Jag vet inte om ni minns det, men i höstas/vintras när mitt liv var i spillror skrev jag en självremiss till en privat klinik som utreder sjukdomen jag länge trott att jag har. Idag var det dags för det besöket. (och jajajaja denna rabiata socialist som AVSKYR att offentligheten är privatägd gick till en privat klinik, det är vad som händer när en blir helt jävla desperat efter att bli tagen på allvar)
Det gick.. bra. Jag var där i över två timmar så jag är så jävla, jävla trött och slut nu. Doktorn misstänker att jag har både ME och fibromyalgi (definitivt det senare, möjligtvis ME). Jag ska få medicininjektioner tre gånger i veckan, och en medicin som jag ska äta dagligen. I juni ska vi ha telefonkontakt och utvärdera om medicineringen fungerat. I augusti har jag återbesök, då ska jag ha fyllt i miljarder papper med frågor och ta med alla mina journaler (hahaha det uppdraget alltså. måste ringa till typ 10 olika sjukhus och vårdcentraler. kul!!!!).
Det känns. Ingenting. Jag har väl blivit härdad, antar jag. Det och att.. jag visste redan det här. Jag har tjatat, så jävla länge har jag tjatat, att DET HÄR ÄR VAD JAG HAR. JAG STÄMMER IN PÅ ALLA SYMTOM. DET HÄR ÄR VAD JAG HAR, men ingen har lyssnat för det här är kvinnosjukdomar vilket översätts till "påhittat dravel för att få uppmärksamhet" för läkare.
När sjuksköterskan tog prover på mig sa hon att läkaren jag fick var bra, och att hon verkligen inte säger att hon tror att en har något om hon inte är säker. Att det här betyder att detta är vad jag har, att det kommer bli mina diagnoser (samlar dom på hög just nu alltså). Det känns skönt. Inte minst för att med alla dessa diagnoser som jag samlar på mig kommer jag till sist kunna ansöka om aktivitetsersättning (sjukpension för unga), och med deltidsaktivitetsersättning får man plugga (vilket man inte får på deltidssjukskrivning, eftersom det här systemet är det sämsta jävla dravlet jag någonsin varit med om, och alla ansvariga borde skjutas). Leve det.
(En grej som var konstig var att hon föreslog att jag kanske har endometrios, vilket också min nya primärvårdsläkare föreslagit. Men ingen av dom har remitterat mig för att få det undersökt. Är inte det högst jävla märkligt?) (Aja, jag ska ta prover och kolla om jag har fel på mina hormonnivåer, om dom visar sig vara bra ska jag pressa dom till att få mig undersökt. Jag tror inte att jag har endometrios, men när två läkare sagt det börjar jag UNDRA.)
1 kommentar:
Först och främst blir jag så jävla förbannad på samhället när jag läser din blogg. Har en psykisk sjukdom så psykiatrin har jag slagits med, men eftersom jag är abled fysiskt så har jag aldrig behövt möta ens minsta lilla procent av det du mött, fyfan.
Jag har endometrios, och för mig påverkar det livet rätt rejält, det är ju dessutom en väldigt vanlig sjukdom (10% anses vara drabbade) men eftersom det är en KVINNOSJUKDOM är det såklart ingen jävel som bryr sig.
För mig märker jag av min endometrios genom att jag är överdrivet trött (har tänkt att jag är "lat" innan jag fick diagnosen..), har mycket mens och rätt ont när jag har mens (dock inte den typen av extremsmärtor som många kvinnor har), har ont i livmodersområdet VARJE dag, har förstoppning och är orolig i magen pga har endometrios på ändtarmen också (sorry för äcklig info) har ofta smärta vid omslutande sex och ja, har allmänna obehagskänslor i kroppen. Har du några sådana symptom?
En miljard kramar.
Skicka en kommentar