636 (om att vara en "pojkflicka")

I kommentarsfältet till Linns inlägg om könsbestämda grejer skriver signaturen Camilla "Sedan är det ju såhär också - att det ÄR alldeles tillåtet för tjejer att klättra i träd, leka med bilar och allt sånt. För då är dom 'pojkflickor' och det är sannerligen något alldeles fantastiskt.". Det är något jag hört och läst många, många gånger. Jag har sagt det själv. Det ÄR sant att pojkiga intressen värderas högre. Jag håller med om essensen i kommentaren, men samtidigt - nej. Nej, sådär är det inte. Det är en myt vi bär på, en myt som förvisso har substans och viss verklighetsförankling men nej, det är inte så och det gör mig ledsen att se och höra dom här åsikterna överallt.

Det är inte alldeles tillåtet för tjejer att ha pojkigt kodade intressen. Att vara pojkflicka är inte något alldeles fantastiskt.  När jag var barn hade jag "pojk"intressen. Jag älskade insekter krokodiler alla farliga djur medan jag fnyste åt fluffiga hundar. Jag var högljudd och livlig. Ibland var jag våldsam. Jag var aldrig försiktig, aldrig rädd, jag kastade mig ut hela tiden. Det är inget jag värderar högre än att vara lugn och försiktig, krokodiler är inte ett bättre favoritdjur än hundvalpar. Det var bara sådan jag var. Jag var "pojkig".

Jag har aldrig tjänat på det. Tvärtom. När jag var tio år gammal blev jag kickad från fotbollslaget jag spelat i i fyra år, med den korta förklaringen "hon är tjej, det här är ett pojklag. Vi har stått ut tillräckligt länge nu". Det var fyra år av kamp som kom till ända när jag blev petad. Jag fick så många sneda blickar, fick höra så många suckar och fick förklaringen "vilket turmål du fick till där" så många gånger. Jag blev aldrig sedd som något bättre. Jag var tjejen i laget. Jag var den som blev beskylld när vi förlorade, den vars talang inte var talang utan tur. Det var ingen, ingen, ingen som tyckte att det var alldeles tillåtet att jag var där. Många var gångerna jag fick förklara att jag inte ville dansa utan att jag ville spela fotboll. Det var min önskan. Mitt intresse, och vuxna snäste åt det, ifrågasatte mina val.

Men fotbollen var ändå problemfri i jämförelse med skolan. Skolan, detta nav av konformitet och likriktighet. I skolan tog jag plats. Jag var duktig, jag kunde ofta svaren på lärarnas frågor och därför svarade jag. Därför räckte jag upp handen. Jag tog plats. Plats som vanligtvis tillhör killar, den tog jag, för att det var min rätt. Det har gjort att jag aldrig haft en lärare som tyckt om mig. Samtliga har tyckt att jag är störig. Jag har aldrig gått på ett utvecklingssamtal utan att få höra "det här är en stimmig klass och du är det största problemet", "vi vet att du kan, nu får du sluta räcka upp handen" och till och med "du tar dom andra tjejernas plats. Dom vågar inte säga något, för du tar all plats. Alla vet att du ändå kommer att svara så då gör inte dom det" etcetera etcetera etcetera. Jag var en tjej som ofta betedde mig som det förväntas av en kille och medan killarna i mina olika klasser aldrig blev allvarligt tillsagda utan mest fick höra "lägg av nu grabbar" med ett litet leende, för boys will be boys ni vet, fick mina föräldrar telefonsamtal om att jag var "stökig" när det jag gjorde var att svara på lärarens frågor och vara väldigt aktiv i diskussioner om böcker och nyheter. Jag tyckte att skolan var viktig och avskydde när min klass pratade om helt andra saker än det vi skulle

och när jag presterade på en nias nivå i nationella provet i matte i femman fick jag höra "oj, här var det någon som haft tur med frågorna. Jag hade förväntat mig att Olov skulle vara bäst i klassen men det var visst du. Har du tagit hjälp av honom kanske?". Det var inte tufft, det var inte okej, det var en total chock som min lärare inte kunde hantera till den grad att han beskyllde mig för fusk. Efter det gick jag hem och grät, för det var aldrig nog. Det var aldrig någon som bara accepterade mig för den jag var, som tillät mig ha platsen jag kämpade mig till, som berömde mig när jag presterade även i "pojkiga" ämnen.

En av mina kompisars föräldrar pratade en gång med min mamma och uttryckte oro över influensen jag hade på hennes dotter. Dottern som alltid varit tystlåten och hållit sig till "tjej"intressen hade nu börjat säga emot sina föräldrar och spela landbandy med mig när vi lekte. Föräldern frågade min mamma om hon trodde att jag kanske "bestäm[de] lite för mycket över *****" och la till en oroan om att jag kanske skulle bli lesbisk. Hon gav mig samma sneda, oroade blickar som jag fått av vuxna i kyrkan, i mina föräldras umgängeskretsar och liknande. Samma dömande jag utstått i samtliga sammanhang jag befunnit mig i. Mina föräldrar har fått otaliga kommentarer om att dom måste uppfostra mig bättre. Dom har fått frågor om dom inte ska göra damp-utredning på mig för "sådär kan ju en flicka inte hålla på". När jag klättrat högre i träden än mina killkompisar har det skrikits till mig att komma ned, jag kan ju ramla. När jag gick på dagis och bara lekte med bilar hela tiden föreslog pedagogen att mina föräldrar kanske skulle köpa en docka, det passade sig ju inte att jag satt där i hörnet och försökte köra min leksaksbil så fort som möjligt. När jag, fem år gammal, hoppade från femman på badhuset sprang en vuxen fram till mig och skällde ut mig - "du måste ju vara försiktig!" - medan jämnåriga pojkar tilläts hoppa från samma höjd. När jag sa att jag hatade att pyssla tvingades jag att göra det i timtal varje vecka medan mina killklasskompisar tilläts strunta i allt som hade med pyssel att göra.

Det var aldrig tufft eller häftigt att vara jag. Det var aldrig något fantastiskt.

Jag böjde och bände och vred på våra trånga, trånga könsmallar. Jag fick inte plats i dom trots att jag ihärdigt försökte förändra mig (en gång kom jag hem och vred på mig och sa "mamma jag är försiktig, för flickor är försiktiga"). Jag har kämpat mig blodig för min rätt att vara mig själv. Jag har gett mig in i ihärdiga diskussioner med auktoriteter, jag har gått runt ensam på skolgården eftersom killarna tyckte att jag var jobbig och tjejerna lekte saker jag var ointresserad av. Jag har fått falska anklagelser mot mig och jag har gråtit, gråtit, gråtit.

Intressen och beteenden är inte könsbestämda, lika lite som att åsikter sitter i ens ögonfärg. Jag gråter med alla, ALLA, ungar som inte passar in i allt det här sjuka vi kategoriserat som "pojkigt" och "flickigt".

Men den här myten om att det är lättare att vara en pojkig flicka än en flickig pojke? Den måste dö. Den måste dö för det vi gör när vi pratar så är att förminska människors erfarenheter. Erfarenheter som är smärtsamma, som är legitima, som är så jävla brännande på riktigt. Att säga att det inte finns något hat mot normbrytande flickor - att till och med säga att dom belönas - är att helt radera ett stort strukturellt problem som inneburit mycket smärta för mig och många, många andra.


Det var allt.