652

Första gången jag hade sex med en tjej kände jag skuld.

Inte bara för att det var en tjej. Jag stoppade den detaljen under Saker Som Jag Aldrig Kommer Erkänna Har Hänt/Jag Är STRAIGHT!!!! och glömde sedan bort det. Puttade det ur mitt minne, talade aldrig om för någon endaste person. Jag åkte hem på morgonen och sa till mamma att jag sovit hos en kompis och till mina vänner sa jag att jag tagit mig hem på egen hand och dom frågade inte mer.

Jag reagerade enligt mitt eget skript som handlade om en sak och en sak enbart: förnekan. Jag var inte Sådan, inte Som Dom. Det var inte ens en experimentiell engångsgrej, det bara var inte alls, punkt slut nu pratar vi inte om det mer.

Under tiden, när det hände, tänkte jag inte på att det var en tjej. Jag kände sensation när mina fingrar rörde vid hennes mjuka hud, när jag sökte linjer och dom inte var som en killes hårda. Dom flöt med mig och vi rörde oss tillsammans och jag kände skuld varje gång hon kysste min nacke. Jag kände skuld när hon tog på min kropp som om hon ville det. Som om hon tog på den för att göra den riktig. Jag var inte ett objekt i det hon gjorde, jag var väldigt mycket ett subjekt och jag kände en sådan urgröpande skuld att det är först nu jag klarar av att tänka på det.

Jag har stora problem med hur jag använder sex. Jag tror att jag också har problem med att jag analyserar och tänker för mycket, men det är en annan sak för ett annat inlägg. Jag pratar om det med Victor (ja, det är konstigt att jag och mitt ex pratar om 1. min relation till sex 2. hans avighet till romantiska symbiotiska relationer, men vi har en fin relation och det..känns inte konstigt förrän jag tänker på det lite närmare) och när jag säger att jag gör såhär, att jag tillåter mig bli en ersättning för en runkhand och att jag sedan badar mig i ångesten jag får av det, att jag ibland kan längta efter att göra det, att jag vet att det är skadligt men inte slutar eftersom jag tror att jag innerst inne inte vill sluta svarar han bara Varför borde du då sluta?. Han säger att han inte kan förstå den inställningen att allt dåligt måste bort, för livet är dåligt också och man måste tillåta det att vara så. Att jag ständigt dömer mig själv för hårt, att jag förväntar mig att vara Perfekt och att det jag hatar inte är mig själv utan att jag inte lyckas städa undan mina brister.

Jag svarar ingenting på det utan låter det sjunka in i några dagar, för visst har han rätt och samtidigt så fel.

Faktum är att varje gång någon har kärlekssex med mig vill jag bort, vill jag fly, känner jag kvävande skuld. Jag tittar bort och blundar när någon kysser min kropp som om den vore värd det. När någon önskar mig njutning blir jag stel och vill springa därifrån och aldrig komma tillbaka.

Jag springer från alla som vill älska mig. Jag gör det, jag gör det och jag kan inte förklara det för dom: liksom, vad ska jag säga du tycker om mig för mycket, du har sex med mig istället för att knulla mig, ibland när du kysser mig känns det som att du vill in i mitt hjärta och jag dör då? It makes no sense. Jag kan inte förklara det, men du måste acceptera det och Gå Nu. Så sa jag sist, då senast, när jag såg in i blå ögon och sa förlåt förlåt men jag kan inte och sen försökte förklara allt det här som pågår och hon svarade att alla tycker att relationer är svåra och jag ville förstöra mitt hjärta för hon är den modigaste finaste och fan, jag saknar henne redan men jag kan inte. Det går inte.

Det är inte att jag tycker att relationer är svåra. Eller jo, det är det också. Relationer är fan skitsvåra, men  det här jaget i relationer.. det blir liksom en olöslig ekvation och förlåt, förlåt för att allting omformas till Saker Jag Skyller På Mina Föräldrar-facket men - jag är så sinnessjukt jävla kärlekstörstande. Jag kräver den och ni minns, min kärlek är kärlek som kväver. Jag kräver ovillkorlig kärlek. Kärlek ingen annan än en förälder kan ge.

Kärlek mina föräldrar inte kunde ge mig.

Jag kräver att få den från andra källor. En Skulle du älska mig även om jag bodde i..Peru?-lek blir för mig snabbt blodigt allvar och älskar du mig även om jag bryter din arm, älskar du mig även om jag skriker på dig för saker du inte gjort, älskar du mig, kan du älska allt jag redan är och allt jag riskerar att bli? Jag minns en gång när min kompis som är intresserad av barns utveckling pratade om treårstrots och att det är då barn testar sina föräldrars kärlek, och medan min kompis beskrev det insåg jag att: shit det där är jag i relationer. Jag testar, tänjer gränser och kräver hela tiden att få omänskligt mycket kärlek igenom det

och samtidigt, när det kommer för nära, när kärleken blir för riktig: jag vet inte var jag ska göra av den då. Jag vänder och vrider mig och ber om at bli knullad istället. Jag ifrågasätter, analyserar de allra minsta detaljerna tills jag hittar bevis på att kärleken jag ber om inte finns där och då går mitt hjärta sönder.

Jag vet inte om jag förklarar det här så att det går att förstå. Jag vet inte ens om det går att förstå.

Jag accepterade kärlek och kärlekssex en gång och det var från Victor och hela den episoden av mitt liv känns just som det: ett undantag, en episod, något som inte var på riktigt. Han frågar mig hur jag klarade av det och jag har inget svar att ge honom, men inuti mig tänker jag: för att du förstörde mig och jag visste om det. För att du ville dö och vi levde i symbios och du by proxy ville döda mig med. Det är allt jag aldrig kan säga till dig, för du känner redan skuld men baby älskling jag älskar dig för alltid men såhär är det: jag accepterade din kärlek eftersom den också var självhat.

Jag önskar att jag fann det lättare att prata om dom här sakerna, att jag kunde känna att jag fick kommunicerat det jag ville ha sagt. Att den på andra sidan inte hörde fel sak och kunde se förbi mina tendenser att överdramatisera. Att sex vore mindre laddat, att jag kände mindre skuld över att jag..känner skuld när någon har sex med mig på ett sätt som får mig att känna mig verklig.

Samtidigt tänker jag på det S en gång sa: Jag tror att du känner dig så isolerad för ingen annan är så upfront med sin awkwardness som du. Du har världens sämsta pokerface men på något sätt har du lärt dig att hålla tyst, för alla är inte redo att..ta in och acceptera att du för det mesta är ärlig. Jag tror att det är där problemet ligger. Inte i dig. Det är synd.