Dag 5 - 10 bästa konserter jag sett

Jag försvann lite trots att det inte var meningen. Sibyllas mamma kom på besök, jag har försökt plugga, sen blev jag så fruktansvärt sjuk att jag hallucinerade bort hela söndagen och inte kissade mellan lördag och måndag. Obehagligt alltihop. Jag fick mens idag och undrar om det är därför jag blev sjuk? Har hört att det händer för en del kvinnor, att dom blir sjuka innan och under mensen. Kommer seriöst bli så bitter på min kropp om det är så att det här blir en "grej". Har inte varit så sjuk som jag varit nu (outside min vanliga sjukdom, då) sedan jag var..typ sex år gammal och hallucinerade att min familj var häxor och golvet var fyllt av ormar.

Iallafall har jag fortfarande problemet att jag verkligen, verkligen är på blogghumör samtidigt som jag är så JÄVLA trött på allt jag skriver. Jag hatar mina självanalyser, dom känns så jävla patetiska, hatar mitt gnäll på min sjukdom för come on, det kommer inte bli bättre bara ACCEPTERA det, hatar till och med mina kärleksförklaringar till mina vänner för..jag vet inte. Jag antar att jag bara är i en period där allt jag gör känns patetiskt och meningslöst, vilket då inkluderar mitt skrivande. Alltid kul. Okej, för att komma till saken, fortsätter med den där listan:

Mina bästa konserter

En gång i tiden hade jag massvis med energi. Då tyckte jag jättemycket om konserter. Jag älskade att stå längst fram, försvinna i ett hav av människor som samlats av en gemensam nämnare, att skriksjunga textrader fruktansvärt falskt och hoppas att ingen i närheten filmar. I teorin tycker jag fortfarande att det är helt jävla fantastiskt. Euforiskt, till och med

men jag har inte massvis med energi längre. Jag har en trött och sjuk kropp som inte klarar av att stå upp en hel konsert. Jag får panik när människor börjar hoppa och studsa för jag orkar inte det men vet att om man inte låter sig dras med i hoppen kommer man ramla (och jag är livrädd för att bli ihjältrampad). Om jag är full är det lättare att låtsas som att jag har energi, men samtidigt blir jag alldeles för lättdistraherad. Jag tycker festivaler är bra, för då kan man oftast sitta ned på gräset långt bak

åh gud vad jag saknar att ha energi nog för konserter. Herrejävlagud vad jag saknar det.

Men iallafall, två (/tre) konserter jag minns med värme i bröstet trots att dom hänt efter att jag blev sjuk:

Jonathan Johansson på way out west förra året. Det var i Annedalskyrkan, mitt i natten. Jag och Victor hade hetsat oss dit bara för att få höra "ni kommer inte komma in", men vi hade inget annat vi hellre ville gå på och jag såg inget alternativ än att stanna kvar. Så vi stannade kvar. Och kom in. Och fick bra platser. Och redan där kände jag: han behöver inte ens göra den här spelningen bra, allt är ändå perfekt.

Sen kom han in på scenen. Han nervös-viskade att han var överväldigad av att så många kommit dit och ursäktade notstativet han hade med sig med att han skrivit färdigt sista låten natten innan. Sen började han. Hela spelningen var nya låtar, dom som nu är på ett album jag spelat sönder helt, och hela publiken satt där i festivalnatten. Jag var hänförd. Jag höll Victors hand, lutade mig till hans öra och viskade att det var något storslaget och unikt vi fick vara med om. Han bara nickade, för han fick inte ur sig några ord.

 För tre år sedan var jag med om en liknande spelning. Det var [ingenting] i ett konserthus som innebar sitta ned-konsert. Hela publiken var som förtrollad under hela spelningen, det var knappt någon som andades för det kändes som att det pågick något magiskt vi absolut absolut inte fick förstöra genom att avslöja vår närvaro. Det var som att..jag vet inte vad jag ska likna det vid, faktiskt, men bara faktumet att publiken var helt stum, inte en enda applåd gavs under själva spelningen, och när dom sen var färdiga utbröt samtliga i dom mest dånande applåder jag upplevt tror jag säger en del. Vi var inte så jättemånga där, ändå är det dom i särklass högsta och mest genuina applåder jag hört. Dom pågick i en kvart.

 Jag såg Jonathan Johansson igen i maj i år, med Sibylla och K (match-makern, om ni hängt med så länge och dessutom har ett freakishly bra minne). Sibylla såg att han var i vår stad några timmar innan det skulle börja och vips hade vi köpt biljetter och var på väg dit. Dom två är några av mina absolut bästaste närmaste vänner och dom delar min adoration för J.J och att få dela den spelningen med dom kändes som någon sorts speciell gåva. Vi skrattade mycket åt att jag sminkat mig asfint förutom den lilla detaljen mascara som jag helt glömt bort, vilket är något jag gjort för många gånger för att det ska vara riktigt okej. Helt onödigt detalj från en fin och speciell kväll jag helst behåller för mig själv. Den känns som vår egensak, av någon anledning, och då låter jag det vara så.