det är så konstigt, det här med hjärtat.
åren mellan nu och när jag och victor just gjort slut dejtade jag så många olika fina personer. alla var så jäkla vettiga och borde ha gjort mig lugn och trygg och kär kär kär men det hände aldrig. två gånger hände det nästan, men då låg jag bredvid dom i sängen och trots att det var januari-grått utomhus kändes det som sol överallt och istället för att få kärleksexplosioner inuti fick jag panik och slutade höra av mig och låg med andra och blev en person jag inte vill vara. hård och elak och distanserad och försvunnen. en person människor skickar fjorton hallå var är du, vad gör du, jag saknar dig, varför svarar du inte-sms till utan att få något tillbaka. en så hård och dålig version av mig, en som murat in sitt hjärta i sten låst porten och slängt nyckeln. en som till slut till och med slutade göra saker, slutade höra av sig till vänner, som svek och svek och svek.
det har ju mycket att göra med den avgrundsdjupa depressionen jag hamnade i. det går inte att vara en bra person och medmänniska när allt en tänker på är att få dö. det bara går inte. när ens egen röst hela tiden skriker JÄVLA HORA JÄVLA FITTA JÄVLA KUKHORA GÅ OCH DÖÖÖÖ så finns det så lite plats för något annat. det går inte att stå ut med människor som älskar en då, det enda som funkar är människor som inte ser på en medan dom ligger med en. det enda som funkar är att inte veta varandras namn, inte en enda sekund under en hel kväll veta varandras namn. att göra sig obetydlig och liten och försvinna när någon börjar tycka om en för mycket. det är klart att det är så, att depressionen gjorde allting värre, gjorde mig till en så jäkla osympatisk och dålig människa.
men det var ju inte så hela tiden. allt har inte varit becksvart dom här åren. jag har legat bredvid människor och märkt att dom är kära i mig och slutat andas för det gett mig sådan panik och känts så fel. allt, allt, allt fel.
det spelade ingen roll att dom var politiska och driftiga och förde långa fina samtal och resonemang, spelade ingen roll att dom var talangfulla och vettiga och så jävla snyggavackrafina. jag ville ändå springa därifrån när dom tog på mig som om dom älskade mig, när dom behandlade mig varsamt och respektfullt.
jag blev liksom helt söndertrasad av att vara ihop med victor. vi hade det så jävla bra, aldrig har en kärlek känts starkare än så, aldrig aldrig. men den victor som han var då gick inte att leva med och det är så jävla sorgligt att det tog mig över ett år att sörja färdigt det. allt som hände, som känns hemligt och privat, men som tog upp all all all min tid. jag prioriterade honom över allt annat för jag ville se till att han överlevde. jag såg det som mitt ansvar att han gjorde det.
det var så mycket som var bra, det är så mycket han sagt som på riktigt förändrat min syn på mig själv, som hjälpt mig att till slut bli en lugnare tryggare person. det var så mycket som var så. men det var också kaos. kaos hela tiden. döds-samtal och bända knivar ur händerna. leta rätt på honom när han stack in i skogen. sånt. och det gjorde mig så trött och söndertrasad och avstängd. och därför tänker jag ibland att jag är en idiot som ger mig in i det här igen.
han är inte samma längre. han har fortfarande problem, men dom är inte lika djupa, inte lika mycket, inte lika desperata som dom var förut. åren har ju gått inom honom också och han har aldrig den där sorgliga jävla mjölkblicken längre. han säger till mig ibland att jag är ju psykiskt sjuk och det hade han aldrig gjort då, för snart fyra år sen när vi var ihop. aldrig aldrig att han hade erkänt det då.
men problemen finns ju ändå kvar, och han är fortfarande kass på att hantera dom. jag vill ju egentligen inte vara med någon som knarkar på sättet han gör och (framför allt) har gjort. som pratar om LSD och fucking heroin som möjligheter. jag vill inte det på grund av min pappa och så är det med det.
och han duschar sällan och tvättar aldrig aldrig håret och använder samma kläder varenda jäkla dag. han är fortfarande en person som glömmer vad som är viktigt för honom, som ger sig in i nya grejer helhjärtat en vecka för att sen helt ge upp det och byta insikter, och även om han fattar att han gör det nu så är han ju fortfarande sån. han är fortfarande så jävla känslig och blir ledsen helt oväntat, i fredags bad jag om ursäkt för att jag låtit lite kall och hård i tonen när vi pratade om män+feminism, och för några veckor sen sms:ade han mig och sa att han tagit en överdos c-vitaminbrus eftersom det kan väl vara kul med njursten, han är fortfarande sån. och det kan vara så jävla jobbigt, för han fattar fan aldrig, hur mycket jag än berättar fattar han bara inte, att jag blir ledsen när han behandlar sitt eget liv och sig själv som skräp och drar in mig i det.
och jag vet inte, jag går inte in i detta med några visioner om att det ska hålla för evigt, det kanske bara är en grej vi behöver få ur våra system för att kunna gå vidare på riktigt sen, kanske sitter jag om en månad rosenrasande sviken och ledsen, kanske blir vi ihop en lång lång tid, jag vet inte. helt ärligt alltså. och jag känner ingen stress inför det, känner bara att det är vad det är. men det är så konstigt det här med hjärtat. att jag ju förstår att rent logiskt är någon av dom andra personerna jag dejtat bättre för mig. på alla sätt. men jag ville aldrig se dom i ögonen, längtade alltid bara hem till mig själv när jag var med dom, och med victor vill jag vara precis där vi är och jag ryggar aldrig tillbaka när han rör vid mitt ansikte, han kan aldrig komma för nära. och så har jag inte känt med någon annan sen vi gjorde slut och jag tycker att det är så konstigt. jag har ingen poäng med det här inlägget egentligen, ingen slutsats att komma fram till. det är väl mest att jag inte förstår det. jag förstår inte varför jag tycker att victor är finast i hela världen, finast och snällast och bäst, men aldrig kunde tycka det om någon av dom som kanske rent objektivt är snällare och bättre.
i förrgår berättade victor att han efter att vi sågs i juli börjat drömma om mig, att jag dog. liknande drömmar som jag drömt om honom. att jag bara försvunnit och dött. att jag hoppat från hans balkong. sånt. han sa att det var något mörkt och kallt och läskigt över mig då när vi sågs i juli.
jag svarade att det var det säkert, jag minns inte riktigt. jag minns bara att jag tyckte att jag mådde så himla mycket bättre, men att jag fortfarande tänkte på självmord, så så jävla bra kan jag inte ha mått.
iaf. det är så konstigt, livet. det som händer, hur allt går i cirklar, att en tydligen inte har någon makt över sitt jävla hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar