fredag 20 juli 2012

629

livet är livet för alla
så tänkte jag nästan hela tiden när jag var artonnitton och bestämde mig:
bestämde mig för att inte orka disciplineras mer av min sjukdom, bestämde mig för:
res dig ur din säng och gå.

när jag var sextonsjuttonarton var hela mitt liv det här:
skola och säng.
jag gick till skolan så ofta jag orkade, vilket inte var ofta, hela gymnasiet hade jag 17%-ig närvaro: jag var hemma hela tiden, låg bara i min säng och förgicks ville dö ville bara leva vidare men utan det som drabbat mig.
pappa har berättat att under den perioden, då när jag var så sjuk att jag inte gjorde annat än att ligga i min säng och överleva den sjuka jävla smärtan, att han då gick in till mitt rum varje kväll för att höra om jag andades. han var livrädd att jag skulle sluta, livrädd att han skulle vara tvungen att åka ambulans med en död dotter på en bår; att varje ord han sa till mig var det sista.
under samma period åldrades min mamma flera decennium; hon som alltid sett tio år yngre ut såg plötsligt ut som tjugo äldre. varje natt sov jag i hennes dubbelsäng, varje natt var hon vaken medan jag grät; skrek; klagade i sömnen. 

jag minns speciellt en morgon. sedvanligt hade jag ställt klockan tre timmar innan jag var tvungen att gå upp ur sängen för att ta mig till bussen åka till skolan stå ut den enda lektion jag den dagen orkade/var tvungen att gå på. jag sov förbi alarmet och vaknade istället av att jag skrek. jag vaknade av min egen desperata röst, av mina egna rop på hjälp. jag skrek. jag skrek
jag dör nu, hjälp mig, jag dör nu
men mest bara skrek jag. desperat gällt ensamt skrek jag. just den morgonen bodde jag hos mamma just den morgonen jobbade hon hemifrån. hon kom in i mitt rum, släpade mig till duschen. sedan låg jag där. väntade på att dom kokheta vattenstrålarna skulle lätta den extrema smärtan som fanns i mig; det bara fortsatte. jag skrek och skrek och skrek. mamma placerade mig desperat i sin bil och sa
antingen åker du till akuten eller till skolan, det är valen du får.

en annan gång låg jag i Ms säng. han jobbade med teater på kvällarna. jag tittade på tv-serier och surfade samtidigt som jag väntade på att han skulle komma hem; väntade på kramarna pussarna godnatt-säganden skedandet hela natten. helt plötsligt, eller egentligen inte helt plötsligt utan ganska smygande; ett smygande jag känt i några dagar:
det skrek i mig
det skrek i mina muskler, jag skakade och ville bara att det skulle ta slut, att det skulle vara över och det gjorde så ont det gjorde så jävla ont jag kan inte beskriva det, jag kan beskriva det mesta men inte smärtan som tar över hela min existens; hela mitt jag
och sen kunde jag inte se
jag drog upp mina ögonlock men det var svart, svart, svart. jag hade förvandlats till outhärdlig smärta; det var allt jag var
efter ett tag kom han hem och sa hej!! men jag kunde inte svara, jag skakade bara och klämde fram jag kan inte se, det gör så ont och jag kan inte se. 
han bar mig till duschen; värmde bastun; försökte tvinga mig till akuten men jag ville inte, ville inte efter alla dom gånger jag åkt dit i liknande stadium och fått höra det är ju så vanligt med tonårstjejer som mår dåligt och känner det i kroppen.

