommer att be om ursäkt för allt dom gjort och försöka förändra sig. Jag har gjort allt i min makt för att göra allting okej, jag har försökt på alla sätt jag kunnat. Jag har gripit efter halmstrån och jag har distanserat mig och jag har klängt mig närmre och jag har försökt så himla himla mycket. Det enda jag kan göra nu är att på ett icke-argt och -besviket sätt inse: det jag söker finns inte där. Mina föräldrar är för skadade av sina egna liv och dom är inte kapabla att ens försöka räta ut minsta bråkdel av allt som är trasigt.

Att säga att jag inte älskar mina föräldrar, eller att jag älskar men inte tycker om, hjälper inte. Det hjälper inte att vara destruktiv tillbaka och försöka visa att jag faktiskt klarar mig själv. Jag kan inte längre leva på dom villkoren, för när jag är arg och besviken och säger saker som att jag inte älskar förhåller jag mig fortfarande till dom - jag hoppas fortfarande på att dom ska ta sina förnuft till fånga och älska.mig.på.ärliga.uppriktiga.sätt. Jag har fortfarande hoppats på att dom ska visa minsta vilja till att bygga upp riktiga relationer som är mellan två jämlikar. Det går inte. Jag måste lära mig att det inte går

för jag älskar mina föräldrar. Det är svårt att inse, vilket kanske lite konstigt, men det är svårt. Det är så jäkla svårt att inse att jag älskar mina föräldrar. När jag sagt att jag inte gör det har det bara varit ett sätt att visa att dom inte har makt över mig - men om det nu hade varit så, att dom inte har makt över mig, varför skulle jag då vara så desperat efter att visa att det verkligen är så det är? Jag älskar mina föräldrar och dom har makt att göra mig väldigt väldigt ledsen. Jag har alltid älskat mina föräldrar. Jag har alltid hoppas på att dom ska inse vad dom gör, hur mycket dom förstör, men det har aldrig kommit och det kommer aldrig komma.

Jag tror att dom, på sina konstiga sätt, älskar mig med. På samma sätt som jag älskar dom - för att vi måste. Vi är i förälder-barnrelationer med varandra, vi har följts åt hela mitt liv och jag.älskar.dom. Ett av mina tydligaste minnen från min barndom är hur jag bara önskade mig en sak: att hålla min mamma i handen, som alla andra barn fick göra. Det är fortfarande något jag önskar, med brinnande kraft önskar jag det. Jag önskar att mina föräldrar var som föräldrar borde vara. Jag önskar att mina föräldrar skulle hålla mig i handen. Jag önskar att mina föräldrar fanns här för att ge mig stöd och styrka. Jag önskar att jag hade mina föräldrar som viloplats. Jag önskar att jag fick komma dit när jag var trött och bli fylld av kärlek, istället för som nu när jag åker från dom mer jagad än någonsin.

Jag önskar så många saker som aldrig kommer bli. Det är en stor sorg och det gör ont. Det kommer inte försvinna för att jag ilsket förklarar att jag inte älskar dom. Det kommer inte försvinna för att jag desperat söker efter allt jag saknar på andra ställen. Det är en sorg som kanske aldrig försvinner, men den kanske kan krympa när jag sakta och metodiskt och fylld av tillförsikt försöker att sluta vara arg

för medan jag skriver det här (med tårar i hela jäkla ögonen) börjar jag inse något jag egentligen vetat en lång tid - det handlar inte om att mina föräldrar är replikationer av antikrist. Dom är inga ondskefulla personer. Jag tror att mina föräldrar hade kunnat vara jättefina sådana. Jag tror att min familj hade många förutsättningar att bli hälsosam och fin, men det var för mycket som kom i vägen. Det var för mycket som hände, saker som inte är någons fel utan som bara blev, och dom förmådde inte att bemöta det som en familj. Dom klarade inte av det eftersom dom är människor men svåra, svåra förflutna. Dom har aldrig vetat hur man gör och dom har aldrig släppt sin ilska gentemot sina egna föräldrar. Det ursäktar inte att dom gjort och sagt många saker jag inte kan förmå mig att förlåta, men det är inte realistiskt att försöka förlåta allting. Jag vill bara förstå och på en väldigt basal nivå är det egentligen enkelt: Dom har aldrig slutat vara arga

och därför måste jag det. Jag orkar inte vara arg längre. Jag är trött. Jag är så väldigt utmattad och trött. Jag orkar inte kriga längre. Jag vill bara sluta vara arg. Jag vill ta emot sorgen såsom den är och jag vill behandla den och när mina föräldrar dör ska jag viska i deras öron

jag är inte arg längre, jag är inte arg längre, jag är inte arg längre

men framför allt tänker jag, på riktigt den här gången, försöka se mina vänskapsrelationer för vad dom är. Jag tänker acceptera att dom aldrig kommer ge mig upprättelse och jag tänker älska dom mer, bara därför. Det är dags för mina vänner att få den genuina uppskattning och kärlek dom ger mig.

Nu tänker jag försöka lägga ner alla mina stridsyxor för att istället fokusera på det som faktiskt ger mig kraft och oändlig glädje.