fredag 23 maj 2014

hopplöshet etc

Hanna sa:
Det är så himla vidrigt. Att bara.. se det här landet svika igen och igen. Och Sveriges självbild som något slags "gott" land.

Du är så himla stark. Alltså, oförståeligt, jag blir så imponerad av att följa dig. Du ska inte behöva vara stark, du ska inte behöva ta allt det här, det är inte sjukas skyldighet att kämpa på långt mycket mer än osjukas, du ska inte behöva vara så här duktig. Men du är fucking duktig. Vill applådera. Och spotta på de/oss som tvingar dig till det. Och vad ska en rösta på för att vända skiten.

Jag vet inte heller vad en ska rösta på. För ingen bryr sig längre. Det finns ingen som pratar om psykiatrin, ingen som pratar om vården (förutom när det rör sig om sjuksköterskors löner vilket jag obs tycker är viktigt!!! höj dom för fan!!! men jag tycker att patienters rättigheter är minst lika viktiga), ingen som pratar om sjukförsäkringarna.

När borgarna införde arbetslinjen fanns det protester, fanns det folk som sa nä men är det här verkligen en bra idé...?. Men inte längre. Alla har köpt deras arbetslinje nu, alla håller med om att jobben är det viktigaste!, ingen bryr sig om medmänsklighet och solidaritet.

Jag känner mig genomsviken av feminister och vänsterfolk. För dom bryr sig inte. Det handlar om rätten till heltid!! och höjda löner och genusperspektiv i förskolan och att inte sälja ut välfärden och jobb till alla. Och jag håller med om allt. Bryr mig om allt det (förutom rätten till heltid för asså????? nä. många yrken som är kvinnodominerande är oerhört slitsamma och att jobba heltid är omöjligt inom dom yrkena. så näe tack, omformulera problemformuleringen där). Men jag önskar att någon enda person med makt skulle säga

nä nu måste vi prata om att vi driver in sjuka människor i psykisk ohälsa. Nu måste vi prata om att psykiatrin är överbelastad och endast kan ta in personer som är dödsfärdiga. Nu måste vi prata om att sjuka/funktionsnedsatta människor tvingas böna och be om att få jobba gratis. Nu måste vi syna vår människosyn. Nu måste vi ta in experter. 

Den parlamentariska politiken handlar enbart om en sak: att ragga röster. Röster får man genom att ta till sig medelklassens intressen. När det handlar om något annat görs det fortfarande ur ett medelklassperspektiv, så att medelklassen får känna sig god och härlig och som att dom bryr sig om dom svagare människorna!

Men människor som mig bryr sig ingen om. För vi är en börda för samhället, tydligen (alltså jag lovar att jag hade varit en mindre börda om jag fått ordentlig hjälp tidigare, om jag inte hade drivits in i denna djupa depression, om syon på mitt universitet inte sagt: nä det enda du kan göra är att bara inte läsa den här kursen när jag frågade om hjälpmedel, om vården inte varit så misogyn att min autism inte fångats upp förrän jag blev totalt ofunktionell). Det här samhället var aldrig byggt för såna som jag, och vi ska straffas för det. Det är så enkelt.

Jag kommer tvingas böna och be för att af samverkan ska ta sig an mig. Och sen, om dom gör det, kommer jag jobba gratis (i af samverkan är man sjukskriven men jobbar. min sjukpenning är oerhört låg redan nu, jag får ca 4000 efter skatt (så jag går på försörjningsstöd för att klara mig ekonomiskt, man ansöker om det varje månad och det är ett oerhört jobb med det. dessutom får jag inte få några pengagåvor för det räknas som inkomst så då sänker dom mina bidrag), i augusti kommer det sänkas ytterligare för då har jag varit sjukskriven i 180 dagar. från 80% av årsinkomst till 60%). Det är så jävla ovärdigt. Ingen enda o-funktionsnedsatt hade accepterat att bli behandlad så. Men folk ser på mig och dom säger

det är väl skönt att du får ta dig ut! Att du får mening med livet!

Jag ska böna och be om att få sättas in i nåt jävla slaveri, och sen ska jag vara tacksam för att dom förbarmar sig över mig, att dom har mod nog att ta in en sån som mig!!! Det är så jävla fucking fult, det är så vidrigt. Det gör fruktansvärda saker med min självbild.

Och feminismen, min främsta ideologi i livet, bara bryr sig inte. Dom vill hellre prata om rosa den farliga färgen. Dom vill hellre prata om att få in folk i sysselsättning och ingen enda person säger men det får inte ske till vilket pris som helst, människor måste få behålla sitt värde, vi får inte utnyttja människor såhär. 

Det känns som att jag skriker och skriker och skriker och ingen lyssnar. Ingen jävel fucking lyssnar.

Ondast av allt gör det att veta att jag existerar inte i någons utopi. Inte ens i feministiska socialistiska utopier existerar jag. Dom vill inte ha mig, ingen vill ha mig.

Och jag önskar att dom kunde se på sig själv när dom säger att dom skulle arkebuseras i borgarnas utopier, och veta om att i deras utopi är det dom som arkebuserar mig. Jag önskar att dom kunde ha den självkritiken.

Men det har dom inte. För dom bryr sig inte ens tillräckligt mycket för att komma ihåg att jag finns till.

Så jag vet inte vad en ska rösta. Vad jag än röstar på kommer det vara en röst för någon annan. Inte för mig. Min livssituation kommer inte förbättras om F! kommer in i riksdagen och vänstern in i regeringen*. För dom bryr sig inte. Ingen bryr sig.

Det här landet är en liberal jävla skithög.

(och ja, den svenska självbilden är ett jävla skämt. jag tycker att det är skrattretande att folk blir förvånade över vad som händer mig. det är såhär sverige ser ut för dom som inte är vit ablebodied medelklass).

* min livssituation kommer inte förbättras om vi får ett maktskifte, dock tror jag att den kommer försämras om borgarna får sitta kvar. så alltså, skulle aldrig säga att det inte spelar någon roll vad folk röstar på, hatar samtliga högerpartier. men. det röda blocket bryr sig inte om såna som mig. så är det bara.

Inga kommentarer: