tisdag 22 januari 2013

646

Jag sitter i en kyrkbänk och lyssnar på ett seminarium om sex och sexualitet. Det är ingenting nytt, jag har hört allting många gånger förut. Sex är en gåva från Gud, något vi ska använda i kärlek med den vi lovat att älska livet ut, sex är ingenting att missbruka. Bibeln är klar och tydlig - den vi lovar att älska ska inte vara av samma kön, det är en synd, en synd som straffas med döden, en synd som portar oss från himlen. Det går att leva ett helt liv och vara homosexuell men aldrig leva ut den. Det är en prövning, det går, det är vad Gud vill. Jag har hört allting så många gånger och jag förstår inte riktigt varför sex är så heligt medan mina tankar mitt hjärta inte är det och jag diskuterar, säger till någon att ja, okej, jag förstår vad du menar men vi gör det här till en mycket större grej än det är och det ger unga människor jättemycket ångest som jag tror är i onödan, men jag säger ingenting om det andra, jag låter inte ens mina tankar gå närmre.

När jag låter mina tankar snudda vid det där andra ekar minnet från sexualkunskapen i åttan, då läraren sa att en minst tiondel av befolkningen har en minoritetssexualitet och dom populära killarna i klassen började skrika namn - varandras och några av dom mindre populära killarna - och dom slog varandra och gjorde kräkljud och plötsligt sa någon asså, helt seriöst är det jossan, eller hur? visst är det du jossan? jävla lebb och jag svarade inte, reagerade inte alls, gick inte hem och grät, tog det inte ens som en anklagelse utan bara stålsatte mig, för möjligheten fanns inte där. Klart som fan att det inte är sant, varför skulle det vara det, det är bara för att jag har kort hår dom är så jävla fjantiga men minnet ekar ändå i mig, fortfarande sitter det som fastbränt under mina ögonlock.

Ungdomspastorn går vidare och börjar prata om sin första kärlek, om hur han en gång åkte tåg i tre timmar för att få träffa henne i en, om hur han var nervös och trygg kring henne på samma gång. Jag undrar om jag skulle göra så för någon. Åka tåg i flera timmar för att hålla hans hand. Pastorn berättar om hur hela hans kropp ville vara så nära henne som möjligt, hur han kunde känna kärleken fysiskt växa i hjärtat, hur han blev fånigt glad så fort han såg henne och jag känner handen i min egen och jag sluter ögonen samtidigt som det går som en blixt genom mig.

Det är som om jag dör. Det känns precis som om jag dör. Jag sluter ögonen och blixten far genom min kropp och det känns precis som att jag ska dö. Jag ser mitt liv springa förbi mig och jag blir till en svart sotklump, jag känner mig så tung men det kan inte vara sant, det får inte vara sant. Jag öppnar mina ögonlock och jag lever, jag är inte död, och sen tänker jag inte på det mer.

Jag gråter den kvällen, jag står på mina knän i gräset och jag gråter. Jag skakar och ber Gud att driva ut mina demoner, att mina plågor ska ta slut men jag tänker inte på den där insikten, den där blixten, jag vägrar se mig själv i spegeln och se den där svarta sotklumpen som så plötsligt kom över mig och det är inte sant, det är inte sant, det är inte sant.

Det är inte sant, så jag håller en annans hand. Jag åker tåg i flera timmar för att kyssa honom och jag placerar den där växande kärleken hos honom istället, för det är inte sant, det här är det som är sant och på riktigt, det där bruna korta håret och det stora leendet, det är det jag längtar efter, inget annat, varför skulle det vara något annat? Samtidigt gör jag klart för honom att hon alltid är viktigare för mig, att hon alltid är nummer ett på alla mina listor, att det är så det är bara och jag pratar med honom om hur fin hon är, är hon inte fantastiskt underbart vacker? och till slut blir det för mycket, det växer en tystnad mellan oss och när vi gör slut berättar han för mig att mitt ständiga fokus på henne alltid gjort ont i honom.

