nuet är nattsvartast av allt

nuet är nattsvartast av allt.
nuet är nattsvartast av allt.
nuet är nattsvartast av allt.

det är mitt enda mantra. jag tror inte på det, men jag slungar in det i hjärnan om och om igen. det måste vara sant. det får inte bli värre än såhär. aldrig någonsin får det bli värre än såhär.

jag måste få fortsätta leva. jag måste få hjälp. en instans som inte vill sudda ut mig från samhället, från livet.

nuet måste vara nattsvartast av allt. framtiden måste vara bättre.

jag måste få komma till en plats där allting inte bara rasar kring mig hela tiden. jag måste få överleva.

*

så mycket skuld jämt. för allt jag utsätter andra för. för allt jag är men inte orkar vara. för att jag inte orkar vara en feministisk krigare. för att jag ständigt måste fokusera på mina egna kriser. för allt jag aldrig kommer bli.

*

jag önskar att jag inte tänkte nu går jag och dränker mig varje dag.

jag önskar det så intensivt.

*

det handlar ju inte om att jag vill dö.

jag vill inte det. jag vill finnas till. jag vill fortsätta skratta med mina vänner och lära mig saker och se bra tv-serier och vafan, till och med fucking diska.

jag vill inte dö.

det är bara att det här livet, såsom det är nu, är för mycket för mig.

när jag var kristen sas det ofta att gud inte ger en utmaningar en inte klarar av.
hade jag varit kristen nu hade jag hånskrattat åt det.

det här. det här är för mycket för mig att klara av.
jag kan inte det här.

*

ringer min vårdcentral för att be om en ny läkare. jag kan inte ha en läkare som hånskrattar åt mig när jag säger att jag vill ha mer hjälp. jag kan inte ha det så, det går inte.

det finns inget jag kan göra för dig. maila vårdcentralschefen.

bygger upp mod i en vecka. en hel jävla vecka av skakande nervositet tar det innan jag med gråt i halsen slår numret.

kommer till en telefonsvarare. tala in ditt namn, personnummer och ett telefonnummer jag kan nå dig på så ringer jag upp.

det har gått två veckor sedan dess. hen har fortfarande inte ringt.

*

gör två aktiviteter på en helg. kommer hem innan midnatt båda dagarna. är inte borta länge. gör inte mycket.

är helt utslagen efter det. i dagar.
på söndagen orkar jag knappt sitta upp.

det är så jävla fucking löjligt.

*

ingen misstror dig den här gången, iallafall. 
det är mamma som säger det. jag minns inte exakt i vilket sammanhang, mitt minne har blivit skitdåligt. hon säger det till svar på något jag sagt om bristande vård.

ingen misstror mig.
det är liksom vad jag tvingas tycka är acceptabel sjukvård. dom fattar att jag är sjuk på riktigt den här gången. dom vill inte ge mig en ordentlig behandling.

men dom tror iallafall inte att jag ljuger.

*

imorgon ska jag på ett väldigt, väldigt, väldigt viktigt besök på vårdcentralen. det är med det där smärtteamet. det första.

jag ska säga vad jag har för "mål" med det hela.
jag vet inte. jag har ingen aning vad dom gör. förutom att dom inte under några omständigheter ger ut mediciner.

jag ska träffa fyra personer. på samma gång.
jag är fruktansvärt rädd inför detta.

jag är bara en jag. en liten person som har noll procent makt över sitt eget liv. dom är fyra, med ordentliga CV:n och utbildningar och så jävla mycket makt över mig.

efter det besöket ska dom träffa min horribla, fruktansvärda läkare som hånskrattade åt mig och göra en utvärdering på om jag behöver sjukersättning. min läkare som träffat mig i tjugo minuter och aldrig undersökt mig.

snälla sänd mig lite goda tankar inför det. dom måste vara snälla mot mig och vilja mig väl. jag måste få sjukersättning.

vet liksom inte vad jag ska göra annars.