någon gång mellan dom tillfällenna bestämde jag mig för:
jag orkar inte längre ligga hemma medan livet pågår utanför, jag orkar inte längre höra om allt det roliga som jag missar, jag vill vara en tonåring, jag vill finnas till på riktigt. jag bestämde mig för att sluta vara bitter; att inte längre gråta av avund när mina vänner klagade på sina huvudvärkar och förkylningar. jag reste mig ur min säng och gick. jag blev full, jag dansade, jag hånglade med människor jag inte kände; jag blev en del av historierna som berättades på måndagarna

hela tiden har jag vetat att det inte är för evigt. trots mediciner och nya behandlingar som tillkommit efter dom många många år sedan jag var en liten sjuttonåring så har jag vetat: jag lever det här livet på lånad tid. det kommer ta slut en dag.

nu, i den här sekunden som jag skriver detta, har min finaste bästaste sibylla fest hemma hos oss. det är en fest jag har sett fram emot längelänge, men jag ligger i hennes säng medan den pågår utanför hennes rum. jag kunde inte sova natten till idag eftersom min kropp skrek; den skrek av smärta en smärta jag inte kan förklara. hela den här dagen har jag varit en zombie, minuterna har gått utan att jag levt. jag har suttit på bussen och känt: jag måste av, jag måste hem, snart går jag av av smärta och jag klarar inte av att det gör så här ont, jag måste av jag måste hem. jag har duschat för att klara av att andas; klara av att utstå det onda men inte haft tillräckligt mycket kraft för att stå: jag har suttit på en pall i duschen i tio minuter i tjugo

och det är fest utanför dörren, en fest jag inte klarar av att delta i för jag har för ont är för trött. liknande saker har hänt mig många många gånger den senaste tiden. jag har somnat klockan sju på morgonen av total utmattning efter att ha haft för ont för att ens kunna andas en hel natt mer än än gång mer än sju gånger bara den här månaden: nästan halva den här månadens nätter har varit sådana. jag är trött. jag är trött och jag är sjuk och jag är så jävla ledsen och rädd.

jag orkar inte bli så bitter igen men jag tror att jag är på väg dit: jag blir arg på alla som orkar allt som jag vill och jag blir ledsen när människor inte förstår att det inte handlar om någon ovilja utan helt enkelt om att jag inte klarar av någonting, att jag bara ligger hemma och sover. jag är irriterad på att mitt liv är såhär och jag är så obeskrivligt sorgsen över att det kommer fortsätta vara såhär: att min sjukdom är kronisk, att den är för evigt, att jag alltid alltid alltid kommer vara för sjuk för att orka delta i fester och vanliga umgängen att jag gång efter gång efter gång kommer att ligga i min säng medan det liv jag vill leva pågår utanför.

jag blir sjukare och sjukare hela tiden. det skrämmer mig mer än jag klarar av att förklara. det gör mig så bitter som jag aldrig ville bli igen. det känns som jag fick en chans på:
res dig upp och gå
att jag använt den chansen att den är förbrukad att mina mediciner slutat fungera

jag är rädd. jag är så jävla rädd.

6 kommentarer:

Anna sa...

Kram fina du!
Skulle vilja säga 1000 saker, men finner inga ord.

Linnéa sa...

<3

Bella sa...

Hej du finaste Josefin!
Jag vill säga att du inte ska vara rädd, men det förstår jag att du är, det kan verkligen inte vara lätt för dig. Men även om du får utstå all smärta ensam, så är du inte ensam, ingen kommer att låta dig bli bitter igen och inte du själv heller nu när dy ver hur det är att resa dig och gå! Du kommer inte att ge upp och jag finns här för dig, oavsett vad det skulle vara, om du behöver någon som finns där! Jag vet att du är trött på att kämpa och att du inte orkar att vara stark hela tiden, så låt dig själv vara svag ett tag. För ingen kommer låta dig få falla.

Försökte skicka det till din mobil men det skickades inte, har du bytt nummer? Mitt är 0738797081, finns här. / Bella

Hanna sa...

hjärtat.

Frida sa...

älskade du. det är förjävligt. du är värd det allra bästa inte det här. Åh. Kärlek och hjärtan.

Limpy sa...

Om jag kan göra något så gör jag det. Vadsomhelst.