lördag 22 februari 2014

tack.

jag har skrivit fyra inlägg som jag inte publicerat sedan dom där ångestdrypande inläggen jag skrev när allting, allting, allting föll samman förra veckan.

jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska tacka, vilka ord jag ska använda för att kunna förmedla hur oerhört mycket ert stöd hjälper.

men såhär:

på fredagen träffade jag min nya läkare för första gången. han är förvisso bättre än min förra, han vill mer och har mer driv. men han var så otroligt oerhört nedlåtande och förminskande och fruktansvärd. han insinuerade mer än en gång att jag bara hittar på, att jag ljuger ("det är HELT OMÖJLIGT att du blev sjuk så ung, jag KAN INTE tro det, det är helt enkelt för OTROLIGT", "du behöver bara lyckas med något så ska du se att det blir bra sen" etc). jag grät hela besöket. grät ännu mer när jag hade tid hos min socionom direkt efter. när mamma ringde någon timme senare grät jag så häftigt att jag skrek.

vaknade på lördagen och tänkte hoppas att jag dör idag. precis som innan jag började med mina antidepressiva. gick till affären och med varje steg bara snälla kör på mig någon snälla skjut mig snälla ta det här beslutet ifrån mig och låt mig sluta leva.

hade svullet ansikte i nästan fyra dagar för jag bara grät och grät och grät.

men jag plockade upp mig själv. jag vet inte hur. men jag sov, jag städade, jag gick till och med ut på promenad.

och det känns inte lika vidrigt längre. jag har kommit till en punkt där ingenting längre rör mig, och det är så klart inte sant, men det känns så.

jag ringer försäkringskassan och får reda på att om min sjukskrivning går igenom den här gången kommer jag få oerhörda 3600 kronor/månad. för en heltidssjukskrivning.
och jag faller inte igenom ett hål. jag dör inte.

jag till och med skrattar åt det, för det är så löjligt. allt som kan hända har redan hänt. det är så absurt.

jag hatar att samhället ser ut såhär. jag hatar vad det gör med mig.

men jag har mer perspektiv nu. jag kommer överleva. jag har redan överlevt.

i söndags vaknade jag efter att ha sovit 23-09 (ni förstår inte hur oerhört stort det är för mig, har inte haft en sådan dygnsrytm på många många år, och mår väldigt dåligt av mina sömnstörningar). jag åt frukost. städade badrummet skinande rent. städade hallen.

och jag tänkte: det värsta är över nu.
jag har överlevt.

det är en lång, lång bit kvar. men det känns som att jag överlevt.

jag känner igen mig själv igen. jag känner mig mer och mer som en person.

det avgrundsdjupa, det yttersta, det är över. det känns som att jag vandrat i dödsskuggans dal.

och jag klarade mig.

det har förstås mycket att göra med att jag till slut fått det jag så länge krävt och behövt: sjukvårdspersoner som bryr sig. som är måna om mig och vill mig väl.

mitt rehabteam är sådant. dom vill mig bara, bara väl. dom står på min sida. och jag gråter när jag skriver det för det är en sådan oerhörd lättnad, det är en så obeskrivlig trygghet.

med deras hjälp kan jag lita på att det kommer bli bättre. att jag inte alltid kommer behöva må såhär. att dom ska göra allt i sin makt för att jag inte ska lämnas kvar och överges.

när jag storgrät hos min socionom följde hon med mig ner till läkaren (jag skulle hämta en kopia på mitt sjukintyg) och förklarade vad dom gör. att det är av yttersta vikt att jag är sjukskriven (saten vägrade sjukskriva mig längre än till sista februari pga skrattretande anledningar). och igår när jag träffade henne igen sa jag att det förvisso är bättre nu, men att jag inte kan acceptera att en läkare ges legitimitet att säga sådana saker till en patient. en patient som dessutom är otroligt skör efter att ha blivit runtskickad som en trasdocka. en patient med en depressions-diagnos. jag sa att jag kan inte göra det, jag kan inte hålla på att gräva fram att han på något litet ynka sätt är bra, för ingen annan yrkesgrupp skulle tillåtas säga såna saker. att jag skulle svika mig själv om jag försökte ursäkta det.

att jag inte fattar hur det kan vara så att läkare får sådan orimlig respekt även när dom beter sig som jävla as.

min mamma har längre utbildning än allmänläkare. mycket längre.

om hon sa liknande saker som mina läkare sagt och säger till mig till sina elever (hon jobbar som gymnasielärare och doktorerar och jobbar som lektor och så) skulle hon få sparken. på direkten. för att hon har mycket makt över sina elever, för att man inte säger så till en person vars livskvalité hänger på att man utför sitt yrke på ett bra sätt.

