Det går inte att inte se funkofobi när man använder internet. Det går inte att inte mötas av funkofobi någonstans. Funkofobi genomsyrar allt.
Och ni är bara tysta. Ni bryr er inte.
Ni tänker, ja men jag inkluderar ju faktiskt rasifierade i min feminism nu... varför måste jag sluta säga r ordet? varför måste jag bemöta min funkofobi också, räcker det inte?
Och autism speaks, vidriga jävla autism speaks, parar ihop sig med google för att skapa en databank över autisters DNA. Slutmålet är att kunna göra foster-tester. Slutmålet är att abortera alla autist-foster (precis som det som händer med foster med downs syndrom i dagsläget, alltså). Slutmålet är eugenik. Slutmålet är att människor som jag inte ska få finnas längre.
För ni har tydligen inte plats för oss, i ert snäva jävla samhälle. Ni orkar inte förstå att vi också är människor, att våra liv är fullvärdiga MED vår funktionsvariant (inte trots).
och inte en enda jävla svensk nyhetssida snappar upp det här. Ingen bryr sig. Det är bara tyst, tyst, tyst. Tyst som i gravarna ni vill skicka oss till.
Som funktionsnedsatt är jag rättslös. Att mörda mig är en sympati-handling, att mörda mig är "det bästa för alla". Att jag kräver att bli betald för min arbetskraft är absurt, är skrattretande. Att kräva att människor slutar ifrågasätta min stundande diagnos (alltså - såhär är det, den är inte satt ännu, men jag är autist, det är så bara, alla är "helt övertygade", det enda som behövs nu är irriterande formaliteter, så ni kan hålla käften) går tydligen inte att förstå.
Och jag måste sluta läsa bloggar, för jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte se fler blivande föräldrar oroa sig för att deras barn ska födas utan armar, ska födas med neurodiversitet, ska födas och vara som... jag.
Varför är ni oroliga för det? Varför hatar ni oss så mycket att ni inte klarar att ens älska era egna barn?
Jag utvecklades i en annan takt, pratade sent, läste och skrev sent. Fick oerhört jobbiga meltdowns eftersom den här världen är stor och läskig och farlig för mig. Jag pratade för mycket, för snabbt, växte upp med att folk ilsket sa "men jag hör inte vad du säger!!!"eftersom jag har dålig munmotorik och därför länge pratade väldigt sluddrigt (och fortfarande gör det, ibland när jag är trött eller exalterad). Jag hade svårt med vänner, svårt att hitta dom svårt att bilda band.
Men jag är inget att vara rädd för.
Alla barn är jobbiga och kräver mycket, inget barn kan exakt allt från födseln. Så varför är det så jävla jobbigt med barn vars behov är lite annorlunda än majoritetens? Varför är det tragiskt att funktionshindrade existerar?
Varför vill ni hellre avbryta en efterlängtad graviditet än att få ett funkis-barn?
Såhär är det:
Om du inte är beredd att få ett funkisbarn så ska du inte ha barn. Om du inte är beredd att älska ditt barn precis som det är så ska du inte ha barn.
Om du ser ditt barns existens som en tragisk olycka, om du måste "sörja" ditt levande barn. Så ska du inte ha barn.
Vad förväntar du dig när du säger till ditt barn att något som är en del av hen är demoniskt? Hur kan du inte se vad det är du gör med hen? Hur kan du förvänta dig att ditt barn ska säga att hen älskar dig när du faktiskt inte älskar ditt barn för den hen är?
Jag växte upp i en värld där vuxna sa till mina föräldrar att jag hade onda andar inom mig. Det har skapat så mycket självhat, självhat jag fortfarande jobbar med. Hur kan du göra så mot ditt eget barn?
Hur kan du säga till ditt barn att hen är demonisk och sen vara förvånad över att hen får utbrott? Vad i detta är det du inte förstår?
Du älskar inte ditt barn om du inte accepterar hens funktionsvariant. Du gör inte det. Du gör inte det. Du gör inte det.
Och det finns ingenting sorgligt vackert i eugenik. Det finns ingenting modigt i att berätta att om ditt barn har "risk" att ha downs tar du hellre bort det. Du är en funkofob piece of shit. Det spelar ingen roll hur feministisk du är, du är fortfarande en funkofob piece of shit.
Och du borde inte skaffa barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar