lördag 5 januari 2013

645

Tvåtusentolv var ett jävla skitår. Ett pissår jag är glad är över, även om sådant inte betyder något, även om allt som händer är att en minut blir en annan, det är naivt att tro att man plötsligt kommer börja träna och bli en snällare person bara för att en siffra bytts ut.

Siffror betyder ingenting

men det var ändå ett skitår. Jag har inte var så oerhört ledsen, mer..likgiltig och avtrubbad och uppgiven. Tänkt att det är ingen idé, att jag likagärna kan ge upp, gått ut och blivit superfull och ragglat hem när bussarna slutat gå.

Eller kanske var det bara hösten.

Året började med att jag kände styrka återvända till mig efter fruktansvärda månader där jag gjorde slut med det som fortfarande är ett av mitt livs största kärlekar, jag andades in den gråa luften min stad alltid bär om vintern och kände tillförsikt och hopp.

Sedan ringde mamma en kväll när jag var på väg till kroghäng och sa morfar är sjuk. Han har varken ätit eller druckit på fyra dagar.

Vad betyder det här? Kommer han dö nu, är det nu han dör?

Ja, josefin. Nu dör han.

Jag minns att jag sjönk ihop på ett torg och hulkade. Jag var centimeter från att skrika rätt ut, mitt bland alla människor som försökte vänja sig vid sina egna tjugohundratolv.

Jag sjönk ihop på ett torg och grät och grät och grät men till slut var jag tvungen att resa mig upp, det var kallt och några kompisar ringde för att fråga var jag var. Jag reste mig upp, gick in på krogen.

Hej!! Hur är det?

Min morfar håller på att dö.

Sedan drack jag fem öl på kort tid.

Ett dygn senare ringde mamma igen och då var han död. Då hade han somnat in. Då hade mormor bett aftonbön och läst bibelvers (herren är min herde mig skall intet fattas han låter mig vila på gröna ängar han för mig till vatten där jag finner ro). Då hade dom baddat hans läppar.

Då hade han tvingat sig själv att dö.

Jag la på luren ganska snart efter att hon ringt och gick sedan in i mitt badrum, stirrade mig själv i spegeln och tänkte nu har du ingen morfar längre

och det var så gick jag sönder.

Efter att ha gjort något jag inte vill beskriva som det för det låter humoristiskt och det fanns fan ingen jävla humor där, men ändå, okej, efter att ha gjort något jag inte kan beskriva som annat än att desperat råma och kippa efter luft i jagvetintehurlänge, gick jag till min närbutik med sänkt huvud.

Jag fastnade vid köttdisken i tjugo minuter. Jag hade glömt vad jag gjorde där, vad mitt syfte var och hela tiden tänkte jag

varför håller ni öppet när min morfar är död min morfar är död min morfar är död min morfar är död.

Till slut kom en butiksarbetare fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tror att jag tittade skrämt på henne och sa nej.

Jag köpte ett paket cigaretter som jag sedan rökte istället för att sova.

Min morfar var död och det kom att prägla hela mitt år. Den avgrundsdjupa sorgen. All ångest jag inte tillåtit mig att känna tidigare, den som handlar om allt han missade, allt vi missade, för att hans sjukdom tog honom ifrån mig mycket tidigare än döden gjorde.

Hela vintern var ett kaos. Jag söp mig i ensamhet fruktansvärt full på whiskeyn Victor lämnat i mitt skafferi. Jag tappade bort min mobil på en klubb och sjönk då ihop, storgråtande, och överlät letandet till snälla vänner. Jag skrek och skällde på någon jag knappt kände. Jag missade skolan hela tiden och åt..jag vet inte vad jag åt, om jag åt alls.

Sedan dog vintern och jag önskade mig sol. Jag önskade mig sol och ett lättare hjärta. Jag önskade mig att sluta känna skuld varje gång jag skrattade, jag önskade mig energi och glädje, jag önskade mig ett sinne som aldrig fick panik. Jag önskade mig fyllor där jag skrattade och dansade och kände livet pulsera.

Jag fick inget sådant.

Istället gick jag in i en relation bara för att, för att fly från allting annat, för att..det var lättast, för att vanan vanan vanan. Jag har aldrig varit en så dålig flickvän som jag var i den relationen och det är allt jag orkar säga om det just nu.

Livet bara fortsatte. Det fortsatte och sprang ifrån mig och jag var så utmattad. Jag ville mest ligga i soffan och titta på serier och glömma världen utanför och det fanns inget i mig som ville slåss, som ville kämpa, som orkade något av det

så jag låg i soffan och tittade på serier och försökte glömma världen utanför.

Vinter vår höst. Dom bara gick. Saker bara hände.

Min syster gifte sig. Min första kärlek gifte sig och jag slutade tänka på henne som min olyckliga kärlek. Slöt äntligen fred.

Fick panikångest på en stadsfest och ville slåss. Ville slåss för att jag inte var förstådd, för att jag var utmattad, för att min jävla familj.

Tvåtusentolv var också året jag gick från att dricka kaffe ibland till att dricka minst tre koppar varje morgon. Beroendepersonlighet.

Hösten då. Höstvintern. Den här som nyss har gått, där jag känt mig avslagen och oförmögen att ta tag i saker. Där jag känt mig misslyckad och dålig men där jag faktiskt också fått solsken och skrattat utan skuld och tagit svåra beslut för att dom var dom bästa, inte dom enklaste.

Där jag sakta, sakta börjat distansiera mig från min familj och därför känt mindre sorg i anslutning till den.

Där jag känt att jag vill byta ut mig själv, ja, men där jag inte känt att jag velat dö av självhat. Det gjorde jag när 2011 blev 2012. Jag avskydde mig själv så intensivt att jag ville sluta leva. Att jag ville försvinna. Jag ångrade varje steg jag tog som inte hade riktningen självdestruktivitet och jag avskydde varje självdestruktiv handling jag gjorde.

Jag hatar inte mig själv längre. Jag har tagit medvetna beslut om att inte ha löst sex med random klubb-person för att jag vetat att jag gjort det i försök att fly. Jag har åkt hem och ätit ostbågar och varit nöjd med det.

Jag har också åkt till Victor klockan tre på natten för att fly för att inte vara ensam för att vara nära, jag har haft ångest dagen efter, jag har gjort allt det också.

Men tvåtusentolv var första året jag upprepade gånger tog medvetna beslut om att vara ensam, om att vara med mig själv, och känt mig nöjd med det.

Jag förstår inte hur det hände. Jag har kämpat för det som fan, men jag har slagits ursinnigt i mörker. Jag har fäktats och någonstans måste jag ha träffat rätt, någonstans började det blöda ljus.

Jag ber till gudar jag inte känner om att det ska fortsätta blöda. Jag orkar inget annat. Ljuset måste få fortsätta blöda in i mig.

Jag har också börjat inse att jag faktiskt utvecklas, och att allting inte är åt fel håll.

Tvåtusentio, när jag och M fortfarande var ihop men när all respekt dött, kom han in i badrummet medan jag duschade. Han sa något skämtsamt om att han skulle kissa på mig istället för i toaletten och jag retade tillbaka, sa att han aldrig skulle våga göra det, att det inte fanns en chans.

Är du säker på det?

Ja, du vågar inte göra det. Aldrig.

Då öppnade han duschkabinen

och så kissade han på mina ben.

Det var inte ens lite. Han tömde sin jävla blåsa på mina ben. Jag bara stod där, i chock och äckel, och lät honom göra det.

Jag ville att han skulle älska mig. Jag ville att han skulle stanna. Jag ville att allt skulle bli bra. Jag var i chock och allting var så fult omkring mig, omkring oss.

Han kissade på mig och gick skrattande ut ur badrummet och jag skrubbade mina ben tills dom började blöda men ingenting, ingenting, ingenting kunde radera äcklet, ingenting kunde radera hur våldtagen jag kände mig, ingenting kunde radera hur dött allting till slut var.

