triggervarning: självmord, självmordstankar, depression

Min mammas mans kollega har tagit sitt eget liv och jag läser en text om att vi alla är kantstötta och jag tänker:

nä
det är inte så enkelt. Du får inte göra det så enkelt, jag förbjuder det, din yttrandefrihet innebär inte att du får förringa dödliga sjukdomar.

Det borde vara ett brott.

Jag vet ju inte heller. Inte på riktigt. Men jag har genomgått långa perioder där jag nästan misslyckats med mitt enda mål: att överleva. Hösten 2013 och vintern 2014 kunde jag inte andas för jag ville bara dö.

Jag hade länge sagt: Jag vill inte dö. Jag vill bara ha en paus från livet. Jag vill bara sättas i koma. Men jag vill inte dö, jag vill inte försvinna för evigt.

Men hösten 2013 och vintern 2014 ville jag dö. Jag ville ta mitt liv ifrån mig. Jag ville mörda mig själv. Jag ville ta slut på allt. En paus var inte nog, var inte tillräckligt. Livet var mig övermäktigt och jag ville att det skulle ta slut, jag ville dö. Jag som alltid varit skräckslagen för döden, för vad som kommer sedan, jag som manipulerats in i rädsla för att hamna i helvetet, kände att det inte spelade någon roll. Ingenting kunde vara värre än livet jag levde. Ingenting. Helt rationellt tänkte jag: jag brinner hellre i helvetets eldar i en evighet än att leva kvar i den här kroppen, på den här jorden, en enda sekund till.

Jag kan inte förklara hur det är att leva så. Jag kan inte förklara hur det känns att gå till mataffären och det enda en vill är att bilarna som kör förbi ska köra på en. Jag kan inte förklara hur det känns i kroppen när en blundar varje gång en korsar över vägen, och blir besviken när en klarar sig. Jag kan inte förklara hur det är att intensivt behöva koncentrera sig för att inte ta föra köksknivar mot handlederna och bara göra slut på allt, en gång för alla. Jag kan inte förklara hur det är att hälsa på sin mamma och spendera natten med att stirra på hennes tumörmediciner och veta: det är så enkelt. Bara ta alla mediciner och sen är det över, sen får jag äntligen vila.

Jag kan inte förklara hur det känns att tänka: förlåt mamma förlåt syster förlåt pappa förlåt mormor förlåt vänner, jag kommer försätta er i evig sorg, men ni måste förstå, ni måste förlåta, jag klarar inte av det här, det går inte. Jag behöver bara vila.

Jag bad till guden jag avsagt mig, bad att ett gömt hjärtfel skulle dyka upp och ta mitt liv ifrån mig medan jag sov. Varje gång jag vaknade kände jag sorg över att det inte hade hänt.

Det är inte att vara ledsen och kantstött för att livet bara är sånt, för att livet också är svårt ibland. Det är att simma i avgrundsdjupt vatten och vara helt utmattad och det går inte, går inte, går inte att fortsätta simma och samtidigt står människor omkring en och skriker att en är självisk om man slutar göra sina simtag. Det är inte en tunnel med ett avlägset ljus, det är bara mörker utan slut. Det är att leva i en brinnande lägenhet, och självmordet är att hoppa från balkongen till en säker död, för det känns lättare än att brinna levande.

Det är ett brott mot mänskligheten att psykiatrin är så nedmonterad. Men felet ligger inte hos den sjuke. Ni måste förlåta människor som väljer att ta sina egna liv. Ni kan inte förstå det om ni aldrig varit där. Och ni får aldrig, aldrig förringa det till ett "vi är alla kantstötta". För ni vet inte.