tisdag 26 mars 2013

651

Det är så svårt

när vi deklarerar städdag för lägenheten ser ut som skit, faktiskt, trots att vi blivit asduktiga på att städa ofta och hålla det undanplockat och fint men nu har den blivit en samling damm och kläder

och jag är yr av trötthet, jag har svårt att stå och mina handledsstöd är åtspända hårt och när jag tar av dom kan jag inte längre hålla dom utsträckta och herregud det gör så ont att andas och jag orkar inte orkar inte orkar inte städa

(imorse kunde jag inte stå för att jag var så yr att det kändes som att mina ben rörde sig trots att jag inte rörde dom och det tog mig två timmar att ta mig upp ur sängen och jag blir fortfarande fortfarande fortfarande så ledsen för det här är mitt liv och ingen förstår det, ingen förstår att det här är mitt liv och det jag går igenom dagligen och när kommer någon förstå, när när när kommer någon att se på mig och säga jag ser hur mycket du kämpar och jag är så ledsen att det inte räcker, jag är så så ledsen att det inte räcker till men mer än något är jag stolt över att du ändå försöker att du ändå kämpar

för det jag vill ha är inte någon som ser på mig med frågetecken i sina sympati-ögon, jag vill för fan inte att någon säger det blir bättre, imorgon är en annan dag! för även om imorgon är en annan dag är min kropp densamma och det här är mitt liv, det kommer alltid vara såhär, det jag vill ha är någon som tittar på mig och faktiskt ser. att jag försöker men att det inte räcker, att jag kämpar i ett krig med slag jag nästan aldrig vinner och jag vill att någon ska vara stolt över att jag ändå gör det, att jag ändå krigar och jag vill att någon ska förstå dom dagar det inte går, jag vill det men mest av allt behöver jag det, jag behöver det så oerhört fruktansvärt mycket)

och jag sitter fastkedjad i soffan och jag orkar inte gå upp och städa det bara går inte

det är så svårt

för fy fan vad jag skäms. Det är så pinsamt, förstår ni hur pinsamt det är? att inte vara människa nog att orka med, att inte orka finnas till och göra så simpla basala enkla saker, det är så jävla pinsamt

och det känns som undanflykter, som osanningar men det här är sanningen, att jag inte orkar städa och jag skäms över det för sibylla har redan gjort färdigt sin del och hon är fin och förlåtande och det är inte poängen

poängen är att jag skäms so oerhört jävla mycket, ibland och ofta och kanske till och med alltid, för min sjukdom, för att jag aldrig fucking orkar.

1 kommentar:

Elin (den läskiga typen som mailade dig ;)) sa...

Josefiiin, kom tillbaka och skriv mer! Jag saknar dig! :)