*

(jo, jag vet. jag måste isåfall lista om mig och be dom på min nuvarande vårdcentral skicka över min journal. jag måste börja om helt från början. igen.

men jag vet inte om jag klarar av det.)

*

tackar gudarna för såna småsaker numer.
det är iallafall inga män som har extra förtryckarmakt mot mig. all sjukvårdspersonal (förutom en fruktansvärd sjukgymnast) den här omgången har varit kvinnor.
dom misstror mig iallafall inte.
bara två personer har varit riktigt elaka.
dom som jobbar i växeln på vårdcentralen har snälla röster, även om dom suckar när jag ringer.

*

ni fattar att systemet ser ut som det gör för att människor som jag är oönskade, va?
att det handlar om profit? att jag kostar för mycket, och därför ska straffas? att jag inte platsar i den liberala historien om sverige? dom som proklamerar valfrihet använder bidragstagare som skällsord, dom ser mig som ett problem dom vill få bort. arbete är vägen till lycka. arbeta dig frisk. alltid. kommer du inte bli frisk? du har en för dålig attityd, välj hälsa!

jag pratade med en liberal om dom då nya sjukersättningsreglerna en gång. hen tyckte att dom var superbra, sjuka människor måste in i arbetslivet! och det är så jävla många som fuskar och i sverige kan man bli sjukskriven ett halvår för att man har ont i tån och jag vet inte allt. jag försökte bemöta henom med mina värderingar och åsikter. försökte tala i vida termer, säga att jo, sjuka människor måste tillåtas klara av sin vardag på det sätt de gör. när hen fortfarande inte gav med sig, när hen vidhöll att förändringarna i sjukersättningen var positiva och till och med viktiga, berättade jag att jag var inofficiellt sjukskriven. att jag inte gick till skolan så ofta. jag berättade om min vardag, hur den såg ut. att jag det året träffat mina vänner endast en handfull gånger. att jag ibland förlorar synen av smärta. att min största rädsla var framtiden och dom här förändringarna, för hur skulle det gå för mig?
hen svarade bara jag menar inte att alla fuskar, du har det säkert jättetufft. men vi måste komma åt fuskarna.

hen menade inte exakt alla. men hens berättelse om sjuka människor är att vi är lata lögnare som inte vill göra rätt för oss. hens syn på oss är att vi vill lura systemet. hens syn på oss är att vi måste tuktas. hens syn på oss är att vi inte försökt tillräckligt.

det spelar ingen roll om man inte menar exakt alla när ens syn på utslagna människor ser ut så. när min person förvrids till någon jag aldrig kommer bli. när mitt land hellre vill komma åt en försvinnande liten grupp fuskare än att säkerställa min överlevnad. när mitt människovärde förminskas till allt jag inte klarar.

jag finns inte till för att samhället ska profitera på mig. samhället finns till för att vi ska ta hand om varandra.
den sista meningen är inte sann längre, och jag är så ledsen och orolig för att det är så.

*

(sjukersättningsreglerna är fortfarande lika jävla horribla, och sjukvården går på knäna. men det är ingen som pratar om det längre.)

*

men min hämndaktion är att jag överlever och att jag inte tänker be om ursäkt för det. aldrig ska dom få vinna över mig så.

vissa dagar är det det enda som får mig att fortsätta.
min överlevnad är den största hämnden jag kan uppkomma med. att jag aldrig någonsin tänker ge upp. att jag tänker ansöka om sjukersättning och senare sjukpenning 708 gånger i rad om det är vad som krävs.

deras vision av samhället innefattar inte mig. i deras vision finns jag inte till.

deras vision ska aldrig nånsin få bli verklighet.

*

mamma förresten.
när livet föll ihop så bara fanns hon där, helt plötsligt, och nu har vi en relation som är en relation, och jag lutar mig på henne så ofantligt mycket. det är fint.
och jag har förlåtit henne allt. allting har jag förlåtit.

för när allt bara rasade så var hon den första som sa vi gör det här tillsammans, josefin. och aldrig har hon svikit det löftet. aldrig någonsin. hon har tagit ledigt från jobbet för att komma hit och stötta mig under läkarbesök. hon tar timlånga pauser från sitt jobb när jag ringer. aldrig säger hon jag har inte tid nu. förra veckan när allting verkligen gick åt helvete sa hon jag kan ta tåget till dig imorgon bitti, eller så tar jag bilen nu med en gång. säg bara till. det allra snällaste du kan göra mot mig är att säga vad du behöver.

jag ringer henne omänskligt ofta och gråter. väldigt sällan är jag glad. och hon bara tar det. erkänner inte ens att det är en börda för henne, trots att jag fattar att sanningen ser ut så. är bara snäll och stöttande och driver mig framåt när allting annat faller.

jag oroar mig för henne. för hur hon ska orka. för att driva henne in i väggen. det får mig inte att sluta ringa henne, jag behöver henne och jag måste få vara egoistisk i det här, men jag undrar.

jag undrar hur det är att ha ett barn, ett vuxet barn, som så ofta ringer och gråter. ett barn som livet är så fruktansvärt jävla motigt för. ett barn som säger nu ger jag upp, nu slutar jag andas, nu lägger jag ned hela livet. att veta att man inte kan förändra det som måste förändras. att man bara kan lyssna, och stötta, och finnas där, men att det aldrig kommer räcka, inte helt. att se sitt barn vara så sjuk och ändå inte få någon hjälp.

den allra största sorgen i den här sjukdomshistorian är min egen sorg. men efter min kommer mammas.

jag önskar att hon inte tvingades bära allt det här.

*

meanwhile har pappa ringt mig tre gånger under hela hösten. den värsta hösten i hela mitt liv. han bara försvinner, och martyrar när han förstår att jag vänder mig till mamma och inte till honom.

*

träffar en ny dietist. jag börjar det hela med att inte hitta dit och nästan storgråta ett gammalt par rakt upp i ansiktet medan jag frågar efter vägen. dom vet inte, men jag hittar till slut ändå och är inte ens sen.

hon är snäll.
hon säger att jag är duktig som fortsätter försöka äta.
hon lyssnar på mig när jag säger att vissa maträtter inte går. när dom maträtterna visar sig vara jättemånga (ungefär allt förutom soppa) är hennes reaktion inte att sucka eller säga ja då vet jag inte vad vi ska göra... utan istället att säga okej! tror du att det här kan gå?
hon tar fram en kokbok för att hitta möjligheter, och säger är det okej om jag visar bilder eller är det triggande? innan hon sträcker fram boken
när hon väger mig säger hon det är bra! jättebra! du är smal men inte mager! heja dig!

jag blir jättetrött efteråt ändå. men jag gråter inte. det är första gången den här sjukvårdsomgången som jag inte gråter under eller efter ett besök. jag gråter inte. jag vill inte be om ursäkt till hela världen. jag tänker inte ens att jag bara är till besvär för alla.

när jag är på väg hem ringer såklart min horribla läkare.
hon säger att jag inte kan få sjukersättningen min specialistläkare ville sätta mig på.

jag gråter inte.
jag tar ett djupt andetag och säger okej så vad har DU tänkt göra för mig?
hon fumlar lite, verkar inte ha väntat sig att jag skulle göra annat än acceptera och lägga på. men hon svarar.

vi lägger på när jag går in i min lägenhet. jag faller ihop i en ledsen boll och jag gråter. för ingenting går som det ska, inga dagar får vara okej, aldrig någonsin får jag vara ifred från dåliga besked och krångel.

jag gråter då. efter att vi lagt på. men när hon ringde så bröt jag inte ihop. jag andades inte snabbt och fixade så att samtalet avslutades efter femton sekunder. när hon ringde och sa det ställde jag en motfråga och jag visade att det här är hennes ansvar, inte mitt.

jag är så överjävla stolt över det.

och jag tror inte att det är en slump att det kom direkt efter ett besök där jag blivit validerad och omhändertagen med varm hand istället för hånskrattad åt.