onsdag 4 december 2013

take me away like an overdose on heroin

den där ~sanningen om att hoppet är det sista som lämnar människan?

jag börjar tappa det nu. hoppet.

jag är bara bitter och sur och så oändligt, oändligt ledsen. jag känner mig som ett skepp som flyter omkring på havet utan besättning, utan mål, utan kompass, utan någonting. jag känner mig som ett stort, fult, övergivet skepp.

och jag vill inte mera.
alldeles för ofta tänker jag på hur skönt det skulle vara att bara sluta. sluta andas. sluta leva. få en paus. inte behöva orka överleva varenda dag.

jag är deprimerad. jag vet det, jag fattar det. nästan alla med smärtsjukdomar blir deprimerade. det är tärande att ha så ont och vara så trött hela tiden. det är ensamt att vara så isolerad och utanför.

och när även sjukvården ger upp på en och liksom suckar så fort man ringer är det så


svårt att hålla uppe någon form av livsvilja. det är så svårt att fortsätta kämpa. det är så svårt att känna att jag slåss i ett krig jag kommer vinna.

dom är så många. dom har så mycket makt.
jag är bara jag. jag har ingenting att säga till om. ingenting att sätta upp mot byråkrati, suckar, hånskratt och alla evinnerliga det finns ingenting vi kan göra för dig.

i måndags sa jag till mamma att om jag får höra det en enda gång till, då slutar jag andas. då lägger jag ner. om en enda person till säger det finns ingenting vi kan göra för dig, då ger jag upp om livet. fullständigt.

jag är tjugotre år och jag är så vanvårdad och blir så illa bemött av sjukvården att jag vill sluta leva.

sådan är sanningen. jag önskar att det inte var så. jag önskar så intensivt att jag kunde vara en av dom som bara kämpar vidare, med ett glatt humör och sin personlighet intakt.

men jag har kämpat i sju år, den här hösten det här året dom här åren har varit så genomhelvetiska att jag inte vill längre. jag vill inte längre. jag vill inte prata med människor, för jag är så jävla ledsen och självcentrerad och jag vet inte längre hur jag ska relatera till dom, vad jag ens ska säga.

och någon säger men josefin, du måste ta dig till en psykolog. hur då? när jag ringde dit och grät hysteriskt sa dom att det inte är någon idé att ens sätta upp mig på väntelistan.
dessutom är jag odiagnosticerad just nu, och hela sjukvården bara väntar på att smälla på en depressionsdiagnos och sedan släppa mig för alltid.

jag vill inte mera.

och jag läser någonstans om hur underbara! sjuka människor är, för tydligen har vi insett det riktiga värdet av livet - vi har vett nog att ta till vara på våra nära! vi skrattar trots att våra liv är kämpiga! vi ordnar insamlingar för människor som har det värre!
och liksom


fuck off.

jag är inte din jävla inspiration. tvinga mig inte att vara en positiv liten boll. jag är bitter och sur och en dålig människa. jag har pissvårt att veta hur jag ska hantera mina relationer, hur mycket jag kan säga, hur jag ska vara en bra vän. mitt liv handlar om att inte dö. jag har inte insett en enda jävla sanning om livet tack vare min sjukdom. och ja jag fucking skrattar fortfarande, men det är för min egen skull, inte för er. jag hanterar inte det här bra, för det är fucking omöjligt att göra det. och det är inte mitt ansvar att hålla uppe en positiv fasad. jag orkar inte vara er till lags. jag har inte den energin. om ni vet att jag är sjuk och frågar hur jag mår så kommer jag att svara sådär eller trött. jag kommer inte ljuga och säga att jag mår bra! bara så att ni ska få titta på mig med blida ögon och tänka vilken kämpe. så tapper! glad trots allt det här!

jag är inte glad. jag håller på att ge upp. sluta göra sjuka människor till ditt nyliberala projekt.

vilket förvirrad inlägg.

det enda jag vill ha är en sjukvårdspersonal som är snäll med mig. det är det enda. det enda. det enda. att dom är förstående och liksom försöker hjälpa mig istället för att bara stänga dörrar.

det är så jävla basalt i mitt liv. och jag har det inte. jag får det inte.

och jag är så nära att ge upp fullständigt.

3 kommentarer:

Frida sa...

åh josefin, älskade fina josefin. Jag tänker på dig jämt, jämt. Du får inte ge upp. Jag blir så otroligt arg. Det låter som så mycket bullshit från vårdens sida, det är väl klart det måste finnas något att göra och det måste väl finnas vettig personal någonstans!! Det här gör mig så innerligt ledsen och jag känner mig så maktlös för att jag inte kan göra något konkret åt saken. Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det är att bli utsatt för det här men ge aldrig upp. Om jag får chansen så ska jag orka åt dig. Styrka och hjärta.

motvalls sa...

Nu har du inte skrivit rakt ut vad du ber om för hjälp men jag blir helt galet upprörd av den attityd du möter. Finns det nån möjlighet att ta med dig nån "auktoritet" till vården för att få nån att lyssna?

Det låter helt orimligt att du ska behöva be om allt själv dessutom, att inte ha nån som hjälper till att föra din talan.

Du skrev nån gång om nåt privat alternativ. Hur funkar det? Skit i om det tar emot, kräv/betala/whatever om det kan hjälpa - tänker jag. Du är värd att må bra ju! Kram!

Säg till om det är nåt vi som bloggläsare kan göra/hjälpa till med.

Kaia sa...

Alltså jag har aldrig kommenterat här förut men jag måste bara säga att jag känner igen mig så jävla väl. Jag fick jaga öppenpsyk i nio månader för att få en tid med medicinöversyn, och då är jag diagnosticerad. Och sen när jag väl fick se någon stod det inte ett ord om att jag hade ringt en endaste gång i min journal och fick veta att de trodde jag klarade mig ganska bra eftersom jag aldrig hade hört av mig.

(Och när jag säger jaga menar jag ringt kanske två gånger i månaden för mer orkade jag inte... pga avsaknad av mediciner som fungerade.)

Så jag känner igen mig. Så himla mycket. Det är så svårt att vara sjuk och vårdsituationen gör det inte mycket lättare. Och det gör mig så arg.