All respekt, all kärlek, alla dom där månaderna åren av duochjag. Döda.

Jag gick in i sovrummet och la mig bredvid honom.
Vi såg en film.

(Jag är så glad att han lämnade mig, för jag hade aldrig lämnat honom. Aldrig, aldrig. Jag undrar hur mycket vi misshandlat varandra om han inte gått. Om han inte lämnat mig gråtandes i hallen. Om han inte hittat en annan.)

Det tog mig två år att berätta det för någon. Jag berättade det första gången i höstas, efter att plötsligt ha slagits av hur sjukt det var. Hur jävla sinnessjukt det var att jag behandlades så. Att jag var fruktansvärt elak tillbaka. Att jag levde i det. Tillät det ske.

Att allt jag ville var att han skulle älska mig. Att allt jag ville var att han skulle stanna.

Att jag var beredd att betala med vadsomhelst. Att jag var beredd att göra vadsomhelst. Att jag också gjorde det. Hemska saker jag inte ville, bara för att få ha min hand i hans hår om nätterna.

Det tog mig två år att inse att jag förtjänar mer. Att jag inte vill bli knullad så hårt som jag hatar mig själv.

Att jag vill ha respekt och riktig kärlek.

Det tog mig två år att ens börja inse vad respekt och riktig kärlek innebär.

Jag kan mycket väl hamna i en destruktiv relation igen, och jag är inte offret här, jag har gjort fruktansvärda saker, framför allt mot M som jag både slagit hårt, hårt i ryggen och skrikit att jag hatar för evigt

(Några av mina vänner har sagt äsch-liknande saker om det där att jag slog honom så hårt att han hade ont i flera dagar. Det var efter att han först lovat att nu fanns det inga fler lögner att hitta, nu var allt i det öppna, och jag tio minuter senare hittade fler, men det är ingen ursäkt. Man slår inte en annan person så hårt som jag gjorde. Det spelar ingen roll vad hen har gjort. Det finns strukturer som resulterar i mäns våld mot kvinnor, det ÄR ett större problem, det är ett systematiskt problem - men det här var inte system, det här var inte struktur, det har var individnivå och då spelar det ingen roll. Ingen av mina vänner hade sagt äsch om jag varit en kille som slagit min tjej. Ingen hade gjort det.

Jag tänker inte slå mig själv över det, jag tänker inte hata mig själv för det, men jag slog en annan människa väldigt hårt och jag ångrar det och det var inte en relation där han var destruktiv mot mig - det var en relation där vi förstörde varandra och var så fruktansvärt, fruktansvärt elaka och hemska.

Bara så ni har det klart för er)

men nu har jag förmågan att urskilja vad som är sunt och vad som inte är det. Det hade jag inte då, för två år sedan, och det var först tvåtusentolv jag började inse.

Jag trodde länge att min och Ms relation var en bra. En bråkig, men ändå rätt bra.
Det är först nu jag fattar hur jävla destruktiv och hemsk den egentligen var. För att jag lärt mig. För att jag till slut utvecklats till en plats där självrespekt ens existerar.

En plats där jag tänker försöka mitt allra, allra hårdaste att aldrig hamna där igen.

Och min önskan inför tvåtusentretton är just det:
att jag inte ska börja hata mig själv igen. Att jag ska fortsätta slåss till ljuset blöder omkring mig. Att jag ska respektera mig själv.

Att jag aldrig igen ska be någon knulla mig så hårt som jag hatar mig själv. Att jag aldrig igen ska använda min kropp som någon annans docka. Att jag aldrig igen ska rea ut min själ.

Jag är på god väg dit.
Tvåtusentolv, fyfan vad jag har hatat dig, men i dig har jag också lärt mig saker jag hoppas att jag aldrig glömmer.
Now, fuck the hell off and never return.

1 kommentar:

Anna sa...

Du skriver så bra!!!!