har hängt och pratat mycket med victor på sistone.
det började i somras när vi sågs för första gången på ett år och han grävde grävde grävde i mig, insisterade: du känner dig ensam. jag gick hem och var ledsen i två dagar och tänkte att nu pallar jag fan inte mer, har tagit så mycket skit i den här relationen, nog nu. han gick hem och kände sig dum och provokativ och har jag tagit sönder allt nu och vi gick tillbaka till att inte höras och jag slöt fred med det, tänkte att det får väl vara så då, han har gått för djupt in i droger (suck), vi har blivit för olika, vi finns inte kvar längre. sorgligt och tråkigt för aldrig aldrig har jag känt en kärlek så stark, aldrig har jag sagt alltid alltid alltid, det spelar ingen roll på vilket sätt, alltid kommer vi finnas kvar och menat det så mycket.
men ändå. ibland måste en inse att nu finns ingenting kvar förutom att vi gör varandra ledsna gång på gång. och då är det dags att bryta löften och gå vidare.
trodde jag.
sen råkade vi springa på varandra när vi båda var fulla och så drack vi öl och pratadepratadepratade i tre timmar och ingenting var infekterat längre, allt var bara fint, och i två veckor efter smsade han om hur skönt det varit att se mig.
så hamnade vi tillbaka i varandra, telefonsamtal och sms och ses litegrann ibland, vänner äntligen, jag säger: herregud vi kan vara normala med varandra, detta är revolutionärt och han svarar du känns som familj.
bra så, familjärt så, inga undertoner av irritation längre, inga möten som slutar med att vi kysser varandra och jag tänker på muskelminne och när vi blir av med det i tre dagar efteråt. vi har glömt hur vi brukade röra oss med varandra, vi har glömt hur min hand vandrade i hans hår och hans hand smekte min rygg, vi har glömt allt det, äntligen. vi har glömt att jag somnade med min hand på hans höft varje natt, vi har lärt oss att leva utan det, lever bättre utan det, har frid med var vi är.
så självklart fuckar vi upp det, för vad annars finns det att göra. varför fortsätta en vänskap som äntligen går bra, liksom. varför låta något vara.
vi träffas och kramas i tio minuter och sen liksom leker med varandra och jag känner mig så fri och glad och levande. dricker öl dricker kaffe dricker mer öl går på spelning. hans hand på min rygg, hans fingrar som nuddar mina, hans händer mot min kind: min hand i hans hår, på hans öra, och muskelminnena väcks till liv och han följer med mig hem:
vi delar säng, ligger inte (alltid något) men kysser varandra och händer överallt, det är så familjärt och känns som trygghet.
det är så enkelt att bara falla tillbaka dit, att sova länge och tryggt bara en natt, min hand på hans höft hans händer på mina kinder, på min rygg.
det är så enkelt och lätt och innan han går dagen efter tackar han mig för att jag finns. jag säger tack detsamma och ber en stilla bön om att vi inte ska ha förstört vänskapen vi kämpat så hårt för att få i tre jävla år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar