du förlorar ditt krig du står ensam kvar och ingen kommer till ditt försvar så du står givakt med din rygg rak och tar fyrahundra slag

det värsta med hela den här cirkusen är inte ens att jag är så sjuk. det är nästanästan värst, men inte allra. det allra värsta är att det har tagit ifrån mig min mänsklighet.

jag är patient först. människa sen.

jag kan inte relatera till andra människor längre. jag vet inte vad jag ska säga i konversationer, förstår inte längre vad som förväntas av mig, kommer inte på något annat än sjukdomsrelaterade saker att prata om. har inget att flika in. pratar aldrig från hjärtat längre. pratar aldrig, aldrig från hjärtat längre.

jag är helt förlorad. jag hittar inte mig själv. jag irrar runt och tappar bort och jag vet inte vem jag är. inte på ett "jag är tjugotre år och lite förvirrad"-sättet. det är inte så att jag inte vet vad jag vill bli, eller att jag inte har full koll på vem jag vill vara. det är att jag inte vet. jag vet inte vem jag är. jag känner inte igen personen som stirrar på mig i spegeln.

det är det allra, allra värsta. dom tog ifrån mig min person. det enda jag trodde att jag skulle få hålla fast vid tills jag dog. det har dom tagit ifrån mig.

och ingen jävel bryr sig om det systematiska våldet som förs mot oss sjuka och funktionshindrade. inte en jävel bryr sig.

(för visst är det våld, när statliga instanser tar ifrån mig mitt självförtroende, mitt värde? visst är det väl våld när dom lamslår mig, får mig att ge upp?)