om mamma skrattade åt sina elever medan dom grät skulle hon avskedas med omedelbar verkan.

och ja, det är klart att det finns dåliga lärare också, och att alla skolor inte avskedar lärare som begår sådana grova yrkesfel (vilket mammas skola definitivt gör). men dom ges inte i närheten lika mycket respekt. deras yrkesroll ifrågasätts ständigt. trots att utbildningen för gymnasielärare och läkare är exakt lika jävla långa.

och ja. vården går på knäna, speciellt i sveriges tre största städer (jag bor i en av dom). det är en katastrof och ett misslyckande. jag vet om att många läkare är sönderstressade.

men fortfarande. det är nästan hela vår offentliga sektor. skolan inte minst. skolan bränner ut sina lärare i parti och minut.

och ändå är det bara läkare som tillåts säga sådana saker och behandla sina patienter med sådan bristande respekt.

iallafall, det där var ett sidospår som gick för lång, är så less på alla läkare bara, när jag säger det till min socionom, att jag inte orkar hålla på och gulla med läkare längre, för om dom nu ska ha så mycket respekt får dom fan ta och förtjäna den också, att jag inte kan acceptera den sortens förtryck, då håller hon med mig. och säger att jag har rätt.

trots att dom jobbar i samma hus i samma bransch, så tar hon tydligt ställning för mig. 

och min sjukgymnast säger att "nu börjar vi på en basal nivå, så att du får lära känna din kropp. ingenting handlar om prestationer här. det vi gör är för att du ska må bra. om något känns prestationsbaserat för dig måste du säga det till mig så vi kan jobba på ett annat sätt". upprepar det flera gånger. att ingenting handlar om prestationer här. att målet är att jag ska må bra.

när jag kommer hem känner jag mig stärkt och glad och lättad. jag har satt upp mål som är rimliga för mig. och det känns som att jag kan bli bättre.

jag har haft ungefär fjorton sjukgymnaster. och jag har aldrig någonsin känt så tidigare.

jag har aldrig känt såhär för vården förut. att dom på allvar vill hjälpa mig med min livskvalité. visst har jag haft enskilda bra läkare och sjuksköterskor. men aldrig såhär.

och jag återkommer hela tiden till det jag skrev här tidigare, att det enda, enda, enda jag behövde var sjukvårdspersonal som brydde sig om mig. det kändes som en total jävla omöjlighet då. jag kände mig så utblottad och ensam och otrygg.

och dom här fyra personerna. dom bryr sig om mig och vill mig väl och vill hjälpa mig på min nivå och mina villkor.

och jag känner mig så trygg nu. det kommer bli bättre. jag kommer inte alltid att vara här där jag är nu. det värsta är över. det finns en tillstymmelse till ljus. jag kan se det. och jag kommer att komma dit.

det som är lite jobbigt är att jag inte får gå hos dom längre än ett halvår. en urusel regel men jaja, så är det. jag har dom nu iallafall.

lyssnar på veronica maggios låt hädanefter, som egentligen är hemsk för hallå vadå hädanefter ska jag må bra för dig?? jag tänker inte må bra för någon himla kille (som jag antar att det syftas på i låten). men jag lyssnar på den och sjunger till mig själv: hädanefter ska jag må bra för dig.
och det känns som att det kommer bli sant.

ska och kommer må bra. för min egen skull.

det var bara tack jag skulle säga egentligen. så tack.
jag kan inte förklara hur mycket er respons betyder för mig.

p.s. tack för att ni inte kommer rösta blått.

p.s.2. den här seriestripen har jag bokmärkt och stirrat på i flera månader. den har betytt väldigt mycket för mig och om det är någon som behöver den så, varsågod. har också lyssnat på säkert!s influensa och skrikit du måste tro det finns nåt episkt över dig/du måste höra stråkkvartetten/den är i dig/måste känna skornas skav//när jag slutar springa/hittar nåt att va i/där jag inte önskar att jag jämt hade en pandemi.
alla är ju olika, allting fungerar olika för alla och jag tror väl egentligen att man måste hitta sina egna överlevnadshjälpar. men det här har varit två av mina och jag tänkte bara förmedla vidare, ifall att dom skulle gripa tag i någon som dom grep tag i mig.

3 kommentarer:

Sofia sa...

<3

Jeanette sa...

Åh, vad jag blir glad av att läsa det här!

Frida sa...

åh fantastiskt vad bra. hjärta och kärlek.