Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

En reumatolog säger åt mig att det är bättre för mig att jobba.

Jag kan inte gå ordentligt, inte äta, inte sova, kan inte tänka klart, är så trött att jag knappt kan hålla mig upprätt under vår undersökningstid. Men det är bättre för mig att jobba, sjukskrivningen jag frågar efter möts med hånfulla leenden och nej, nej, nej.

Dagen efter säger jag till en vän att det finns ingenting, ingenting, ingenting jag önskar mer än att få försättas i koma, få ett avbrott få en paus. Jag vill det mer än jag vill få slut på världssvälten, sverigedemokraterna, krigen, jag vill det mer än något annat.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Hon lovar guld och gröna skogar, lovar allt utom sjukskrivning, "vi släpper dig nu men vi fixar allt, du får komma till det här smärtcentrat, du ska inte behöva kriga dig fram", jag sitter och gråter och en vettskrämd läkarstudent stirrar på mig.

När vi går ut ur undersökningsrummet börjar jag gråta så häftigt att jag faller ihop i en hög. Mamma hjälper mig upp, intygar att det kommer bli bra, om vi så ska slå oss blodiga.

Två veckor senare får jag ett brev: "smärtcentrum tar inte emot dig vänd dig till din vårdcentral lycka till"

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Ringer alla, ringer överallt, lägger arbetsveckor på att ringa, ringa, ringa

"vi tar inte emot dig det finns ingenting vi kan göra för dig ring din vårdcentral igen ring någon annan inte oss det finns inget vi kan göra för dig suck pust stön är det du igen vi kan inte göra något för dig varför är du så ledsen"

och för första gången låter jag tanken som så länge funnits i mitt inre komma fram, för första gången säger jag den till mig själv:
Jag vill dö nu. Jag har ingen livsvilja kvar, bara dödslängtan. Jag vill dö nu, jag vill dö nu, jag vill dö nu, jag hoppas att jag dör.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Hon ger mig bara 20 minuter, efter att jag har väntat på den här tiden i två månader är det allt hon ger mig, hon är sen och sur och stressad och ser inte ens på mig när hon skriker ut mitt namn i väntrummet, hon vägrar mig en sjukskrivning, hon hånskrattar när jag gråtande berättar att jag sålt min själ till privatiseringsdjävulen och kontaktat en privat klinik, jag får inga mediciner, ingenting, hon berättar ingenting om rehabiliteringen dit hon skickat en remiss utan säger mest att ja dom tar nog inte emot dig.

Efteråt smsar jag mamma och säger förlåt för att det var mig hon fick. Att hon fick ett så värdelöst parasitbarn. Vill skriva insändare och be om ursäkt för min existens vill bara dö dö dö, det skriker i mig hela tiden:

jag hoppas att du dör din jävla hora
och jag svarar min egen röst: ja jag vet. jag med, jag hoppas också att jag dör.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Jag slutar gå till jobbet. Jag tar bort mina inbokade tider, sjukanmäler mig. Jag har ingen annan inkomst. Mitt arbete är allt jag har, och sedan oktober har jag tvingats gå ned till 25-30%. Jag är svidande fattig, har aldrig råd med någonting. Men jag kan inte längre hålla mig upprätt i 4 timmar, kan inte längre ta mig till busshållplatsen. Jag orkar knappt svara på sms. Fyra gånger i veckan ligger jag vaken tills 8, 9 på morgonen, kan inte sova, kan ingenting. Så jag slutar gå till jobbet för det går inte mera nu, och jag är fortfarande inte sjukskriven.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Det är jul och min mormor orkar vara med mer än mig. Hon är 87 och vid långt bättre hälsa än jag.

Mamma gråter om nätterna, vet inte vad hon ska göra. Jag bara ligger, bara lider, bara gråter, bara går undan. Jag är så avgrundsdjupt ledsen och jag hatar mig själv för att jag inte haft råd att köpa julklappar.

När alla gått och lagt sig smyger jag ner till köket och öppnar mammas medicinförråd. Jag stirrar på tabletterna, hennes svinstarka mot en godartad hjärntumör, jag vet att om jag tar tillräckligt många dör jag helt säkert. Jag väger dom i handen, luktar på dom. Det skulle vara så enkelt. Det enda jag vill är att ta dom.

Sedan tänker jag på min mamma, eller min syster, ser dom hitta mig i en sjö av mina egna spyor, hitta mig död. Det tar all min kraft, all min vilja, all min styrka att låta den bilden vinna över min dödslängtan, men jag gör det och går till slut tillbaka till mitt rum.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

I mellandagarna ringer mamma min läkare och vädjar. Säger att "ni måste hjälpa henne nu, det är allvar, jag är rädd att mitt barn kommer att dö och jag kan inte göra mer än jag gör, ni måste hjälpa henne, snälla jag ber er".

När jag kommer hem igen får jag antidepressiva utskrivet. Det första jag gör är att googla Mirtazapine + Självmord.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Skriver ett avskedsbrev.

"Förlåt för att jag lämnar kvar så många skulder. Förlåt för att jag inte orkade. Tack för att ni kämpade för mig. Rösta aldrig blått.

Snälla berätta att det här aldrig var mitt fel, att det ligger på sjukvården och på ansvariga politiker, snälla berätta att det är dom som är mina mördare, snälla låt inte mitt liv vara för ingenting."

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Eftersom mamma slagits tillräckligt hårt med min läkare har jag nu ett sjukintyg. Jag måste skriva en miljard olika formulär, alla formaterade för människor med en kortvarig skada, inte människor som mig, människor med kroniska sjukdomar.