Dagen efter den där kvällen då vi gjort slut är det sol. Det är i maj och jag känner mig så fri. Jag går genom en parkeringsplats och liksom dansar fram - är inte livet underbart? Jag till och med tänker jag är singel med många utropstecken efter. Jag känner mig lättad och glad och solen skiner och det är maj och på kvällen ringer en kompis och
- Jag och **** gjorde slut igår
- Va? Men gud, gumman, hur är det?
- Det är bra
- ..är du säker? Bra?
- Ja. Det känns som rätt beslut
- Ja, men ändå, ni har varit ihop i över ett år och ni var varandras första..det mesta. Är du inte ledsen över det?
- Nej, varför skulle jag vara det?
- Alltså, när jag och *** gjorde slut var jag jätteledsen skitlänge trots att vi bara var ihop i tre månader..jag tror att det är rätt vanligt. Du FÅR vara ledsen
- Ja jag vet, men jag är inte det. Det känns bra. Jag är glad. Solen skiner, det är maj, det är snart sommarlov
- ..ok.

och jag tänker att det är helt normalt att inte vara ledsen över att det är slut med någon man varit jättekär i i över ett år.

En dag ringer hon mig. Vi pratar om att hon är kär i någon, kanske, jag vet inte, hur vet man det egentligen? Men jag vill ha honom nära och han är så bra, är det att vara kär? och jag guidar och ger råd för jag har varit ihop med någon i fjorton månader, jag har mer erfarenhet och ilskan växer i mig. Den är desperat och sliter mig i stycken och jag kan inte andas, jag kan inte andas jag måste lägga på det här går inte, jag får mer och mer panik och när vi äntligen lägger på slår jag huvudet i väggen fyra gånger och gråter sedan häftigt.

Jag gråter medan jag tänker på att mitt ex träffat en ny. Att han redan efter två (tre?) månader träffat en ny, att han inte berättat det för mig utan jag fått reda på det på omvägar. Jag är så arg och uppriven och jag vill döda henne. Jag hatar henne så jävla mycket. Jag hatar henne hatar henne hatar henne, för att hon inte är jag. Jag har vetat det ett tag utan att det rört mig i ryggen, men just den här kvällen bubblar det upp inom mig. Jag är så ledsen.

Jag är så jävla ledsen att jag har svårt att sluta gråta när min kompis, som tidigare ifrågasatt min icke-reaktion till göra slutandet, och hon tittar på mig med frågetecken i ögonen och säger varför nu? och jag svarar något om att jag väl burat in det någonstans långt inuti, att det till slut brast, och jag nämner inte telefonsamtalet för herregud, varför skulle det vara relevant, hon är ju bara förvirrad och jag tycker lite synd om henne, att jag började gråta direkt efter är bara en reaktion på att hon pratade om att vara kär och jag insåg att jag inte får ha det längre, varför skulle det vara något annat?

Jag är uppriven i veckor, månader. Det känns som att jag är olyckligt kär.

Jag åker på läger och konferenser, för det är sommar och då gör man sådant, och jag är med henne i fem veckor och hon håller min hand och hon är min vackraste vän, min bästaste vän, personen jag älskar mer än någonting annat och jag kysser henne på kinden och jag tänker på en framtid där det är hon och jag i ett hus, alltid hon och jag överallt hon och jag, jag tänker att jag inte kan leva utan henne, och vi är på läger och konferenser och det är ett seminarium om sex och sexualitet och jag diskuterar med någon att vi gör sex till en för stor grej men nämner inget om det andra, låter inte mina tankar vandra dit, för varför skulle det vara relevant för mitt liv, det är inte relevant för mig liv, det är inte relevant det är inte relevant det är inte relevant

jag känner mig tusen kilo tung.

Det blir vinter och jag skriver en bok om henne. Jag gör det, jag skriver en bok om hur jag sätter mig på ett tåg och räknar ned stationerna. Jag skriver om hennes hår om hennes skratt om våra internskämt jag skriver baby
jag skriver
hennes läppar
mot mina

och det känns som den första kyssen jag aldrig fick, aldrig får.

Det är ett skolprojekt och någon, som är min vän, som är samma vän som tidigare ifrågasatt min uteblivna reaktion på mitt slut, som håller min hand när jag gråter, som accepterar mina alldeles för närgågna gester, ska läsa, ska opponera, ska berätta vad som var bra och vad som borde gjorts bättre och

människor är världar, alla vet det. Vi har fått det berättat för oss. Vi har läst det i böckerna, vi har sett det i filmerna. Tusentals människor berättar det för oss hela tiden, försöker få oss att förstå. Du är en värld. En egen värld. Ingen annan ser världen såsom jag ser den. Vi kan omöjligt veta vad som är lila, vi har bara våra egna ögon. Det finns inom oss. Perceptioner och filter och erfarenheter som bara är våra.

