654

Den här bloggen, va. Jag vet inte vad som händer med den.

Jag går liksom runt i samma cirklar hela tiden. Vill vara kär men dör av ångest när jag kommer nära så sparkar då istället bakut och beter mig som ett jävla svin. Klagar på att jag aldrig får ligga samtidigt som jag inte riktigt vet varför jag vill ligga, vad syftet med det ska vara. Vill ju liksom vara nära, glömma bort allt runtomkring för en stund och jag vet inte om engångsligg funkar så för mig. Mest funkar dom självdestruktivt - jag tar hem män som jag vet inte bryr sig om min lust, min njutning. Går sönder i fittan på grund av mina svaga jävla slemhinnor (min sjukdom är min favoritgrej!!!!) och har ont i flera dagar efter. Får blåmärken som jag trycker lite extra på, inte för att minnas närhet utan för att...ja, jag vet inte. Har ingen aning.

Egentligen vill jag bara att någon ska röra vid min hud lite. Sa det till E, att jag inte behöver sex bara vidröring. Hon svarade att det var det sorgligaste hon hört. Hm.

Drömmer innerst inne om att stryka någon över ryggen och se in i ögon och ha en tyst samstämmighet. Vill det och är så rädd för det. Eller inte rädd, inte egentligen, jag får bara ångest och mår illa och hela kroppen skriker nej nej nej samtidigt som jag sluter ögonen och mm:ar över att ha en egen person. Jag vet inte riktigt varför. Det handlar inte om att det tar slut, om att allt tar slut. Jag är inte så rädd för det (just nu). Det är bara skräcken inför en annan person så nära. Jag har vant mig vid att vara avskärmad och avstängd och hålla saker för mig själv. Vant mig vid att somna och vakna ensam och få ha mina mardrömmar ifred. Vant mig vid att aldrig behöva gå efter någon annans klocka.

(Samtidigt tror jag att de allra flesta människorna behöver andra människor, behöver kontakt och närhet, behöver dela. Att vi är ett flockdjur).

Jag har inte blivit kär sedan jag blev kär i Victor för två år sen. Inte så jättelänge egentligen, speciellt inte när man väger in att jag hunnit med att vara ihop med honom + en till + dejtat en person så länge att vi gjorde slut istället för att bara sluta ses. Hah. Mitt track record är pinsamt.

Skitsamma.

I måndags ringde jag förresten Victor för att gratulera honom på födelsedagen. Han lät ganska glad. Vi pratade i en timme och skrattade mycket och under tiden tänkte jag mest på hur fin vår relation har blivit, att vi äntligen slutat röra vid varandra på oplatoniska sätt och nu kan ha en ordentlig jävla vänskap istället för att upprepa våra rörelser och ligga nakna i varandras sängar och använda varandra för att få ut destruktivitet. Inget fel med dom förstnämnda, bara att det komplicerade saker (trots att jag svor att det inte gjorde det. Han sa en gång att vår relation var en av hans svåraste att relatera till. Samtidigt är allting svårt att relatera till för Victor, så jag vet inte hur mycket jag ska lägga i det uttalandet, speciellt inte när han i nästa andetag sa att jag är en av väldigt väldigt få personer han känner sig okonstlad och odömd med).

Det var först när jag lagt på som jag insåg att även om vår relation till stor del förändrats till det bättre har det även skett grejer som gjort den stelare och svårare. Han är inte ärlig med mig längre. Han har alltid ljugit, alltid alltid har han ljugit, men jag har synat hans bluffar och han har varit ärlig med mig då. Det är han inte längre. Jag frågar en extra gång och han ljuger, han ljuger, han ljuger. Han låter mig inte lyssna längre, han låter mig inte vara nära längre. Jag vet att det är för att jag i höstas sa nej till honom när han bad mig komma och rädda honom från hans olycka, som då var så överväldigande att han made no sense. Det enda jag förstod av det samtalet var att han bad mig att komma dit, men att han satt bredvid sin dåvarande närmsta vän. Klockan var mitt i natten och jag orkade inte och jag sa nej, för att jag inte alltid kan. Det var den första gången jag sa nej till honom och nu är han inte ärlig med mig längre. Jag tror att han ser det som ett svek. Det gör mig mycket ont.

..

Jag är lite vilsen, har tappat mitt mål lite. På något konstigt sätt har det gjort att jag har mycket mindre framtidsångest, känner mig mycket mindre som en olycka (så länge jag inte tänker på min syster och jämför mig med henne, iallafall). Är inte lika spänd kring det utan tänker mest att det får bli som det blir. Det är helt skrattretande att jag ens har förmågan att tänka så. Jag har alltid svarat "ja" på frågan om jag skulle läsa en bok om mitt liv, eftersom jag alltid har haft sådan jävla ångest kring att misslyckas och hamna snett och aldrig aldrig lyckas med det jag vill.

Nu vet jag plötsligt inte riktigt vad jag vill. Jag har ingen bestämd femårsplan. Jag har bara lösa ramar, jag har bara tankar, och det har gjort mig friare än något annat gjort på väldigt länge.

Jag hade performance review på jobbet igår. Jag fick högsta betyg i allt förutom en grej där jag fick en fyra för jag kunde ju inte sätta femma överallt, dessutom är det inte konstigt att det dras ned lite här eftersom just den här biten..... Jag är helt fantastiskt och en resurs jag hoppas att det här företaget inte kommer att tappa på mycket länge. Ända sedan du började här har du presterat utomordentligt och det är svårt att se vad du ska kunna göra bättre. Bara fortsätt som du gör. Vi är mycket, mycket glada över att ha dig här.

Det känns väldigt skönt att vara validerad i mina prestationer igen. Hur jag än vänder och vrider på det är det en stor del av mitt självförtroende, och det är delar av mig som jag har tappat och hatat sedan jag började plugga 100% (vilket jag inte klarar) och jobba på ställen som verkligen, verkligen inte passar mig. Nu har jag ett jobb som borde vara ett skitjobb, men det tog en månad för mig att avancera i systemet. När jag var sjuk förra veckan ringde min chef för att kolla hur det var med mig, hon var orolig eftersom hon sett på mig att jag inte mådde så bra.

Det känns så himla, himla skönt. Jag trivs på mitt lilla skitjobb och dom tittar på mig med hopp i ögonen om att jag ska stanna kvar där länge och klättra internt. Jag har inga sådana planer, men det känns befriande att..vara bra på något igen. Att få extra ansvar och att kollegor som varit anställda mycket längre vänder sig (eller blir hänvisade till) mig för att få hjälp med saker

....

Jag har alltid haft en återkommande fras i mitt huvud. Vem ska älska mig. Vem kommer kunna älska mig längre än ett år, vem ska älska mig för resten av mitt liv. Den kommer fortfarande, men jag orkar inte bry mig om att gräva ner mig i den. Kanske kommer ingen älska mig resten av mitt liv. Det är också okej. Det är också lugnt.

Sakta men säkert börjar jag inse att det inte finns några regler. Livet är mitt. Livet är mitt, inte min motståndare. Det vill mig inget ont, den är inte i ett krig med mig.

Skitsamma. Det får bli vad det blir. Jag hamnar där jag hamnar. Kanske kommer jag alltid ha ett år långa förhållanden. Det är också okej.

Varför ska jag behöva stressa in mig i normer och regler jag inte gillar, jag inte delar, varför ska jag bry mig? Jag har inget svar på den frågan så därför: bryr mig inte. Jag är en bra person ändå.

.

Jag har lyssnat på den här låten på repeat i ett dygn. Hittade den bara i liveversion på youtube, men leta upp den på spotify och lyssna på den ni med.