Skins (UK)
för dom trasiga ledsna starka MODIGA tonåringarna. För festerna och kärleken och åh. Jag älskar den här serien så mycket, därför: BILDBOMB!!
Korrespondenterna
Det här är mitt bästa program och jag älskar svt och public service så jävla mycket för att dom finns och ger oss kvalitétsprogram. Det är bara så bra. Man får fördjupad förståelse och kunskap för människor och om situationer. Älskar, älskar, älskar korrespondenterna (önskar i hemlighet att jag kommer bli det någon dag men det händer nog icke pga ej journalist).
Girls
Jag sträcksåg Girls i september efter månader av tjat från diverse kompisar. Jag föll inte som en fura efter första avsnittet, men jag var bakfull och ledsen och orkade inte göra något vettigt så jag fortsatte titta tills jag sett hela serien på en dag. Det här är den allra allra bästa scenen:
Både huvudrollen Hannah och hennes bästis tillika rumskompis Marnie har haft dåliga kvällar. Dom känner sig lite lost, lite besvikna på livet, dom vet inte vad som ska hända. Livet bara är där, som en stor koloss som måste hanteras och klaras av och överlevas och hela tiden händer en massa jävla skit. Men. Dom kommer hem till varandra. Dom kommer hem hos varandra. Dom kommer hem till sig själva och dom dansar och skrattar åt eländet och dom kramar varandra. När jag såg den här scenen hulk-grät jag. Jag grät och grät och grät, för jag har aldrig sett kvinnlig vänskap skildras såhär ärligt och vackert på tv innan. Jag har knappt sett den skildras alls, eftersom jag inte tycker att evinnerliga svek kan klassificeras som vänskap. Den här scenen och stora delar av hela serien visar kvinnors vänskapsrelationer som det viktigaste i deras liv. Ja, dom tjatar massa om män och sina problem, men dom går alltid hem tillsammans, dom anförtror alltid varandra det mesta, dom söker alltid stöd hos varandra. Dom sviker inte. Dom har riktiga relationer. Relationer jag känner igen mig i. När jag såg det här andades jag ut och tänkte bara: tack. Tack för att det viktigaste i mitt liv äntligen tas på allvar.
I NÄSTA STYCKE KOMMER JAG ATT SKRIVA SPOILERS OM SISTA AVSNITTET, OM DU INTE SETT DET ÄNNU OCH INTE VILL LÄSA OM DET RÅDER JAG DIG ATT HOPPA ÖVER DETTA.
Eftersom relationerna karaktärerna emellan tas på sådant befriande allvar blev jag djupt, djupt besviken på sista avsnittet. Näst sista avsnittet slutar med ett stort bråk mellan Hannah och Marnie, som alltså är bästa bästa vänner och väldigt viktiga för varandra. Det var realistiskt och trots att det gjorde ont i hjärtat att se på var det ändå bra gjort. Sen börjar sista avsnittet med att dom flyttar ifrån varandra, har en väldigt awkward konversation som avslutas med "i'll see you around" och sen pratar dom inte mer i hela avsnittet, men det görs ingen poäng av att det är för att dom bråkat - dom verkar inte ens vara ledsna över det utan går på en gång vidare med sina liv. Alla karaktärers storylines handlar om män. Jessa, som aldrig sökt ett förhållande, gifter sig spontant och är genomlycklig. Marnie faller för en oväntad snubbe. Oskulden Shoshanna får ligga. Hannah försöker få sitt förhållande att fungera. Ingen av dom pratar med varandra en enda gång, förutom en kort konversation mellan Hannah och Jessa där dom mest konstaterar att Jessa är gift. Hela avsnittet kretsar deras olika snubbar. Istället för att behålla den fina, råa kärleken kvinnorna emellan hyllas den romantiska heterokärleken. Killar får stå i centrum i en tv-serie som heter Girls och jag blir så fruktansvärt matt och ledsen på att det alltid alltid slutar så. Det är som att serieskaparna plötsligt glömmer att dom format en värld där det viktigaste i huvudkaraktärernas liv är varandra - som att dom helt plötsligt blir kvinnor med ett mål i livet och det är MÄN. Det fina och realistiska med serien försvinner och när avsnittet är slut sitter jag kvar med tomt hjärta och känner återigen att budskapet som sänds ut är att mina vänskapsrelationer med kvinnor inte är värda att tas på allvar och porträtteras som så viktiga och prioriterade som dom faktiskt är. Jag hoppas innerligt att säsong två inte fortsätter på samma bana för då kommer jag inte kunna se mer.
Slut på besvikelse-rant.
Grandma's House
Jag skulle inte säga att det här är en av mina bästa serier, egentligen, men den är så himla fin och rolig och på något sätt lite mysig trots all dysfunktionalitet? Den är gjord av en av mina favoritkomiker, Simon Amstell som även spelar huvudrollen. Han är fin och tänker mycket på existensiella frågor och sånt. Ett stort jävla plus med den här serien är att hans homosexualitet är en icke-fråga. Det enda sättet den tas upp på är när dom pratar om någon han är intresserad av. Det är aldrig någon kamp på något sätt, framställs inte en enda gång som något problem det är SÅ SKÖNT. Här är första avsnittet:
I Anneli
Sissela Benn som är mest känd för Filippa Bark har gjort denna. Hon är också huvudrollen. Den är helt genialisk. När den gick på tv för två år sedan brukade jag och Klassbästa titta och skrika av igenkänning och lätt ångest. Jag tycker att I Anneli och Grandma's House liknar varandra lite, dom är båda awkward och har existensiell ångest och en huvudkaraktär som gör massa fel hela tiden.
United States of Tara
ja och utöver dessa serier som väl ändå håller nån viss nivå av kvalle (även om det ej är sons of anarchy eller the wire eller vad nu mediahipsters luvz theze daiz) ÄLSKAR jag skräptv som typ gossip girl och the real l word. laaaav it. koppla bort hjärnan och slippa tänka är något av det bästa jag vet.
p.s. inga giffar eller bilder i det här inlägget är mina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar