lördag 14 september 2013

655

Att växa upp och socialiseras till kvinna är en lärdom i: Du är din kropp. Din kropp är allmän egendom.

Vi lär oss det tidigt. Vi lär oss det när killarna på dagis skriker utan att någon reagerar, men när vi gör det blir vi tillsagda. Ta inte så mycket plats, lugna ner dig. Vi lär oss det när killarna på högstadiet tar sig friheter de inte borde tillåtas, när dom tar på våra bröst, våra fittor, när dom gräver hål i väggen för att stirra in i våra omklädningsrum, och allt vuxenvärlden säger är pojkstreck och det är ert fel, ni finns till för mycket.

När vi blir vuxna tvingas vi göra upp med allt det som lagts på oss. Vi tvingas bli vänner med våra kroppar, hur de än ser ut. De ska bli våra nu, de ska återtas. Vi ska bli Feministiska Förebilder, vi ska sluta falla under patriarkatets tryck. Vi ska.

Ansvar, ansvar, ansvar. Allt ansvar läggs på oss.

Så vad händer när att växa upp och bli vuxen omvandlas till långa vistelser i sjukvården och utdragna diagnosticeringsprocesser? Vad händer när kroppen, som ska göras upp och bli vän med, är ens värsta fiende, när den är ett monster? Hur blir man då vän med den, hur reclaimas en kropp som förstört hela ens liv?

Jag vet inte.
Jag hatar min kropp. Jag kan inte bli vän med den, jag kan inte återta den. Jag avskyr den. Jag vill att den ska dö. Det finns ingenting, ingenting, jag önskar mer än att jag finge byta kropp. Jag önskar det mer än jag önskar ett slut på krig orättvisor fattigdom strukturer (jag är en egoist). Om jag fick välja mellan att vara hemlös och frisk eller med hem och sjuk skulle jag välja hemlösheten (vilket jag är medveten om att det kommer från en privilegierad position där jag inte står inför en realistisk risk att bli det).

Ibland, för ofta, önskar jag att jag fick stanna världen, att jag fick läggas i koma, för jag orkar inte leva inuti den här kroppen. Jag orkar inte. Jag är för utmattad. Jag har för ont. Jag mår för illa. Jag är för sjuk.

Att leva är tortyr för mig. Det är tortyr att diska, att laga mat, att stå upp, att gå, att jobba. Allting är tortyrlikt.

Och jag vet inte hur jag ska bli vän med min kropp när den är min största fiende, the enemy within. Vet inte hur jag ska se på den och tänka kärlek om den, vet inte hur jag ska acceptera den som min, förstår inte ens hur det ska gå till, var jag ska börja.

..

Jag vill inte vara sjuk mer. Jag orkar inte. Det förstör hela mitt liv. Jag överdriver inte. Det förstör allt. Mina vänskapsrelationer. Min förmåga att upprätthålla ett vanligt liv. Mina studier. Mina intressen (för jag orkar inte längre fotografera, det gör för ont att greppa min tunga kamera. Jag orkar inte läsa av samma anledning + tröttman). Jag orkar inte. Jag vill inte. Det går inte.

Och jag kommer vara sjuk resten av mitt liv.
Resten av mitt jävla liv.

Kan inte förklara den ångesten.

Inga kommentarer: