647

Jag måste skriva det här, men jag vet inte hur eftersom jag inte förstår det. Jag förstår det inte förstår det inte förstår det inte, men:

Jag vaknar hos henne och solen skiner inte, men det känns som att den gör det. I min sömndruckenhet ler jag och kysser hennes näsa och i ögonvrån ser jag att hon också ler men sen vaknar jag på allvar och jag blir plötsligt medveten om att jag är naken. Det finns ingenting som täcker mig, ingenting som skyler mig, allt jag är är bar hud för henne att se och det känns som att någon slår mig i hjärtat riktigt jävla hårt och jag vill inget hellre än att springa därifrån. Min kropp känns för första gången i mitt liv som något viktigt, min nakenhet känns plötsligt privat och jag vill säga se inte på mig men hon gör det, hon ser på mig, ser mina blåmärken och ärr och mina höfter som sticker för långt ut från kroppen, hon ser in i mina ögon

och det är som att något skiftar i mig. Jag kan inte förklara vad det är, förstår inte om det ens betyder något men det är som att en nyckel vrids ett kvarts varv och det känns det känns det känns och jag är livrädd.

Jag är livrädd så jag ljuger och säger att jag måste vara någonstans nununu och vi kysser varandra hejdå och ler in i varandras munnar och jag kan inte andas, det är för fint jag kan inte andas, jag måste åka och jag åker hem och lägger mig i min säng och gråter. Jag förstår inte varför jag gör det, varför det här är min reaktion, varför jag var tvungen att fly, men det kändes som att det var på liv och död. Det kändes som att jag inte skulle klara av att fortsätta om jag stannade.

Sibylla tvingar mig en dag att välja kläder åt henne så jag sitter på hennes säng och helt plötsligt kommer ord ur min mun, dom passerar utan filter och
jag tänker på henne varje dag
det är sant. Jag tänker på henne varje dag. Tänker hennes händer hennes läppar hennes andetag nära min nacke hur hennes röst låter när hon berättar något roligt hennes vän sagt hennes hand i min
men det är inget jag vill erkänna ens för mig själv.

Det tar över mig, allt det här, all den här rädslan, så jag gör det uppenbara: jag knullar andra och jag har all kontroll, jag har all jävla kontroll. Det är inte intimt, det finns ingen närhet där och jag kan gå därifrån och vara helt oförändrad, och kanske är det det handlar om.

Hon får mig att tappa fotfästet. Jag bygger väggar och tak och ett eget hus och en mur runtomkring huset för mitt hjärta att bo i och jag vägrar låta henne komma in men hon ser på mig och allting bara rämnar. Egentligen har jag makten i det här, egentligen är det jag som styr, egentligen egentligen egentligen är det så men det spelar ingen roll, för jag känner mig helt maktlös. Jag känner mig utan grund. Hon raserar muren och sliter bort dom där väggarna genom att bara titta på mig, jag vet inte varför men jag känner mig så blottad när hon är i närheten

och jag förstår det inte. Jag förstår inte, för allt vi är är dejter och inget mer. Det finns inget höras-varje-dag, vi har aldrig erkänt några känslor (förutom en gång när jag blev full och sa jag tycker att du är så himla fin), det borde inte vara intimt

men det känns som att hon kommer så fruktansvärt nära och jag kan inte hantera det. Jag vill springa bort. Jag vill förstöra det. Förstöra alltihop så att hon kan tröttna på mig och bli arg, så att jag kan stanna i den här illusionen jag så noga drömt ihop och vill vara kvar i.

Jag kan inte bestämma över min egen sinnesstämning när vi har sex. Jag kan inte bestämma mig för att det handlar om njutning, jag kan inte se det som ingenting. Jag har inte den kontrollen med henne. Hon tvingar mig till en plats där allting känns intimt och närvarande och på riktigt. Hon rör vid mig på sätt som blir för mycket. Blir för nära. Jag har ingen kontroll. Jag har ingen makt. Hon får mig att tappa makten över mig själv, över min kropp och mitt sinne och fuck, det är nog allt jag behöver egentligenegentligen, men jag klarar det inte. Jag klarar det inte

och jag har alltid levt på känslor, levt på stora tankar stora ord, jag har känt allting för mycket, jag kastar mig in i allting ohämmat. Jag har varit ärlig och berättat och försökt vara sann och nu går det inte, det g å r inte och jag förstår inte varför. Det kan inte vara så simpelt som att jag tröttnat, att jag fått in det i huvudet att kärlek alltid är negativt - för kom igen, jag har aldrig varit med om en hälsosam och positiv kärleksrelation (inte mina föräldrar inte första pojkvännen inte S inte M inte ens Victor) - hade det varit så hade jag aldrig aldrig varit en person som kastar mig in i kärleksrelationer.

Det måste vara något mer. Det kan vara det också - jag har blivit en person som söker efter känslolöshet jag har blivit personen mina kompisar säger du måste vara SNÄLL bara tänk efter lite var snnnnnäääälll till jag har blivit ett svin. Det är så, jag kan inte komma undan det. Men det här är mer. Det här är större.

Jag fortsätter återkomma till det här med kontrollen, och kanske är det det. Med alla andra jag varit med har jag alltid upplevt mig ha en viss mån makt och kontroll - jag har kunnat styra saker till det jag velat - och framför allt har dom frågat. Dom har sagt: är det okej att jag kommer in i ditt liv nu? med tvek och frågetecken i rösten och jag har svarat: ja, det är okej. Här, jag öppnar dörren åt dig. Jag har själv tagit dom stegen, jag har styrt över mig själv och mina känslor och jag har haft makt att få dom att fråga.

Hon frågar inte. Eller jo, hon frågar, ibland frågar hon - och mitt svar är alltid nej, jag klarar inte det här, jag måste springa ifrån dig nu. Så när jag är där, när mitt nej blir för svagt och jag åker dit med glittriga ögon - det är då hon inte frågar. Hon frågar inte om det är okej att hon ser på mig, inte bara tittar utan också ser - att hon ser mina ärr mina blåmärken mina beniga äckliga jävla höfter, hon frågar inte om det är okej att hon rör mig på sätt som inte tillåter annat än intim närhet, hon ger mig inte alternativet att inte vara där. Hon knackar inte på, låter mig inte fundera om jag ska öppna dörren, hon skakar och river och kanske är det för att jag tvingar henne till det - dom andra har haft en dörr att knacka på medan hon möts av en gigantisk mur. En mur hon både ser och ser igenom.

Alltså, jag är inte dum i huvudet - jag tror inte att hon gör det här medvetet. Jag tror inte att hon förstår att det känns såhär för mig alls. Det är hur jag mottar det, hur jag reagerar. Det är min perception, min sanning, min analys. Hennes verklighet är en helt annan, och troligtvis en sannare sådan. Jag skulle gissa att i hennes verklighet är jag frånvarande och ganska svinig. För att det är så jag beter mig och det är en reaktion på vad hon gör med mig (obsobsobs detta är INTE hennes fel, det får inte låta så, det här är inget "du hade kort kjol på dig vad förväntar du dig", jag vet att det är m i g det är fel på, jag vill bara förstå vilka knappar i mig det är hon trycker på)

men ja. Jag är så sanslöst jävla livrädd för henne. Rädd på ett sätt jag aldrig, aldrig varit innan. Sibylla frågar om jag inte kände det med Victor och jag
nä, verkligen inte. Jag var nervös, och lite rädd och allting skälvde som att..som att - nu kommer det något stort här, det här kommer förändra ALLT. Det gjorde mig rädd, men inte på den här nivån när jag springer ifrån. Och Victor är min största kärlek och jag förstår inte vad det innebär att jag känner såhär nu, och jag vet inte om jag är beredd att förstå det.

kakljdaklsdj. Jag önskar att någon kunde göra en karaktärsstudie på mig och sen säga: du känner såhär pga blablalba, det här beslutet ska du ta, var inte en fegis nu josefin!!
well, det var allt det där om att älska mig själv och i det kanske det ingår att också vara min egen cheerleader. Var inte en fegis nu josefin!!!!

Jag vet inte om jag förstår det bättre efter att ha skrivit detta, men det var längesedan jag skrev om något jag inte har en färdig tanke om och jag är trött på att skriva så mycket skit jag aldrig publicerar sen. Så nu lägger jag upp det här utan att ens ha läst igenom det och sen måste jag sova för klockan är fan två på natten.