Ibland är delar av den världen så långt nedgrävd i förnekelse att bara världen runtomkring oss, den vi försöker existera i, ser den.

Det är den världen min vän ser när hon läser min bok. När hon läser min bok fylld av ord som bildar ett desperat skrik om hur smaken av henne, den jag aldrig fått, gungar mitt sinne. Sånger skrivna med snabba, rasande fingrar om hur hennes knän känns i mina ögon, om att inga löften är heliga, om befrielsen att vara i hennes armar. Min vän läser det, allt det, jag låter henne göra det, för det handlar inte om det - det handlar om kreativ frihet och jag säger det - kreativ frihet, det handlar inte om mig, herregud, jag skriver aldrig om mig själv! - men hennes blick går djupare, ser världen jag själv vägrar snudda vid men hon svarar okej. Okej, om du säger det, så visst.

Jag går på fler seminarium, sover tätt intill om nätterna och ingenting känns som repetition med henne. Allting är hemvant invant och för mig är det revolutionerande, det skakar om min värld men den här tryggheten är inte läskig för hon håller mig hårt i handen och lyssnar på min förvirring och jag älskar henne djupare än jag trodde var möjligt, jag hör sångerna på radion och jag förstår, jag förstår som jag inte gjorde innan jag träffade henne, jag förstår mer och mer varje dag hon är i mitt liv och why are you so far away she said why won't you ever know that i'm in love with you that i'm in love with you you soft and only you lost and lonely you strange as angels dancing in the deepest oceans twisting in the water you're just like a dream

you're just like a dream.

Jag försöker vara en god kristen men jag kan inte, var jag än vänder mig finner jag dubbelmoral och motsägelser och känslan av att vara utesluten tar stryptag på mig. Jag ser mina vänner lyfta sina händer i lovsång, jag hör dom tala om sin kärlek till gud och jag undrar hur dom kan älska något så diffust. His love is like the wind, I can't see it but I can feel it och jag känner ingenting, jag känner ingenting, jag känner ingenting

jag har inte gått till kyrkan jag till stor del uppfostrats i på mycket lång tid. Jag tycker inte om den. Ungdomarna i den gillar inte mig, gillar inte mina kompisar. Jag tycker församlingen har en världsbild jag inte står ut med att höra på. Det har varit så länge, i åratal har det varit så, men nu börjar jag sluta att ens försöka be. Jag öppnar aldrig min bibel längre. Jag säger att jag är agnostisk kristen. Jag är arg. Jag är så jävla arg på den där fucking kuk-kyrkan, av tusen och åter tusen anledningar

och jag är arg
för att hon
inte älskar mig
på rätt sätt
men det betyder ingenting

och jag blir full
och jag dansar
jag kysser någon
med ett kvinnonamn
men det betyder ingenting

och jag ser porrklipp
blicken söker linjer
fantiserar fram mina
händer andras bröst
men det betyder ingenting

och jag är på fest
någon kysser mig
frågar om jag
är straight "nej"
men det betyder ingenting

och jag är avundsjuk
på killar för
tjejer är så
mycket snyggare vackrare
men det betyder ingenting

ingenting betyder någonting, och jag förstör nästan min viktigaste vänskap för att hon inte älskar mig på rätt sätt

*****

och det är därför det inte spelar någon roll hur många gånger jag försvarar kyrkan och kärleken den faktiskt predikar, det spelar ingen roll för jag kommer aldrig förlåta den för det här. Jag kommer aldrig, aldrig förlåta den. Jag var vettskrämd, min värld var i spillror och jag kunde inte, vågade inte, närma mig det och även om rädslan hade funnit där även utan kyrkan, även om spillrorna varit desamma hade dom inte varit i samma storlek. Jag hade varit olyckligt kär även utan kyrkan, jag hade genomlidit samma saker i skolan, ingenting av det hade förändrats men

såhär är det: när jag var fjorton sa en pastor att all sex före äktenskapet är felfelfel, att sex är till för kärlek enbart, till för den vi ska älska i resten av våra liv enbart, att sex även är sex med sig själv och jag satt där och kände skammen växa för att jag onanerade. Jag hade gjort det i några år, jag tyckte om att göra det, jag började precis börja hitta hur jag skulle röra vid mig själv så att det kändes bra, jag hade nyss upptäckt ur förlösande en orgasm kan vara och allt det - all den lusten allt det härliga - var en synd. Var något Gud önskade att jag inte gjorde, något hen fördömde. Jag hatade redan mig själv och jag fick fler och fler orsaker och

