om språk

läser några rader i en bok och vill kasta den ifrån mig. inte för att den är dålig, tvärtom, jag läser den med mormors röst i huvudet, mormors brytning. tänker på det där hon brukar säga, att hon inte har något språk, bara ord. känns som att stora delar av min släkt är sådan. språklös men fyllda av ord. pappa som aldrig kommer ha annat än en brytning, spelar ingen roll vilket av hans tre språk han pratar: alltid alltid brytning, alltid någon som lägger huvudet på sned var kommer du ifrån? 

och så lämnas han där med den frågan och kan inte förklara: ingenstans. jag kommer från ingenstans. men jag är här nu. 

och sen min morbror som gjorde språklösheten till politik. som slog sönder orden tills dom inte var ord längre. som slog sönder klassikern svensk dikt och skymfade hela poesiväsendet. som säger det i intervjuer: min mamma har inget språk, bara ord. han vänder sig till mig sen och säger: dom nickar, men dom kommer aldrig att förstå. 

det är så personligt, men jag kan ändå aldrig förklara det. förklara att rotlösheten är mina släkters enda gemensamma nämnare. att det är det enda vi har när någon frågar om ursprung.

jag vill att folk ska förstå skammen. men jag vågar inte prata om det. det känns så förmätet, så förljuget, så för mycket. men skammen slogs in i mormor och sen lämnade den aldrig oss. när någon påminde mig om att jag är min mormorsmor upp i dagen, som en exakt kopia!, ville jag sparka och slå. jag ville inte att någon skulle göra mig varse om att den såg. såg att jag var tornedaling. jag kunde inte förstå det då, jag visste inte varför men jag vet nu. jag vet att sverige slog skammen in i mormor och sen lämnade den aldrig vår släkt.

och det där jag alltid hatat mina släkter för, båda två, att vi inte pratar. inte på riktigt. aldrig någonsin pratar vi med varandra. vi håller med varandra i politiska diskussioner: enas om att nationalstaten måste sprängas att palestina ska befrias att alltid rösta så rött det bara går. men när jag var fjorton ville jag dö och jag har aldrig sagt det till någon i min familj. när jag var tjugo-nånting och gjorde slut med victor och aldrig berättade det för familjen (alltså på riktigt aldrig, jag sa det inte, dom fick väl förstå till slut själva). jag kan inte hata dom för det längre, för hur kan man tala när allt man har är språklösa ord? hur kan man nå in i någonting i en släkt tömd på modersmål? det går inte att tala från hjärtat när hjärtat inte har ett språk.

men jag kan inte förklara det här. det gror och gror i mig men jag kan inte förklara det. hur min släkt hör hemma på platser jag sällan sett, hur vi hör hemma ingenstans men är här nu. hur mormor gråter om kvällarna för hon har ingen att prata med på riktigt längre, alla hon kände som talade meänkieli är döda nu, och det enda jag kan säga är: mormor jag ska ta ditt efternamn. skammen bor inte i mig längre. jag ska bära ditt efternamn tills jag dör. 

men jag säger det till henne på ett språk som inte är hennes.