livet osv

det är ju så med dig och förhållanden, du bara hamnar i dom, det är alltid så, jag känner ingen annan som bara råkar vara ihop helt plötsligt men för dig är det så säger min kompis efter att jag bestämt säger att jag inte ska bli ihop den här gången, att jag inte gillar att vara ihop, att jag inte passar som flickvän, att jag bara blir ledsen och klänging och kanske sen men absolut inte nu, jag har varit singel i två år och tänker inte bryta den trenden

och dessutom är han trettiofyra och född på 70-talet och trots att han är den bästa jag legat med någonsin, alltså vi pratar mind-blowing sex här, vi pratar att jag i lördags skakade i trettio minuter, vi pratar att jag nästan black-outade, den nivån, så är han fortfarande trettiofyra och född på 70-talet. och det är ju inte jag. och jag vill inte vara ihop med fler män i mitt liv, det blir alltid så patriarkalt och jobbigt, hur mycket en än kämpar.

säger jag, säger jag, säger jag. du bara hamnar i förhållanden utan att fatta det själv, och dessutom har du så mycket ångest över att vara en dålig kompis när du är ihop med någon att du aldrig blir en av dom som försvinner. och du tycker ju om hen, så jag ser inte varför ni inte kommer bli ihop i sinom tid. 

**

jag blir mer människa än patient hela tiden, livet kretsar inte längre kring allt jag inte klarar, kring kroppen som värker och gör mig så trött, kring hjärnan som inte kan ta upp serotonin av sig själv och gjorde mig nästan-död. det känns så avlägset nu, att jag för bara några månader sedan blundade varje gång jag gick över vägen eftersom jag bara, bara, bara ville dö. det är så långt borta. den jag var då känns främmande.

jag kan inte förstå att det var jag. och jag kan inte förstå att jag överlevde. jag kan inte förstå det. att jag grät nu slutar jag andas mamma nu orkar jag inte mer nu slutar jag andas, att det hela tiden skrek inuti mig, att jag hela tiden bad om att få dö, och att jag ändå överlevde.

är det inte konstigt? att en kan överleva det? är det inte konstigt att jag klarade av att kriga mig till överlevnad, att jag slöt ögonen och skrek I'M A MOTHERFUCKER WARRIOR QUEEN WARRIOR QUEEN WARRIOR QUEEN för att överrösta min dödslängtan, att jag tvingade mig själv att vara stolt för att jag hade andats mig genom dagen, överlevt en timme, bara gråtit på jobbet en gång? är det inte konstigt att jag som då inte orkade diska, som inte orkade gå ens till busshållplatsen, som träffade max en kompis per månad, som allting som ingenting, att jag nu, samma jag, diskar varje dag tvättar varannan vecka städar när det behövs, men också träffar mina vänner ganska ofta och har börjat läsa igen, börjat skriva igen, att jag börjar bli en...person. det är så konstigt, livet. att en kan överleva, komma ut på andra sidan, födas på nytt.

**

han frågar vad jag tänker på och jag svarar ozonskiktet, har du tänkt på att förut pratades det om det jämt men nu hör jag aldrig nåt om det, som att hela världen har nattsvart ångest och bara stängt av för att slippa säga att jag tycker att han är fin utan kläder.

**

vaknar upp i ett nytt hem, duschar gör mig i ordning äter frukost, försöker sätta ord på den här konstiga nya känslan som flyttat in i mig och till slut förstår jag att det är frid. jag känner lugn. jag känner frid.

och när min nya lägenhetskamrat kommer hem säger hon att hon saknat mig och frågar hur jag mår och det känns som att hon frågar eftersom hon faktiskt på riktigt vill veta.

**

vi pratar om att växa upp som tjej, som kvinna, att inte ens jag med min feministmamma i mitt feministhem (med förbud mot tjejtidningar och diskussioner om världen om patriarkatet om kapitalismen) var skyddad. att man aldrig går säker. aldrig någonsin säker. att jag också växte upp och hamnade i en relation med en man som slog min bil skakade min kropp höll fast mig när jag skrek att han skulle släppa taget, att jag också hamnade där och ändå inte gick, för jag trodde att det var kärlek, jag trodde att det var så det fungerade, jag trodde att jävla hora jävla fitta jävla horunge var gulliga namn, jag trodde inte att jag förtjänade mer än så, jag trodde att det var allt jag var värd.

min feministiska uppväxt var inte till någon nytta. jag hade inget skyddsnät, ingenting. och det lämnade mig så söndertrasad och ledsen, det finns fortfarande saker från den relationen jag knappt vågar andas om, knappt vågar berätta, för det är så skamligt och hemskt.

på kvällen blundar jag och hoppas att barnet i min systers mage ska vara en pojke, för jag tycker redan så mycket om hen och jag vill inte att hen ska växa upp och vara tjej i den här världen.

**

jag blir mer och mer människa hela tiden, orkar mer, gör mer, lever mer, känner klarhet i huvudet istället för ledsen utmattad dimma, skapar mig trevande planer för framtiden.

men ändå, varje vecka tänker jag på då alldeles nyligen, då när jag bara ville dö, då när jag snickrade planer jag var för deprimerad för att utföra, då när jag var så svag och trött att jag inte ens orkade stå upp. jag tänker på det jämt. och jag är stolt och tacksam till bara mig själv över att jag överlevde.

att jag slog på mörkret tills det började blöda ljus.

jag är starkare än någon annan jag känner.