så ringer försäkringskassan

och säger att jag är för skör. tar saker för hårt. att det gör henne bekymrad.

hon säger att hon inte vet vad hon ska göra. med mig.

och det är tungt. så tungt.
jag vet att jag är skör och slås sönder av ingenting. jag vet att små motgångar överväldigar mig och får mig att sluta äta. jag vet det. jag har inga problem med att dom ser det, påpekar det.

men den där hopplösheten hon uttrycker. att hon inte vet hur vi ska gå vidare. den får mig att vilja ge upp om det är kämperiet. flytta hem till mamma, nöja mig. inte sträva efter något. det kommer ju ändå aldrig bli bra.

mamma säger att det kommer bli bra, jag kommer få göra det jag vill och det kommer bli bra. jag tror henne inte och jag är så trött. jag är så jävla trött.

när till och med min handläggare på försäkringskassan, hon som är bra och vettig, ger upp om mig. ja då vet jag inte hur jag ska gå vidare. vad nästa steg är.

alla är så handfallna hela tiden. och jag har ingenting att falla tillbaka på,