alternativet att gå djupare, att se det där som nu är så smärtsamt uppenbart, det alternativet fanns inte. När den där blixten träffade mig reste jag mig upp och fortsatte gå och jag försökte låtsas som att jag inte kände den där smärtan, jag låtsades så intensivt så att jag knappt ens upplevde den. Jag blockerade allt och jag försa mig några gånger, sa jag vill kyssa henne och herregud, varför stirrar alla så, det betyder ju ingenting? En kyss har ju i n g e n t i n g med sexuell längtan att göra! och jag tvingade mig in i mina tjejkompisars privata sfär - jag kom för nära, jag rörde på dom på fel sätt och jag vågade inte, kunde inte, fråga mig själv varför jag och ingen annan gjorde det, vad det betydde och innebar, jag var försatt i exil, jag var min egen slav, jag var inburad i ett fängelse, jag var under tortyr och min värld var i spillror och det var så enkelt att skylla på allt annat - som också var där som också var sant - att jag aldrig aldrig undrade hur jag kunde veta hur det kändes att vara olyckligt kär när jag aldrig varit det och

jag vill bara åka tillbaka och säga älskling, förstår du inte varför du känner så? Det är läskigt att bryta regler, jag vet, men du dör av det här. Du gör det, du dör. Alternativet är enklare, darling, tillåt dig själv att längta efter det du faktiskt längtar efter - konsekvenserna är mindre av det än att upprätthålla detta skådespel, älskling, förneka inte dig själv så. Dom kommer se på dig och tycka att du är vacker, och dom kommer ligga nära din hud och du kommer dra dina fingrar längs ryggrader och du kommer rysa och några av dom kommer att vara tjejer, och vet du, det är helt okej. Du kommer få känna sensationen, den du ibland fantiserar om och sedan upprepar vad du läste i den där tidningen en gång människor fantiserar även om sådant vi inte vill göra i verkligheten för dig själv, av mjuka kvinnobröst mot dina handflator. Det betyder ingenting, och det betyder allt. Du är så modig, älskling, som står kvar här varje dag, men ta ett steg, rör på dig lite darling, gå framåt. Allting blir så mycket enklare på andra sidan. Jag lovar dig det. Jag lovar dig det. Jag lovar dig det och jag

tror inte ni förstår hur ont allt det här gör i mig.

3 kommentarer:

Hanna sa...

Jag har sagt det förr men varje gång jag ser siffertitlar i Google Reader blir jag förväntansfull. Och det spelar ingen roll om det är ångestfyllt eller ledsamt eller fulbloggande eller vad som helst, bara dina ord! Och i detta. Jag hade inte samma typ av kristna grupper, inga ungdomspastorer som pratade sex för ungdomar utan mest farbröder och tanter, men en kristen uppfostran med samma budskap var det likväl. Jag tror att jag teoretiserade mer över bisexualitet innan jag kände det, och när jag bröt mig ur i femman hade jag tid att bygga ny mark. Jag har inte känt dina känslor, men exakt detta är varför jag aldrig kan gå tillbaka. om jag någon gång känner att det finns en gud kommer jag inte söka mig till kristendomen, för i den ligger all den här skammen som jag blir tårögd och rasande av att tänka på. FAN. Jag har inte upplevt detta men du trycker in känslorna i mig med din text. och jag tänker det fina som jag känt för tjejer och hur smutsigt det blir med skitmoral. Hjärta dig. PS, jag fulbloggar på helhasselberg.blogspot.com. Puss!

josefin sa...

Åh HANNA <3 varje gång du kommenterar (eller lägger upp bilder/statusar/grejer spritt på internet/BARA EXISTERAR) blir jag fylld av frågetecken kring hur en person ens kan vara så bra och smart och kreativ och åååh! Tacktack för att du blir förväntansfull fortfarande. Det betyder faktiskt mycket.

och ja, detta. Denna ocean av ångest som finns i så många kristna kroppar och jag..förstår inte varför det ens är nödvändigt. Varför något som borde handla om kärlek och öppenhet (och jag blir så frustrerad, för bibelns jesus, fan vad jag tycker om den personen (som litterär karaktär). han är revolutionerande enkel och jag bara gapar - hur kan dom inte se att dom är så långt borta från det dom tror på? h u r är det möjligt att minsta kritik av deras traditioner och normer är så svartlistat när jesus själv HELT gick emot det som då var den heliga skriften. jag fattar inte vad som hände..eller jo, europa hände) (wow lång parentes där) är så stängt. Även om du inte försökte ha ditt tonårssammanhang i kyrkan var (och är, antar jag) det ju fortfarande en högst närvarande institution i ditt liv, det är klart att det påverkar.

