fredag 24 augusti 2012

630

- ..det verkar som att du är nere. Är du det?
- Ja, jo, ja det är jag väl
- Ja för det känns som att du drar dig från att träffa människor. Är det något speciellt?
- Nä. Inte vad jag vet
- Är du säker?
- Ja?

Det är Meteorologen. Jag har skjutit upp våra planer i två dagar eftersom jag inte orkar, eftersom allt jag vill är att ligga i min säng och göra ingenting, ingenting, ingenting. En del av det har att göra med att min kropp ännu inte nått normalnivå efter den totala urladdningen för några veckor sedan, men mest har det att göra med att jag inte vill något alls. Jag vill bara vara hemma och inte behöva prata med någon alls. Jag vill inte höra deras anekdoter, tagna ur deras lyckade liv där dom faktiskt är produktiva och bra jävla personer. Jag vill inte påminnas om allt jag inte är. Jag vill inte sitta i konversationer och veta att jag inte har något att lägga till, att jag inte kan ge några intressanta synvinklar, inga roliga sido-kommentarer, jag har ingenting ingenting ingenting att komma med. Jag är bara awkward. Jag vill inte sitta i konversationer och påminnas om allt mitt självhat. Jag vill ligga i min säng, jag vill fortsätta min likgiltighet eftersom motsatsen betyder allt jag vill att det inte ska betyda.

Meteorologen har vetat det här om mig sedan vi lärde känna varandra eftersom jag då var inne i min mest intensiva sorge-fas efter min morfars död och råkade skrika till honom att jag avskyr mig själv en kväll när vi bara skulle se på film, men ändå. Hur säger man det? Nä, det är bara samma gamla vanliga självhat :) inget nytt :)? Och även om det är så man ska säga det, med fullständig ärlighet, är det ändå inte vad 95% av alla människor vill höra. Abstrakt ledsamhet är svårt att förstå och det människan inte kan förstå, det skyr hon. Jag vill inte vara någon man skyr. Jag behåller hellre en vägg av falsk glädje

eller nä jag ångrar mig det är inte alls vad jag vill ha. Jag trånar efter rå ärlighet. Jag är alltid så ärlig jag kan vara mot mig själv - jag låter mina känslor finnas i mig, jag tillåter dom för vad är egentligen alternativet? jag bekräftar för mig själv att dom är där, jag tvingar mig själv att vara ärlig inför situationer även när det är obekvämt och det är svårt, det är så jävla svårt, men jag måste, måste göra det - jag vill inte ha en vägg. Jag vill ha integritet, jag vill inte blotta min själ så att vem som helst kan utnyttja det, men med vänner..jag vill inte ha en vägg av falsk glädje. Det är bara det att jag har märkt att den här beror-på-ingenting-ledsamheten gör människor stumma och obekväma. När något händer, som ett dödsfall eller ett break-up eller en sjukdom, dom är fantastiska då. Människorna. Dom erbjuder varma händer att hålla och klappar på kinderna. Dom ger mat och råd och distraktioner, för det kommer ju ändå gå över någon gång och det finns jättemånga sidor om råd till anhöriga på internet. Det är inte lätt, det är inte fult, det är inte oärligt, det är tvärtom helt underbart vackert

men det ändrar inte faktumet att den här dova ångesten, det här starka självhatet - människor värjer sig inför det och jag vill inte vara något man undviker eftersom man helt enkelt inte vet hur man ska hantera det och därför sätter jag upp en vägg av falsk glädje och låtsas låtsas låtsas

MEN INOM MIG DET SKRIKER SÅ JÄVLA HÖGT ATT MINA BEN GNISSLAR ATT JAG VILL INTE MER, JAG VILL INTE MER SNÄLLA LÅT MIG VILA JAG ÄR TRÖTT, JAG ÄR SÅ JÄVLA UTMATTAD

och jag upprepar för mig själv: låt mig vara, låt mig vara jag är utmattad, låt mig vara jag bryr mig inte om era fyllehistorier, låt mig vara, allt är bara plast ändå, låt mig vara låt mig vara låt mig vara. Jag vill ha saker som är på riktigt. Jag vill bli kramad, jag vill höra att det är okej ändå, att jag är okej ändå, att jag kommer ta mig ur det här att det inte är evigt, det spelar ingen roll om det inte blir sant. Jag vill bara höra någon säga det och faktiskt mena det, faktiskt säga det med riktig ombrysamhet i rösten. Jag orkar inte leva upp till någons förväntningar, jag vill bli älskad villkorslöst villkorslöst villkorslöst

men samtidigt, SAMTIDIGT: jag har allt det i mitt liv, egentligen, och jag skjuter bort människorna som vill ge mig det. Dom jag kan ringa efter två månader av total tystnad och säga: jag är trött. Jag är ledsen och dom svarar det är okej, allt är okej, jag älskar dig så himla mycket, dom som faktiskt bryr sig på riktigt-riktigt. Jag har dom i mitt liv och jag ger dom inte vad dom förtjänar. Jag isolerar mig. Jag håller mig undan. Kanske för att jag vill ha allt det där, egentligen, det är så skönt så jävla skönt att få vila hos någon som bara ÄLSKAR EN HELT UTAN ANLEDNING EGENTLIGEN DOM BARA ÄLSKAR EN DOM ÄLSKAR MIG VAD JAG ÄN GÖR DOM ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR MIG och kräver ingenting tillbaka, men samtidigt skrämmer det skiten ur mig. Jag förstår inte varför, men det skrämmer skiten ur mig. Jag värjer mig, jag isolerar mig, jag springer bort, bara för att komma tillbaka och säga: jag är trött, att springa gjorde mig så trött, snälla låt mig vila och dom tar in mig, dom säger kom hit, jag ger dig te, vill du prata om det? jag älskar dig, jag älskar dig

och jag förstår inte den sidan av mig allt; den som trånar efter något bara för att putta det ifrån sig, den som beter sig såhär. Jag försöker, försöker, försöker förstå det men jag förstår inte ändå. Kanske för att det är lite läskigt att vara så blottad men nä, det är ett för enkelt svar, det är inte så det är. Jag vet inte.

Och det är så det är just nu, det är så det är hela tiden. Jag vill starta om på nytt. Bli en ny. Vara en annan. Det här är ingen nyhet. Det här är gammalt, jag har skrivit det här inlägget tusen gånger om.



**

I onsdags blev jag full och grät över att min stora, obesvarade kärleks-person gifter sig på lördag. Jag ska fota och vara glad och perky över hela situationen, vilket jag är. Samtidigt är jag bitter. Jättebitter. Bitter för den där 15 16 17 18-åringen som var jag, som fortfarande är jag, som längtade efter att komma närmre närmre närmre, som aldrig vågade erkänna men som var så svartsjuk, så arg, så desperat. Som älskade hjärtat ur sig utan att få det hon ville. Den delen av mig gör ont. Den delen av mig är bitter (kanske mest för att när jag erkände i högljudd manér fick jag svaret: ok jag älskar dig men jag tycker att det här är synd, jag skulle inte kunna se dig med en tjej) äsch jag vet inte det här blev bara skit. Det är bitterljuvt, alltihop

och ja ni vet, första kärlekar och så.

2 kommentarer:

Frida sa...

åh äntligen ett levnadstecken. har ju börjat bli orolig på riktigt. Kom hit, så ska jag krama om dig tills det går över.

josefin sa...

fridus fridus fridus, maila mig på min vanliga mail (förnamnefternamn@gmail.com). min telefon funkar inte, facebook är jag för ångestig för att gå in på. så. maila! puss. jag saknar dig, du är världens bästaste fridus.