626

Förra vintern började jag fundera på att lägga ner det här. Jag visste inte vad jag skulle skriva, när jag skulle skriva, varför jag skulle skriva. Min dagbok började bli något mer offentligt, det gick från måstefådettaurmig till bordejagskrivadethär. Så jag började strunta i det, orkade inte bry mig. Det senaste halvåret har jag inte skrivit mycket alls, bara när jag behövt och velat.

Det har varit skönt. Väldigt skönt. Jag ville ju aldrig underhålla, ville ju aldrig ge ut en bra bild av mig själv, ville aldrig egentligen något annat än att bara få känslorna ur kroppen.

Jag antar att det jag försöker säga är att jag är nöjd med hur det ser ut. Nöjd med ett sjunkande läsarantal, nöjd med få kommentarer. Nöjd eftersom det varken är meningen eller målet. Alla som läser alla som kommenterar är bara plus, därför måste jag sluta (alternativt aldrig börja med, jag vet inte riktigt ännu) att se det som något viktigt och avgörande.







Jag träffade Victor häromdagen och det var så skönt. Det var lugnt och avslappnat och helt odramatiskt och det kändes som att vi äntligen nått punkten vi velat komma till - punkten där vi är vänner, varken mer eller mindre, och kan uppskatta varandras närvaro i våra liv utan att känna någon bitterhet. Vi råkade förresten ses veckan innan vi sågs nu i söndags? måndas? jag vet inte, och jag var full och kramade honom tretusen gånger bara för att jag var så jävla stolt över att han till slut gick i skolan och fick sin gymnasieexamen. Han sa att ingen annan har visat några tecken på att fatta hur mycket det verkligen krävt av honom och när han sa det tänkte jag att det är för att ingen annan förstår. Ingen annan förstår för han låter ingen komma så nära som han lät mig, där för ett år sedan. Victor. Fina, fina Victor. Jag tycker så mycket om honom. När vi sågs i söndags? måndags? pratade han om något och frågade om man måste betala tillbaka csn-lån om man går på soc. Det är vad han ser i sin framtid - gå på soc. Det eller hemlöshet. Det gör mig så oerhört ledsen att han bryr sig så lite om sin potential, eller att världen är för snäv för honom att få plats i. Något av dom.

Jag gör inte det jag ska. Hänger bara runt istället.

I lördags hade jag en rolig dag med gatufest och fylla från klockan mitt på dagen. Det var kul tills jag betalade pengar för att gå in på en klubb som jag stannade på i kanske ett tjog minuter, innan en av mina kompisar blev jättefull och jag följde henne hem. Det regnade cats and dogs (åh gud det gamla uttrycket, trodde aldrig att jag skulle använda det på något slags semi-allvar) vilket gjorde att jag frös som en idiot eftersom jag lånat ut min jacka till en annan kompis som blivit superfull och åkt hem. Det var lite jobbigt, men sen åkte jag hem till mig själv och åt chips och sov nära en varm kropp.

Jag tänker för mycket och för lite på samma gång. Alla mina tankar hamnar i nattsvart självhat så jag försöker att bara pressa bort dom, men samtidigt gör jag inget åt det. Inget alls. Snarare kanske jag förvärrar alltihop genom att vara en superdålig student, familjemedlem men framför allt världens sämsta vän. Kan inte skylla på något annat än att jag inte orkar och det är ju världens sämsta ursäkt så istället håller jag bara käften och driver iväg från allting som får mig att tycka om mitt liv. Så jävla kontraproduktivt, men jag vet inte vad man gör åt det.

Ibland tänker jag att jag vuxit upp och slutat bete mig som mitt 15-årsjag, men i sekunden efter den tanken låter jag mina känslor invadera varenda kropp och skriker slår i dörrar får någon jag bryr mig om att gråta.

Är så jävla ochill.

Att bo med Sibylla är det bästa i hela mitt liv just nu. Cibyl Rebel forever. Hon åkte till sin hemstad i fredags, i lördags grät jag av saknad. Jag älskar henne.