Jag kan ibland känna samma starka längtan som jag gjorde förut - längtan efter att få tillhöra gemenskapen kyrkan innebär för många människor. Det kan fortfarande greppa tag i mig och jag känner ibland märklig tröst i att nynna lovsånger och psalmer. Grejen är bara att det jag längtar efter i dom stunderna är att tillhöra, att vara en del, att ha ett primärt sammanhang - jag antar att den längtan kommer från mina familjeproblem - och den längtan är exakt samma som när jag faktiskt gick på dom där mötena och satt i dom där bänkarna. Då försökte jag ta mig in i något jag tekniskt sett var en del av men ändå kände mig så fruktansvärt utesluten från. Jag pratade om det ofta med mina (fina fantastiska smarta) frikyrkliga vänner, som upplevt samma utanförskap, samt andra som inte över huvud taget ser problemet och när jag påpekat att "det är för att du lever upp till dom här och dom här och dom här normerna, du har inte känt det här" har jag alltid mötts av fingrar i öron och slutna ögon. S u c k. Upplever, eller ja upplevde, jag är ju inte med längre, så ofta att kyrkan skäms över att den har hierarkier och normer etc och därför blundar och förnekar, vilket minst sagt är (var) frustrerande.

(haha, jag skrev en hel uppsats och nådde högst antal tecken så jag måste kopiera in i en ny kommentar..l o l)

josefin sa...


Jag känner samma sak som du, även om jag börjar känna den där diffusa guden som jag inte kan utesluta att den finns (i någon slags form) och känner ett behov av att inkorporera det i ett trossammanhang - jag kommer aldrig, aldrig söka mig till kristendomen, jag kommer aldrig gå tillbaka. Det går inte. Jag har fortfarande stora svårigheter att ens gå in i en frikyrka (varför i helvete liknar alla varandra?) utan att skaka och känna panik i halsen. Jag känner mig uppriktigt traumatiserad och jag har, tyvärr - för jag vet att dom egentligen finns där också, få positiva associationer till kyrkan. Kyrkan har för mig kommit att handla om skam och självförnekelse.

Därför har jag också svårt att ta mig igenom diskussioner om minoritetssexualiteter i samband med religion med kristna. För att så många säger "det är inte personligt, gud älskar _alla_, _alla_ är välkomna i vår församling, jag lovar". Sentimentet är fint, men samtidigt, SUCK, det ÄR personligt för det är mitt (och många andras) LIV. Att säga till mig att inte ta det personligt är att förminska mina riktiga erfarenheter och känslor - som hände för många år sedan men som jag trots det fortfarande bearbetar relativt aktivt - till att jag är "kränkt". Jag ÄR kränkt, för att jag BLIR kränkt och det är på riktigt och det är sant och herregud, vad jag önskar att kyrkan skulle lyssna på det - på mig och mina erfarenheter - och ta det till sig. Jag gjorde inget fel, jag var en människa med mänskliga upplevelser och känslor - att jag upplevde sådan panik och skam kring det är till stor det kyrkans fel och problem. Att avfärda det med ett "alla är välkomna här (för det har jesus sagt men jag tänker inte förstå vad det innebär utöver plattityder)" är så jävla förminskande och hemskt och bara, nej, aldrig igen. Jag förstår att alla grupper har enorma problem - queerparaplyet har det också och det driver mig ofta till vansinne - men kyrkan kommer jag aldrig återvända till, för i kyrkan förvandlades min första kärlek, som nog hade varit en rätt omskakande upplevelse hursom, till ett trauma. Medan mina vänner för första gången lekte med vuxna känslor handlade mina om något fatalt. Det var på liv och död, inte ens figurativt - det var bokstavligt fatalt pga skulle inte få evigt liv, och herregud. Aldrig, aldrig igen.

Wow, vilken jävla uppsats detta blev. Är tydligen i en arg period.

Har sett din fulblogg och har velat kommentera flera gånger (speciellt ditt inlägg om tonåren, herregud, jag ville citera hela och bara JA, pga du är SÅ bra och klok), men det verkar inte som att det går att göra det?

Hjärta dig!!