Jag ringer försäkringskassan sju gånger, mamma tre gånger om dagen, för jag kan inte förstå formuläret. Jag är konventionellt smart, svenska är mitt modersmål, jag har aldrig någonsin fått annat än MVG i svenska, jag har fantastisk läsförståelse och jag kan inte förstå det här formuläret.

Jag gråter varje gång jag sätter mig ned för att fylla i det. Känner mig så jävla värdelös, så jävla dålig, och jag vet att döden är ett enklare alternativ och jag undrar oftare och oftare om det är det enda alternativet, om döden är den enda framtiden jag kan välja, om det är allt som finns för såna som mig.

Varje dag vaknar jag besviken över att inte ha dött i sömnen. Varje natt ber jag guden jag avsagt mig om nåd, jag ber att hen ska förbarma sig över mig och låta mig dö nu.

Jag har kämpat färdigt. Jag känner mig klar.

Jag förstår min morfar som 87 år gammal, efter många år av demens, kände sig färdig med livet. Jag längtar efter honom och börjar undra om himlen jag inte tror finns skulle släppa in mig, om jag skulle få träffa honom igen.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Ringer och mailar verksamhetschefen på min vårdcentral 700 gånger. Jag måste få en ny läkare, min nuvarande är så vidrig.

Hon svarar aldrig, trots att det är lag på att svara skriftliga handlingar, vilket ett mail är.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Varje gång jag korsar en gata blundar jag och hoppas att en buss eller bil ska köra på mig och åtminstone skada mig allvarligt.

Från december till mars, varje gång jag korsar gatan blundar jag och ber att få bli påkörd. Jag orkar inte bry mig om förarens eventuella känslor. Jag orkar inte bry mig om dom jag skulle lämna kvar. Det enda som får mig att öppna upp ögonen, vilket jag gör en enda gång, är att jag inte skulle ha råd med sjukhuskostnaderna ifall att jag inte skulle dö.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Det tar från mitten av januari till mitten av mars för försäkringskassan att processa min sjukansökan. Mamma får betala min hyra, får ge mig mat till pengar, jag har ingenting.

Jag får ett brev:

Icke beviljat.

Och jag får mitt livs första panik attack. Det känns som att jag ska dö, och jag önskar att det ska vara sant, att det äntligen får vara min tur nu, Gud förbarma dig över mig och låt mig få ro.

Men jag dör inte.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Dagen efter brevet från försäkringskassan och jag har panik, jag måste få en läkartid med en gång, ett nytt, bättre läkarintyg måste in till försäkringskassan inom en vecka och det är fredag.

Personen jag pratar med i telefonen säger att det enda det har är akuttider, och mitt ärende är inte akut.

"Va? Men jag har /ingen/ inkomst. Och om jag inte får in det här så kommer försäkringskassan anse mitt ärende som avslutat."

"Det är inte akut. Är det inte bättre om du får en telefontid med din läkare på tisdag, så kan ni boka en tid då."

"Vad är det du inte förstår? Jag har ingen inkomst, det här ÄR akut för mig. Jag måste få in det här intyget innan torsdag, måste fylla i nya formulär som senast tog mig två veckor att fylla i. Det är akut. Det handlar om mitt uppehälle. Jag har ingen lön. Ingen inkomst."

Till slut ger hon mig en tid, men först berättar hon för mig att det finns fler patienter än mig, med svårare, viktigare problem, och tänk om någon med ett livshotande tillstånd blir hindrad från att få komma till en läkare nu!

Jag lägger helgen på att googla hur många tabletter jag måste ta för att få dö. Jag funderar på att åka till ett järnvägsspår för att hoppa, men är för deprimerad för att ta mig ur sängen.

Är du inte glad över att åtminstone vara sjuk i Sverige?

Nej, det är jag inte.

Jag är inte tacksam för något det här landet har gett mig, för det har straffat mig så oändligt mycket hårdare. Det fick mig att nästan dö. Det drev mig in i en depression så djup att jag inte kan förstå att det var jag, att jag inte kan fatta att det bara var ett halvår sedan mitt inre skrek hela tiden, skrek efter döden med varje steg jag tog. Så sent som i maj övervägde jag fortfarande om ett politiskt självmord är min enda chans, är mitt enda verkliga val.

Och det är Sveriges fel. Det är politikens fel. Det är nedrustningens fel. Visst är det fel på hur min hjärna tar upp serotonin också, visst har jag dåliga melatoninnivåer, visst är min depression klinisk. Men den var ivrigt påhejad av Sverige, av politiken, av sjukvården. Det var Sverige som drev mig till en absoluta botten, inte min hjärnkemi.

Senast idag fick jag meddelande om att jag inte får ekonomiskt bistånd för varken juli eller augusti, eftersom jag fick 4000 i skatteåterbäring. Jag har 100 kronor på mitt konto just nu. Trots att jag inte får bidrag från soc får mina föräldrar fortfarande inte hjälpa mig ekonomiskt, eftersom soc ser det som en inkomst (varför det är deras business när dom inte ger mig pengar kunde dom inte förklara).

Jag straffas hela tiden. Hela, hela tiden. Nu får jag förvisso tid att andas mellan dåliga besked och nya bestraffningar, det fick jag inte tidigare, men jag ska straffas likväl.

Jag är dig inte tacksam, Sverige. Utbildningen du gav mig rättfärdigar inte det här, att du låtit min pappa bli medborgare i dig rättfärdigar inte det här, ingenting rättfärdigar det här.

Jag har ingen annan än mig själv (och min mamma) att vara tacksam till.

Aldrig Sverige. Aldrig någonsin Sverige.